I slutet av november 1990 drabbades Tomas Tranströmer av stroke. "I efterhand kan man förvåna sig över att Tranströmer inte tog varningssignalerna på större allvar", skriver Staffan Bergsten i ett diktarporträtt av vår folkkäre poet.
Tranströmer reste kors och tvärs i Sverige och utlandet, det var möten och diktuppläsningar, och hemma i Västerås väntade intensiva arbetspass. Vid ett tillfälle skriver han i sin dagbok: "Så trött att jag blivit magnetisk." Migränen, som han haft från och till sedan barndomen, beskriver han som ett rum "som han måste bo kvar i för att jag inte har råd att betala hyra någon annanstans." Sedan ändrar han rummet till ett hus, "men frågan är om den inte är en hel stad."
Under de första sjukhusveckorna efter slaganfallet var Tranströmer bara lättad. Äntligen fick han vila ut, fri från alla krav. Hans minne och tankeförmåga var opåverkade men det skulle visa sig att afasin och en partiell högersidig förlamning var av bestående art.
I Sorgegondolen, 1996, skriver han bland annat denna haiku:
Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.
Och i Den stora gåtan, 2004:
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Precis som jag brukar ha några smärtstillande piller i skrivbordslådan utifall att, har jag samlat viktiga strofer i min anteckningsbok för vilsna dagar. Den här tranströmmaren gör gott:
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."