- Att känna att man skulle bli utfrusen och inte få vara en del av sin arbetsplats - det tror jag kan skrämma folk.
Fredrik Gladh, konsulent inom kommunikationsfrågor på Röda Korset i Stockholm, svarar på frågan om vad han tror kan hindra människor från att bli så kallade whistleblowers.
- Mer än att förlora jobbet eller få en konflikt med chefen skulle det var jobbigt om ens arbetskamrater tycker att man betett sig illa.
Kollegan Lennart Pettersson, konsulent inom krisberedskap och tillika fackklubbsordförande för Unionen, håller med:
- Finns det en öppenhet i organisationen gör det att alla blir mer frispråkiga.
En "visslare" är någon som vågar slå larm om missförhållanden, ofta i media. Som när en anställd på Röda Korset i fjol fick korn på att kommunikationschefen Johan af Donner bedragit organisationen på miljontals kronor. Fast den personen föredrog att prata med de egna cheferna i stället för pressen.
- Med af Donner var det en medarbetare som såg någonting, tog ansvar och reagerade. Och ledningen lyssnade. Men risken är att man väntar tills det har gått för långt. Därför måste muren mot att ta det steget vara så liten som möjligt, säger Fredrik Gladh.
Nu har Röda Korset infört en särskild funktion för "whistleblowing". I organisationens uppförandekod finns en extern mejladress och telefonnummer som anställda kan kontakta anonymt om de misstänker att allt inte står rätt till. Informationen tas då emot av en extern revisionsfirma, som mejlar den vidare till Röda Korsets personalchef, men omskriven så att det inte framgår vem den kom ursprungligen kom ifrån. För säkerhets skull får även en medlem i styrelsen en kopia. Hon kan senare försäkra sig om att ledningen följt upp ärendet ordentligt.
- Det är viktigt att föra in den här funktionen på fler företag och organisationer. Den är bra just för att många inte vågar ta en öppen konflikt. När man misstänker någonting ska det finnas en kanal att gå till, säger Lennart Pettersson.
Faktum är att det ofta ligger i organisationens eget intresse att saker kommer upp till ytan. Läggs locket på uppstår lätt ryktesspridning och dålig stämning, något alla förlorar på. Ibland behövs någon som talar om att kejsaren är naken.
- Whistleblowern, som tar ansvar och säger ifrån, är något som en organisation behöver. Egentligen borde alla på en arbetsplats ha en sådan inställning. Då har man en god etik, säger Fredrik Gladh.
Den hållningen finns dock inte i alla organisationer. Konsekvenserna av att våga vissla kan bli obehagliga - inte alla gillar en bråkstake. Lennart Pettersson drar sig till minnes vad som hände en arbetskamrat under sin tid på Arbetsförmedlingen tidigare i karriären.
- Det var en kollega som reagerade ganska kraftigt på arbetssituationen och påtalade det hela för Länsarbetsnämnden. Det kom en signal tillbaka därifrån till chefen som då frös ut den här kollegan - ganska ordentligt. Så han fick byta arbete, han insåg att det inte var någon idé att vara kvar.
Dessutom verkade konflikten hemsöka den drabbade senare i karriären - stämplad som bråkmakare av de statliga verken.
- Det var en mycket kompetent kille, han sökte flera tjänster och fick nej. Han uppgav själv att han forskat i det och fått till svar att det berodde på den här händelsen från kontoret han varit på innan. Men det var många år sedan, förhoppningsvis har saker förbättrats, fortsätter Lennart.
I slutändan tror han på att lösa saker den vanliga vägen, utan onödig dramatik.
- Det är definitivt bättre om man lösa sådana här situationer internt istället för att gå till media, för det är inget bra forum. Många läser bara rubriker. Det är att föredra om man i ett tidigt skede kan använda whistleblowing-funktionen, få saken till ledningen och styra upp.