Den här gången rör det sig om flera hundra avtal på svensk arbetsmarknad som ska börja gälla samtidigt, förutom inom industrin också för bland annat kommunerna och handeln.
Det sätter industrins förhandlare under en viss press.
- Det finns ett starkt intresse från alla, vi i industriavtalet men också omgivande parter, att vi blir klara i så god tid att de övriga kan ha förhålla sig till den norm som sätts i industrin, säger Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef.
- Det är klart att parterna vill ha avtal innan de gamla löper ut. Förra gången, när vi inte klarade det, var det ett misslyckande.
För Anders Weihe finns ingen tvekan om att det är industrin som sätter det så kallade märket, det vill säga nivån på löneökningen.
- Sverige är en av världens mest exportberoende ekonomier. Hur svensk ekonomi fungerar beror på hur det går för exportindustrin, därför kan inte arbetskraftskostnaderna utvecklas på annat sätt än som följer av industrins konkurrenskraft. Rent intellektuellt råder det koncensus om den saken.
Enligt Anders Weihe handlar det i grunden om en kamp mellan egoism och det som är bra för hela samhället.
- Det finns alltid enskilda avtalsområden som tror att de kan kapa åt sig lite mer utan att det går fullständigt åt helvete. Problemet är att det inte funkar, om en ska kapa åt sig så vill alla kapa åt sig. Det kan leda till att vi går tillbaka till en situation som vi hade på 70- och 80-talet i Sverige, alltså att vi får en lönebildning som skapar kriser på samma sätt vi ser i Grekland och Spanien nu.
Bosse Hallberg, Unionens avtalsexpert, instämmer i att det bästa naturligtvis vore om avtalen för industrin blev klara i god tid.
- Vi är ense om att det är industrin som ska sätta märket. Det är klart att det blir jobbigt om Handels blir klara tidigare.