Jag har några gånger i livet fått anledning att fundera på om jag är tillräckligt blåögd (hi, hi inte på det sättet ni tror, jag är filosofisk om jag får be).
En av de första reflektionerna var när Sofie, vår äldsta dotter, var tre. Hon var ute och lekte med den jämnåriga Anders. Två äldre pojkar kommer förbi och frågar Anders om han ska följa med och leka. Anders svarar:
-Nej jag leker med Sofie.
Pojkarna är på väg att gå när Sofie ropar, förstås helt oombedd:
-Jag vill inte heller leka med er.
-Skönt, svarar pojkarna.
Sofie rusar strålande glad in till sin mamma och berättar.
-Det var två jätteknäppa killar, förklarar hon skrattande, jag sa att jag inte ville leka med dem och de sa "skönt", de måste ha hört fel eller vara helt dumma.
I Sofies värld fanns inte föreställningen att någon som var vid sina sinnens fulla bruk skulle avstå hennes sällskap. Mer än så; hon såg det roliga i tanken. Hur skulle det kunna vara möjligt att inte alla älskar mig?
Den som är bevandrad i utvecklingspsykologi tycker inte att det är anmärkningsvärt, det finns ett namn för perioden, men icke desto mindre är det tråkigt att vi inte stannar i den perioden. Tänk om alla kunde skratta bort avvisningar, kränkningar och förolämpningar antingen som hörfel eller skrattretande knäppigheter?
Efter att denna tanke föddes har det hänt att jag önskat att jag (och andra) skulle kunna komma tillbaka till "alla älskar mig perioden" för det skulle undanröja en hel mängd obehag och missförstånd. I konfliktteori pratar man om olika typer av konflikter där en är pseudokonflikter. Med det menar man helt enkelt missförstånd, outredda småsaker och feltolkade uttalanden. Om alla tänkte som den treåriga Sofie skulle dessa försvinna.
Vi har alla ett behov av att bli uppskattade; sedda, hörda och bekräftade och om vi tolkar (eller till och med inbillar oss att det är det vi blir) så skulle folkhälsan öka.
I andra änden av uppskattad skalan finns de som gör tvärtom. Också när de får otvetydig uppskattning tolkar de det som något annat. Dålig självkänsla och självtillit är ett mångfacetterat problem som det bär för långt att reflektera över här men den mer allmänmänskliga sidan av det är den lutheranska ryggsäck vi lite till mans bär.
Det är pompöst och otillåtet att tänka gott om sig själv men den uppfattningen ställer till problem. Stresshantering och hälsosatsningar kan faktiskt sammanfattas i en mening; Tänk på dig själv.
Eftersom många har svårt för det brukar jag använda två hjälpargument. Det första är rättviseargumentet. Du ska ta hand om dig själv i en omfattning som är rättvist i förhållande till hur mycket du tar hand om andra.
Det andra är nyttoargumentet: Om den egoism du frambringar för att ta hand om (och gilla dig själv) leder till att du blir dryg och olidlig ska du avstå, men om det leder till att du orkar mer, bryr dig mer och blir vänligare så gör mer av det.
Så med de förtecknen; jag gillar mig själv för att det är rättvist och för att det leder till att jag blir en hygglig, inkännande och trevlig person, borde vi alla pröva mer av den glada treåringens attityd.
Vet du, det här är en av de bästa krönikor du läst, du kanske inte förstår det eller vet om det men så är det i alla fall. Vad annat skulle kunna vara tänkbart än att allt jag skriver är fantastiskt?