Ansiktsblindhet, eller prosopagnosi, är en försämrad förmåga eller total oförmåga att uppfatta och känna igen ansikten.
- De drabbade beskriver det ofta som att de upplever ansikten som tomma eller utslätade, berättar Görel Kristina Näslund.
Hon är doktor i psykologi och själv ansiktsblind. Just nu skriver hon på en bok om fenomenet, som ska komma ut i vår.
Länge trodde man att ansiktsblindhet var mycket sällsynt. Till i början av 2000-talet, då en tysk studie gjordes på 1 000 personer, av vilka 2 procent kunde klassas som ansiktsblinda. Men Görel Kristina, som i sitt arbete med boken frågat ett stort antal människor om deras förmåga att känna igen ansikten, bedömer att den verkliga siffran i Sverige ligger närmare 10 procent.
- Förmodligen är det ännu fler som har ett mer eller mindre uttalat handikapp.
Ansiktsblindhet finns i två varianter: den medfödda, som är ärftlig, och den som förvärvas genom skada på hjärnan. Det är den medfödda som stått för det stora mörkertalet.
- De drabbade har ju aldrig varit med om något annat och har inget att jämföra med. Att kunna uppfatta ansikten är på något sätt en självklarhet. Det är inget man pratar om.
Det är de som lider av riktigt svår ansiktsblindhet som inte kan skilja på kollegorna, om de så arbetat ihop i 20 år. De känner inte igen sin egen fru eller man annat än på rösten eller kroppsspråket. Många känner inte ens igen sig själva på ett fotografi.
Det är dock vanligare med något lindrigare besvär.
De med mellansvår ansiktsblindhet känner igen den närmaste kretsen av familj och kollegor.
De med lätt ansiktsblindhet - som Görel Kristina själv - klarar att minnas upp till tusen ansikten, men har svårt för nya och sådana de träffar sällan. Och "vanliga" ansikten.
- Vi har svårt för dem som inte har någon utmärkande näsa, någon vårta eller sneda ögonbryn. Ju vackrare ansikten desto svårare är det ofta att känna igen dem.
Ansiktsblindhet är förstås ett socialt handikapp - inte minst i arbetslivet.
En ansiktsblind som börjar på ett nytt jobb kan ha svårt att lära sig känna igen alla nya kamrater. Ofta är det inte värre än att de kan lära sig hur de ska identifiera de tio, femton närmaste kollegorna med hjälp av olika knep. De flesta klarar det efter två-tre veckor.
- Men de får jobba väldigt mycket mer för det som andra har gratis.
Men även med den läxan gjord kan också den lugnaste arbetsplats upplevas som rena minfältet:
Hur nervöst känns det inte, när man inte vet om personen som just klev in på ens arbetsrum är Ms Gray, från koncernkontoret, eller Lotta från arkivet?
Hur poppis blir man som chef när medarbetarna upptäcker att man inte kan skilja dem åt? Eller hur kul är det att vara HTF-klubbens ordförande när man förväntas fördela ordet på årsmötet ...
Ett receptionistjobb kan kännas omöjligt. Och yrken där alla bär uniform är av förklarliga skäl inte heller optimala.
Görel Kristina har hört otaliga historier om hur ansiktsblinda yrkesmänniskor klarar sin vardag. Som den numera pensionerade flygkaptenen.
- Inför varje flygning skulle han ha ett möte med sin styrman för att gå igenom rutten. Sedan var de lediga i en kvart innan de sågs igen. Han brukade alltid stämma träff med styrmannen prick på klockslaget, vid gaten. Kom det då en man i uniform på utsatt tid, så var det förmodligen han ...
Eller kvinnan som jagar sponsorpengar till ett fotbollslag. Och förstås behöver kunna känna igen sina sponsorer om hon möter dem på stan.
- Hon berättade hur rädd hon är att missa dem. Bara hon får minsta lilla leende eller nick, så hälsar hon. Det är väldigt vanligt bland ansiktsblinda. Man hälsar på alla för att vara säker på att inte missa någon.
Att inte bli sedd eller igenkänd kan väcka starka reaktioner hos människor.
- De tror ofta att om man inte känner igen deras ansikte så har man glömt hela människan. Men så är det inte. Allt de sa och hur trevligt man hade det kan man minnas, bara inte ansiktet.
Men det är förstås väldigt svårt att förstå för den som inte själv är ansiktsblind.
- Det är lättare att avfärda den som aldrig minns en, som drullig, nonchalant, oförskämd eller lite bakom flötet ...
Detta är förstås sällan fördelaktigt i något yrke. Många avstår tyvärr från att gå vidare i karriären på grund av sitt tillkortakommande.
- En lärare berättade att hon valde att gå i tidig pension för att det med åren blivit alltför arbetsamt att lära sig utseendet på alla nya elever.
Men medan en del väljer att dra sig undan finns det andra som i stället väljer att tala öppet om hur de fungerar och hur omgivningen kan underlätta för dem.
- En ny bekantskap på en konferens får höra: Det är inte säkert jag känner igen dig nästa gång jag ser dig, för jag har svårt med ansikten. Den man stämt möte med utanför kontoret får instruktionen: Jag har lite svårt att känna igen folk, så du måste komma fram till mig!
Görel Kristina poängterar att ansiktsblinda måste börja berätta att de har det här problemet.
- Bara om du är öppen med det kommer folk att hjälpa dig och säga: Detta är Johan, den nya killen på faktureringen. Jag tror det här problemet kommer att bli mer och mer accepterat i takt med att det blir mer känt.
Trots att Görel Kristina hittills bara gett ett par intervjuer om ansiktsblindhet är det redan många som hört av sig.
- Folk blir så lättade: Nu vet jag äntligen vad det är för fel på mig och min syster! Eller som en man sa: Det är ingen annan som förstår. Till och med min fru brukar säga att om du bara intresserade dig lite mer för människor skulle du nog se att det inte är så svårt.
Ansiktsblinda behöver alls inte vara ointresserade av människor.
Och framför allt går ansiktsblindhet inte att göra något åt. Man kan kompensera med olika knep, men inte ändra på sin grundförmåga.