Å andra sidan har det varit mycket svårt att förbättra övriga anställningsvillkor. Där har inte någon avgörande förbättring skett på tio, femton år!
Det är enbart som en stark part i förhandlingarna som HTF kan genomdriva avgörande förändringar. Det svenska facket är visserligen starkt i internationellt perspektiv, men även den starke kan bli starkare.
I HTF har två större utredningar om avtalsförhandlingar genomförts. De ligger nu på styrelsens bord för att den ska ge riktlinjer inför nästa avtalsrörelse år 2007 och framtiden därefter.
I den ena utredningen, av Pia Hammar, Boel Pehrsson och Mikael Hedquist, finns förslag på hur förbundets interna arbete ska förbättras.
I den andra utredningen, av Bo Almgren och Erik Hjerpe, analyseras våra motparter och omvärlden. I utredningen finns en mängd förslag på förstärkningar, men texten kan även läsas som en ideologisk skolbok för kärnverksamheten i HTF - förhandlandet och dess grundläggande villkor.
Av flera intressanta avsnitt ska jag enbart kommentera ett par:
Arbetsgivarna gick för många år sedan ifrån centrala förhandlingar med LO och PTK med skälet att man skulle förhandla branschvis och allra helst lokalt. I själva verket var taktiken att internt samordna sig stenhårt, men externt möta det ena förbundsområdet efter det andra. På så sätt skulle arbetsgivarna lättare driva igenom sina krav och kunna hålla tillbaka de fackliga motparterna.
Facken inom industrin har på ett mycket bra sätt lyckats hålla emot. Sju förbund bestämde sig för att samverka i förhandlingarna och slöt en samarbetsöverenskommelse. De har befäst sin position genom att vara aktiva mellan avtalsrörelserna och bland annat göra gemensamma utredningar av samhällsekonomin och hålla seminarier i sådana ämnen.
Dessa förbund representerar 700 000 arbetstagare och har blivit en mycket tung aktör i lönerörelserna med exportindustrin i sina led.
Men HTF:s utredning visar att på våra områden inom tjänstesektorn finns goda möjligheter att driva självständiga avtalsrörelser. Den bärande tanken är samarbete mellan flera förbund. En väsentlig skillnad, jämfört med industrisamarbetet, är att tjänstesektorn är uppdelad på så många fler områden, och det blir därför svårt att föra samman många hundra tusen arbetstagare i en enda samordning.
I stället handlar det om att föra ihop gruppering efter gruppering. De båda utredarna, Bo Almgren och Erik Hjerpe, har genom sitt utredningsarbete redan fått igång processen mot bättre samordning. HTF har inlett samtal med SIF om samverkan i förhandlingarna med arbetsgivarna i Almega.
Utredarna har ett starkt argument i att HTF och andra fack i tjänstesektorn på flera mindre områden inte ensamma kan vara en stark motpart, eftersom samordningen inom Svenskt Näringsliv är fullständig.
Men med samverkan ökar trycket i det fackliga förhandlingsarbetet, och det blir både rationellare och effektivare. I tjänstesektorn, där trots allt de olika förbundens agerande påverkar varandra, betyder samverkan att man undviker situationer då ett enskilt förbunds problemlösning leder till att avtalen på ett annat område påverkas negativt. Det blir alltså svårare för arbetsgivare att gå på den svagaste motparten först och trycka igenom sin vilja för att därefter få igenom samma villkor på andra områden.
Facken i tjänstesektorn har gemensamma behov och kan genom samverkan stödja varandra så att resultatet blir bättre än annars. Men utredningen konstaterar också att HTF har begränsade resurser och måste prioritera i sitt arbete.
Det betyder att när tid och kraft satsas på att bygga upp denna samverkan på flera olika avtalsområden måste arbete med andra frågor få mindre tid.