Det finns tre frågor som tjänstesektorns arbetsgivare driver för att få mer gynnsamma villkor:
+Regler och lagar är anpassade för industrins behov. Arbetsgivarna vill ha lagar och regler som är anpassade till tjänstesektorns förutsättningar.
+Arbetsgivarna anser att tjänstesektorn är missgynnad skattemässigt, eftersom skattens andel av priset är lägre när man köper en vara än när man köper en tjänst.
+Arbetsgivarna efterlyser större privata inslag i de verksamheter som idag sköts av offentlig sektor.
En del inslag i dessa frågor är gammal skåpmat, som lagats på receptet mer makt till arbetsgivarna. När de till exempel hävdar att anställningar måste underlättas är motivet egentligen det motsatta. Man vill ha större frihet vid uppsägningar.
Den fackliga ståndpunkten är att tryggheten ska vara lika stor i tjänstesektorn som i övrigt arbetsliv.
Arbetsgivarna argument om lättnader i uppsägningsreglerna kan ifrågasättas, eftersom arbetsgivarna redan idag ensidigt avgör om det finns arbetsbrist, och vid arbetsbrist finns alla möjligheter att säga upp. Numera finns inte heller lagliga hinder mot att ta in tillfällig personal vid arbetstoppar eller säsongsarbete.
Det finns ändå ett par skäl för facket att ställa upp om arbetsgivarna vill ha en dialog. Löntagarna har sett hur arbetsgivarna lyckades pressa fram regeln om två undantag i LAS. Ingen av parterna på arbetsmarknaden tjänar på att den ena lyckats slå sig till politiska fördelar, som kanske tas tillbaka vid nästa riksdagsval när majoriteten har ändrats. Då är det bättre att försöka hitta lösningar som båda parter kan acceptera.
Trygghet för arbetstagarna behöver inte enbart handla om turordning. Den kanske kan uttryckas på andra sätt. Man skulle kunna tänka sig att mindre strikta regler för tjänstesektorn balanserades av mer generösa regler för a-kassa. En annan tanke är att det skulle vara obligatoriskt för företag som vill omfattas av tjänstesektorns regler att ha kollektivavtal och vara anslutna till trygghetsråd. Och hur ser tjänsteföretagarna på en återgång till den tidigare något högre avgiften till Trygghetsrådet?
Arbetsgivarna anser också att tjänsteföretagen missgynnas i skattehänseende. Även detta argument är klent, eftersom det bygger på rätt tunna beräkningar av skatteeffekterna.
Ur fackligt perspektiv är det betänkligt att minska de löneskatter som arbetsgivarna vill skära i. Syftet med dessa är ju att skapa trygghet för den som arbetar eller är pensionär. Man kan fråga sig varför en viss sektor i samhället skulle bidra mindre till dessa trygghetssystem.
Men om parterna vill ha en dialog kanske en framkomlig väg kan vara att istället närmare undersöka om man kan finna samförstånd kring skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Att utveckla ROT-avdragen och ge liknande villkor för trädgårdsskötsel, datainstallationer i hemmet, städning med mera.
Arbetsgivarna vill också att den privata tjänstesektorn ska få växa genom att ta över verksamhet från offentlig sektor.
Ett fackligt argument är att skattefinansierad verksamhet ska drivas i offentlig regi, inte minst för att alla medborgare ska få samma service och ha samma rättigheter och skyldigheter. Man kan också konstatera att det knappast skulle skapas fler arbetstillfällen om de privata inslagen i offentlig sektorn ökade, utan anställda skulle flyttas från offentliga arbetsgivare till privata.
Intressant i det här sammanhanget är att Vårdförbundet ändrat uppfattning och blivit positivt till privata inslag i vården. Förbundet ser att ökad mångfald och konkurrens ger stimulans till förbättringsarbete.
HTF har ännu ingen klar linje i alla dessa svåra frågor, men utvecklingen leder oundvikligen till att ämnet måste diskuteras bland medlemmarna.

Carl von Schéele
chefredaktör