Som 28-åring började jag på ett nytt och spännande arbete. Jag hade precis blivit ombudsman på HTF:s Västerbottensavdelning och det passade mig som handen i handsken. Efter sex år i restaurangbranschen kunde jag konstatera att jag hade svårt att känna arbetsglädje om det inte fanns någon större mening med mitt arbete än att generera högre vinster åt företaget. Missförstå mig inte, jag missunnar inte företagen deras vinster, men för egen del hade jag kommit till slutsatsen att det inte räckte som drivkraft. I HTF hade jag alltså hittat något av mitt drömjobb. Chansen att vara med och hjälpa människor till en bättre tillvaro på jobbet kändes väldigt stimulerande.
Med stor lust tog jag mig an mitt första medlemsärende. Det var omförhandling av ett lönebidrag för en ideell förening i södra delen av Västerbotten. Till min förvåning upptäckte jag att medlemmen inte fått någon lönehöjning under åtminstone de tre senaste åren. Inte ens garantilöneökningen i kollektivavtalet hade blivit utbetald under de år jag kunde kontrollera.
Jag tog genast kontakt med arbetsgivaren för att fråga varför inte medlemmen hade fått sina avtalade löneökningar samt meddelade att det inte kunde bli något godkännande så länge som lönen för vår medlem inte höjdes i enlighet med kollektivavtalet. Föreningens förklaring till de uteblivna löneökningarna för medlemmen var att de helt enkelt inte hade råd. Särskilt inte då arbetsförmedlingen, helt enligt de gällande reglerna, förhandlar ner lönebidraget i takt med en tänkt rehabilitering av den person som bidraget gäller.
Det var och är tyvärr fortfarande en ekonomisk verklighet för många ideella organisationer som lever på magra medlemsavgifter och sjunkande offentliga anslag.
Lönebidraget instiftades som en åtgärd för att människor med funktionshinder skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden. Målet är att de individer som får detta stöd med tiden ska bli allt friskare och på det viset få ökad arbetsförmåga för att på sikt få ett jobb utan lönebidrag.
Fram till i början av 1990-talet var detta bidrag väldigt generöst vilket också ledde till att många kunde få ett jobb och därmed en egen försörjning med allt vad det innebär av trygghet och personlig frihet. Tyvärr var bidraget så generöst att det ibland missbrukades. I vissa fall satte man orealistiskt höga löner som täcktes upp av lönebidraget. När den ekonomiska krisen inträffade under 1990-talets första år stramades reglerna upp ordentligt. Dessutom sattes det ett tak för hur högt bidraget kunde vara, max 80 procent av 13700 kr, i vissa särskilda fall kunde procentsatsen vara högre (för anställningar i ideella organisationer).
Allt eftersom tiden gick minskade bidragets värde. De årliga löneökningar som fackförbunden förhandlar fram ledde till att skillnaden mellan lönebidraget och den enskildes lön blev allt större eftersom taket låg stilla i 13 år. Detta kombinerat med att arbetsförmedlingarna, helt enligt sitt reglemente, strävat efter att förhandla ner bidragsnivån i takt med den ökade arbetsförmågan. På senare år har detta handlat om en avtrappning på 4 år.
Resultatet är att allt fler arbetsgivare, huvudsakligen på den ideella sidan, haft svårt att klara av att betala den ökade mellanskillnaden och istället tvingats säga upp sina anställda. För den enskilde innebär detta ofta arbetslöshet eller förtidspensionering, eftersom det är väldigt svårt att med funktionshinder göra sig gällande på den reguljära arbetsmarknaden. Människor som kan och vill göra en insats hamnar istället utanför med allt vad det innebär för den sociala tillvaron. För samhället innebär det bara att kostnaderna ökar då individen istället för att arbeta och betala skatt får arbetslöshetsersättning eller förtidspension. Konsekvensen är att både den enskilde och staten förlorar på detta.
För medlemmen i södra Västerbotten hade det fasta lönebidragstaket i kombination med stramare regler alltså inneburit att hon under flera år inte fått någon lönehöjning. Detta är naturligtvis i förlängningen en ohållbar situation då både hyror och priser hela tiden stiger. Därför insisterade jag på att hennes lön skulle höjas i enlighet med kollektivavtalet samt att tidigare uteblivna löneökningar skulle utbetalas retroaktivt. Nästa dag hörde medlemmen av sig och krävde att jag skulle godkänna förlängningen utan någon lönehöjning. Jobbet betydde mycket för henne och hon var livrädd för att bli arbetslös. Om jag fortsatte insistera skulle hon gå ur HTF.
Allt eftersom jag kom in i arbetet så blev jag varse att detta inte var ett isolerat fall. Tvärtom, allt fler människor sades upp när lönebidragets värde urholkades.
Ett grundfel i hela systemet är att man, med vissa smärre undantag, använder sig av i princip samma regler för både de privata företagen och den ideella sektorn, trots att villkoren skiljer sig åt. En förening kan till exempel inte öka sina intäkter bara för att den anställdes arbetsförmåga ökar. Tvärtom kan det ibland innebära högre kostnader då verksamheten växer. För ett privat företag innebär ökad arbetsförmåga hos de anställda oftast att förtjänsten ökar. Därför blir det också möjligt med en snabb avtrappning av lönebidraget i ett privat företag, men en smärre katastrof med samma avtrappning i en ideell förening.
Jag menar att vårt samhälle skulle tjäna ekonomiskt, demokratiskt och framförallt mänskligt på att dela lönebidragssystemet. För den offentliga och privata sektorn skulle man mycket väl kunna tänka sig att fortsätta med dagens regler, möjligtvis i kombination med någon slags indexuppräkning av maxbeloppet så att det inte urholkas över tid. Däremot ser jag det som nödvändigt med en förändring av reglerna för de som är anställda med lönebidrag i ideella föreningar. Framförallt är det reglerna om en snabb nedtrappning som leder till att människor som vill och kan, med stöd, göra en insats hamnar i arbetslöshet eller förtidspensionering.
Motargumentet mot detta är att lönebidraget då tappar sitt rehabiliterande syfte. Visst är det så, men tidigare utvärderingar (bland annat av riksrevisionsverket) visar på tveksamma resultat när det handlar om rehabilitering. Istället för att hålla fast vid en princip som inte fungerar i praktiken borde staten se verkligheten som den är och skapa ett stöd som leder till en vinna-vinna-situation - för föreningslivet, samhället och de många människor som vill och kan göra ett jobb, men som idag istället hamnar hos arbetsförmedlingen eller försäkringskassan.



Ibrahim Baylan,riksdagsledamot (s) och tjänstledig ombudsman i HTF