Men ett förstärkt kollektivavtal skulle kunna motverka diskriminering, förbättra arbetsmiljön och ge privatanställda yttrandefrihet i arbetslivet, något som inte utvecklats på 100 år.
Arbetsrätten har ända sedan den ekonomiska krisen i början av 1990-talet varit under starkt tryck. Arbetsrättslagstiftningen utgör inte något reelt problem för företagen. Tillväxten och konkurrenskraften har varit extremt god samtidigt med låg inflation.
Sverige står sig mycket väl i jämförelse med andra utvecklade länder. Trots det har inte minst småföretagen, genom en intensiv propaganda från Svenskt Näringsliv och andra arbetsgivarorganisationer, bibringats uppfattningen att svensk arbetsrätt utgör hinder mot tillväxt och konkurrenskraft.
Det är anmärkningsvärt eftersom Sverige har en liberal och marknadsanpassad arbeträtt. Det närmste obefintliga anställnigsskyddet i samband med rationaliseringar är bara ett exempel. I jämförelse med till exempel Tyskland där uppsägning är dyrt på grund av tilltagana avgångsvederlag.
Regeringen har sagt att den inte kommer att röra arbetsrätten under mandatperioden. Men den är inte enig och trycket kommer att öka ju längre in i mandatperioden vi kommer. Många av de förslag som inkommit till regelförenklingskommittén, som leds av näringsministern, skulle ge en starkt försvagad arbetsrätt.
Det är föga förvånande att försvagad arbetsrätt även är huvudbuskapet i Svenskt Näringslivs förslag om "regelförenklingar". Vad sägs om att att avskaffa den fasta anställningen, att ta bort skyldigheten att underrätta en arbetstagare om uppsägning eller att vrida klockan tillbaka när det gäller jämställdhet genom att slopa allt vad jämställdhetsplaner och lönekartläggning heter. Detta visar tydligt vad man vill kamoflera med det lilla behändiga ordet "förenklingar".
Det finns också en uppenbar risk att regeringen använder EG-rättsfrågorna för att försämra och sedan"skyller på Bryssel".
Den fackliga sidan får inte heller vara passiv i övrigt när det gäller arbetsrätten. Facket har - och nu kanske jag svär i kyrkan - varit dåligt på att skydda sina medlemmar med stöd av den ur arbetstagarsynpunkt relativt starka befintliga lagstiftningen. Det gäller till exempel skydd mot de ständigt ökade visstidsanställnignarna Den befintliga arbetsrättslagstiftning är den grund facket har när vi vill skapa förstärkningar och förbättringar.
Att ställa formell trygghet och individens omställningskapacitet i motsats till varandra leder därför tanken fel. Man döljer då, att när de bindande normerna upphävs övergår makten att bestämma automatiskt till arbetsgivaren genom arbetsledningsrätten. Arbetsrätten som social skyddslagstiftning och som medel att begränsa arbetsgivarens ensidiga rätt att styra över anställningen får därför inte efterges.
Inriktningen av det fackliga arbetet med arbetsrätten bör ske på följande fem områden,
Förstärkning i avtal mot diskriminering. Den diskrimineringslagstiftning som tillkommit framför allt under trycket från lagstiftningen inom EU har medfört en formell förbättring av skyddet för diskriminerade grupper. Tyvärr har denna formella förstärkning inte medfört några påtagliga förbättringar. Diskriminering -på grund av kön, etnisk tillhörighet etcetera, genom osäkra anställningsformer som tidsbegränsade anställningar och delitdsanställnigar - har tvärtom ökat i dessa grupper. Vi har fortfarande problem med lönediskriminering på grund av exempelvis barnledighet och andra köns- eller etniskt grundade faktorer. De fackliga organisationerna kan genom sin närvaro på arbetsplatserna använda de tvingande avtalsreglerna i kollektivavtal som verktyg för att driva en mycket effektiv antidiskrimineringspolitik och därigenom åstadkomma faktiska förändringar.

Arbetstagarnas reella inflytande över sin arbetssituation har frånsett de regler som tillkommit som skydd mot diskriminering snarast försämrats under de senaste 20 åren. Det gäller sådana frågor som arbetstidens förläggning, uttag av övertid, bestämmanderätt över kompetensutveckling, lönefördelning för att bara nämna några områden. Ett viktigt fackligt mål är att förstärka de anställdas makt i arbetslivet genom kollektivavten.

Integritetskränkande kontroller har ökat lavinartat med datoriseringen och automatiseringen i arbetslivet. Skyddet för yttrandefrihet i arbetslivet för privatanställda har överhuvudtaget inte utvecklats under de sista 100 åren. Iintegriteten vid anställningar, till skydd för politisk uppfattning, mot kränkande tester och annat har är långt ifrån fullkomlig. Fackföreningarna har försummat frågan om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Att ta sig an denna fråga är ytterligare ett viktigt arbete för facket under de närmaste åren. Även här ska man nog se kollektivavtalet som ett lämpligt verktyg, eftersom de lagstiftningsförsök som skett inom detta område, både varit tama och ineffektiva, och i vissa fall till och med föreslagit klara försämringar i gällande rätt.

Arbetsmiljön har blivit sämre för vissa arbetstagare genom ökade krav, högre arbetstakt och faktiska längre arbetstider. Trots det pågår för närvarande en nedrustning av de organ som ska övervaka och kontrollera arbetsmiljön genom till exempel avvecklingen av arbetslivsinstitutet och nedskärning av Arbetsmiljöverkets anslag. Det fordrar en ökad facklig övervakning, genom kraftfulla och tvingande bestämmelser i kollektivavtal.
En analys av EG-rättens betydelse för den nationella arbetsrätten. Eftersom EG-rätten starkt påverkar den nationella arbetsrätten är det av yttersta vikt att facket är väl rustat för de förändringar EG-rätten kan medföra.

Vårt verktyg att jobba med dessa frågor är inte lagstiftning. Där har vi inte något avgörande inflytande, och den kan dessutom ändras vare sig vi vill eller inte. Vårt främsta verktyg måste istället vara kollektivavtalet. Där är vi en av de två bestämmande parterna.. Genom att ställa de rätta kraven och genomdriva dem kan vi åtstadkomma reella förbättringar för våra medlemmar. Vi ska alltså försvara lagstiftningen, men flytta fram positionerna genom kollektivatalet. Våra medlemmar ska märka att det lönar sig att vara med i facket och ha kollektivatal.