Så länge har inte Lars-Åke jobbat här, men länge har det blivit. 1974, direkt efter grundskolan, började han som springgrabb här i Strömsund. Sedan har han jobbat sig uppåt. Nu är han industrisäljare. Allt som oftast sitter han i telefonen - säljer skärmaskiner, slipar, fräsar och andra mackapärer till industriföretag i Dorotea, Ramsele eller kanske Hammerdal.
Även privatpersoner köper verktyg och maskiner, och de kan behöva hjälp med inköpet. Det är tiotusentals prylar att hålla reda på.
Han jobbar tätt ihop med en resande säljare, som har det jobb Lars-Åke själv hade under drygt sju års tid. Ett jobb som blev enformigt i längden. Avstånden tär i Jämtland.
-Jag kunde varenda kostig. Jag kunde få åka femton mil för att träffa en kund, berättar han.
Nej, nu sitter han hellre här, i rummet innanför den stora affärslokalen i utkanten av Strömsund. Sitter och sitter föresten, det blir en hel del springande i affärslokalen och på lagret.
Gärdin & Persson har tolv anställda i Strömsund, och det betyder att de kan få hoppa in där det behövs. Lars-Åke kan till exempel få ställa sig i kassan om det är kort om folk. Och han kan ju det, efter drygt trettio år i företaget har han lärt sig en del.
Men blir det inte tröttsamt, undrar jag. Trettio år är ju ändå trettio år...
I Strömsund väljs inte jobb hur som helst...
-Jag tror man nån gång lessnar på alla jobb. Ett tag tänkte jag ställa mig på fabriksgolvet, grovjobba, säger Lars-Åke Ross.
Men så blev det inte. Det finns inte mycket att välja på i Strömsund, en kommun med drygt 13 000 invånare.
-Det finns en mekanisk verkstad med 60-70 anställda och en betongfabrik med ungefär 120. Det är de största, berättar han.
När Lars-Åke började som springgrabb tjänade han 1 100 i månaden, om han inte minns fel. Idag är lönen 19 500, och det kan han leva på. Han är varken högavlönad eller lågavlönad, säger han. Förmodligen skulle han få högre lön i Östersund, tio mil söderut, men varför skulle han flytta dit?
-Jag har ingen tanke på att fara härifrån, jag trivs här, konstaterar han.
-I Stockholm tjänar de som har samma jobb som jag säkert 2 500-3 000 mer, säger Lars-Åke Ross.
Större ort, högre lön. Så argumenterar cheferna vid löneförhandlingarna, men är det alltid relevant? undrar Lars-Åke Ross. I och med att han är HTF-ombud har han inblick i löneförhandlingarna i Östersund och Strömsund.
100-lappar OK men inte tusingar
-Skillnaden är inte så stor, men den finns. Vi försöker jämna till det, men det är inte lätt. Några hundralappars skillnad kan det få vara tycker jag, men inte tusenlappar.
På sätt och vis kan det vara mer krävande att arbeta på den mindre orten, menar han. I Strömsund måste personalen kunna mer. I Östersund, där det finns 80 anställda, är specialiseringen större.
-I Östersund kan en ha hand om svetssidan, en annan om tryckluftsmaskiner. Jag kan litet om mycket.
En annan sak som kanske får upp inkomsten för många säljare är provisionslön, men det är Lars-Åke inte intresserad av att införa på företaget.
-Då kan man nog få fram stressen riktigt, säger han.