Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

"Många lider i det tysta"

Utan sina hörapparater hör Bodil Persson ingenting. Med dem är det som att lyssna på en sprakande radiokanal. Kollegorna hjälper henne när hon inte hör och hennes arbetsuppgifter och arbetsmiljö har anpassats till hennes hörselskada. Trots det är det tufft att orka med.
Anna Sjögren Publicerad 17 maj 2010, kl 09:47

- Du måste titta på mig när du talar, jag läser på läpparna och hör nästan ingenting.

Bodil Persson sitter i sitt arbetsrum på tryckfärgsföretaget Flint Group Sweden AB i centrala Trelleborg, där hon jobbar som löne- och personaladministratör. Hon sätter på sin konferensslinga. Den består av en mikrofon och förstärkare som är kopplade till en liten FM-mottagare kring hennes hals som sänder ljudet vidare till hörapparaterna.

Bodil Persson har cochlear ostoscleros, en hörselskada som innebär att hon gradvis förlorar sin hörsel. I dag hör hon ingenting av vanligt tal utan sina hörapparater, och snart har prognosen hon fick 2002, att hon hade mellan åtta och tio år kvar som hörande, gått ut.

Den första indikationen på att hörseln började försämras kom 1991, under ett hörseltest. Och det skulle ta tio år för Bodil Persson att acceptera sin hörselskada.

- Till en början körde jag på som vanligt och tänkte "det påverkar inte mig".

Hon hittade på strategier för att kunna höra, satt långt fram på föreläsningar och vände det friskaste örat till när någon pratade. Dålig hörsel hade bara gamla människor.

Hon gjorde stora ansträngningar för att försöka höra, och till slut, 2004, sa kroppen ifrån.

- Jag fick gå på rehabilitering på hörsel- och dövenheten i Malmö, där jag fick lära mig om min hörselskada. Då förstod jag varför jag inte kunde fortsätta leva som om jag vore fullt hörande.

För att visa hur hennes hörselskada fungerar ritar hon sitt hörselorgan på whiteboarden i ett av företagets konferensrum. Hon förklarar skissen.

- Jag hör trasigt ljud, ljudfragment. Det är som att gå omkring och lyssna på en sprakande radiokanal hela tiden. Hörapparaten kan bara förstärka ljudfragmenten, de ljud jag inte hör går inte att återskapa. Min hjärna jobbar hela tiden med att försöka fylla i de ljud som jag inte hör och för det behöver jag hundra procents koncentration.

Dessutom har hon tinnitus på båda öronen - ett ständigt tjut som hon måste försöka "höra förbi".

Det är därför hon bara jobbar femtio procent. Hon blir trött av anspänningen och får ofta spänningshuvudvärk av den höga ljudnivå som hörapparaten måste vara inställd på för att hon ska höra. Ibland möter hon reaktioner som "vad skönt att gå hem klockan elva". Men tiden på eftermiddagen ägnar hon åt avslappningsövningar och till att få lite tystnad innan sonen och maken kommer hem.

- Det folk inte tänker på är att hörandet kräver lika mycket av mig på fritiden. Jag sjukskriver mig från den genom att jag väljer bort hörselkrävande situationer för att orka med nästa dag. Jag hade hellre hört bra, jobbat heltid och haft en full fritid.

När Bodil Persson kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen hade hon rehabiliteringssamtal med sin arbetsgivare för att komma fram till hur arbetsmiljön och arbetsuppgifterna kunde anpassas till hörselskadan.

- Jag har haft stöd från facket i rehabsamtalen, jag hade ju inte koll på vilka skyldigheter arbetsgivaren hade. Facket har haft åsikter om eventuell omplacering och hjälpt till att försöka hitta lämpliga arbetsuppgifter till mig.

Tidigare var hon product and marketing coordinator, vilket innebar mycket kontakt med människor, som löneadministratör har hon en lugnare ljudmiljö. Hon har lagt om mycket av kommunikationen med medarbetarna till mail istället för telefon och går bara på de allra viktigaste mötena. Något som hon känner sig kluven till.

- Jag vill inte tappa den personliga kontakten helt med de anställda och vara helt isolerad, det mår ingen bra av.

Hon sitter bakom skrivbordet. Det finns en tanke med att det står mitt i rummet, vänt mot dörren. På det sättet kan hon undvika plötsliga överraskningar.

- Om någon kommer in hör jag ju inte det. "Hjälp, var kom du ifrån!?", "hörde du inte mig?" "nej, det gjorde jag inte", härmar hon situationer som kunde uppstå när hon inte såg dörren.

För sina tre närmsta kollegor har Bodil Persson berättat i detalj om sin hörselskada. De som hon träffar mer sällan känner till den, men inte allt vad den innebär.

Hon tycker att det är viktigt att tala om hörselskadan. Då tänker människor på att vara tydligare och har mer tålamod med att hon ibland säger "va?" upprepade gånger.

- Många lider i det tysta, och söker inte hjälp fast det finns att få. För mig kom en hel värld tillbaka när jag fick hjälp.

De närmsta kollegorna blir hennes extra öron, de frågar henne om hon har hört det som sagts och förtydligar för henne om det behövs. Men ibland blir det fel ändå.

- Jag kan höra fel på personers namn och missuppfatta vad vi har bestämt på ett möte, men vi kan skratta åt det. På de riktigt viktiga sakerna chansar jag aldrig, jag frågar flera gånger.

När hörseln till slut försvinner finns det en chans för Bodil Persson att få tillbaka en del av den. Idag kan man sätta in en konstgjord snäcka, ett cochleaimplantat. Det förstör det vanliga örat, därför genomför man aldrig en operation förrän hörseln är helt borta. Det går inte att garantera att en person blir hörande igen, men vid en operation skulle hon i bästa fall kunna få tillbaka den hörsel hon har nu.

Hon kan lite teckenstöd, tss, och skulle vilja lära sig mer, men kurserna hon hittat kan inte ges för att det inte finns lärare.

- Jag får väl utbilda mig till teckenstödslärare och börja undervisa själv!

Fakta

Se till att du har personens uppmärksamhet och vänd dig mot personen när du talar. Dölj inte munnen bakom handen eller en tidning, många med hörselskada tar stöd av att läsa på läppar.

Använd normal talstyrka och försök undvika att åstadkomma plötsliga, starka ljud. De är jobbiga för en person med hörapparat eftersom hörapparaten oftast är inställd på vanligt tals ljudnivå.

Anna Sjögren