När jag ser att det lyser där brukar jag stanna till för en fika och för att småprata om livet och byta böcker och musik. Jag är inte ensam om det.
Kickis förmåga att arbeta samtidigt som hon tar emot besökare och pratar om annat är något man verkligen kan bli avundsjuk på. Att ha ett kontor som också blir något av en samtals- och kulturverkstad är något fler borde ta efter. Under ett av dessa samtal berättade Kicki följande; En kväll var hon för ovanlighetens skull ensam. Hon hörde ytterdörren och sedan toalettdörren. Hon trodde förstås att det var en kund eller bekant men hon blev rädd när det dröjde. Tänk om det var en narkoman eller någon som fått hjärtinfarkt?
Hon gick närmare; ropade, är någon där och inget svar. Nu blev hon riktigt rädd. Hon ringde en väninna och pratade högt så att den som var på toa skulle uppfatta det som om hon inte var ensam. Inget hände... Kickis puls och rädsla ökade tills hon såg toadörren öppnas och en mycket ung pojke rusa ut.
När hon berättade och försökte förstå vad som hänt dök en mycket trolig förklaring upp, Förmodligen hade pojken desperat letat efter en toa, gissat att det fanns en där, sprungit in och sedan blivit rädd för att han gjort något fel. När Kicki pratade högljutt strax utanför förstod han att han skulle bli upptäckt och blev ännu räddare och försökte göra sig osynlig.
När jag har tänkt på den där historien så är den en sak som slagit mig. Hur törs vi vara så rädda? Att vara rädd är obehagligt, det föder rädsla och får andra att bli ännu räddare. Jag har sett människor som är så rädda att synas att de dominerat en hel buss eller en föreläsning. Jag vet att det är ett märkligt sätt att ställa frågan "hur törs du vara rädd?". Att bli rädd är väl inget man bestämmer över? Nej det är det inte men det finns sätt att bearbeta sin rädsla och också andra obehagliga känslor. Ett är faktiskt att ställa sig frågan, vad leder min rädsla till? Ett annat är att ställa sig den allra värsta frågan: Vad är det värsta som kan hända?
Om fler gjorde det, ställde dessa frågor, så skulle många av våra vanliga rädslor; som att prata inför grupp, eller ställa frågor och ha synpunkter, försvinna. Jag förringar inte de problem som utvecklats till fobier och verklig skräck men faktum är att modern behandling av dessa, så kallad kognitiv terapi, bygger på liknade frågor och att möta det man är rädd för. Då gör man det under kontrollerade former och med tekniker som gör av man kan slappna av.
Någon klok person har sagt att vägen ut genom skräcken går genom skräckens centrum och med det menat att man måste göra det man är rädd för. Jag har sett hur arbetsplatser dominerats av rädsla. Det har legat en konflikt eller en obehaglighet i botten som alla är för rädda att prata om och som lett till att det byggts upp hinder, låsta dörrar och tabun.
Lika obehaglig som en sådan stämning kan vara lika befriande är den när den bryts genom att någon gör det alla fruktat. Att det bygger på missuppfattningar är inte ovanligt. Nej fler borde göra som den lilla pojken, trots sin rädsla rycka upp dörren och rusa ut, det skadar heller inte att lipa åt den som skrämt honom.
Kickis förmåga att arbeta samtidigt som hon tar emot besökare och pratar om annat är något man verkligen kan bli avundsjuk på. Att ha ett kontor som också blir något av en samtals- och kulturverkstad är något fler borde ta efter. Under ett av dessa samtal berättade Kicki följande; En kväll var hon för ovanlighetens skull ensam. Hon hörde ytterdörren och sedan toalettdörren. Hon trodde förstås att det var en kund eller bekant men hon blev rädd när det dröjde. Tänk om det var en narkoman eller någon som fått hjärtinfarkt?
Hon gick närmare; ropade, är någon där och inget svar. Nu blev hon riktigt rädd. Hon ringde en väninna och pratade högt så att den som var på toa skulle uppfatta det som om hon inte var ensam. Inget hände... Kickis puls och rädsla ökade tills hon såg toadörren öppnas och en mycket ung pojke rusa ut.
När hon berättade och försökte förstå vad som hänt dök en mycket trolig förklaring upp, Förmodligen hade pojken desperat letat efter en toa, gissat att det fanns en där, sprungit in och sedan blivit rädd för att han gjort något fel. När Kicki pratade högljutt strax utanför förstod han att han skulle bli upptäckt och blev ännu räddare och försökte göra sig osynlig.
När jag har tänkt på den där historien så är den en sak som slagit mig. Hur törs vi vara så rädda? Att vara rädd är obehagligt, det föder rädsla och får andra att bli ännu räddare. Jag har sett människor som är så rädda att synas att de dominerat en hel buss eller en föreläsning. Jag vet att det är ett märkligt sätt att ställa frågan "hur törs du vara rädd?". Att bli rädd är väl inget man bestämmer över? Nej det är det inte men det finns sätt att bearbeta sin rädsla och också andra obehagliga känslor. Ett är faktiskt att ställa sig frågan, vad leder min rädsla till? Ett annat är att ställa sig den allra värsta frågan: Vad är det värsta som kan hända?
Om fler gjorde det, ställde dessa frågor, så skulle många av våra vanliga rädslor; som att prata inför grupp, eller ställa frågor och ha synpunkter, försvinna. Jag förringar inte de problem som utvecklats till fobier och verklig skräck men faktum är att modern behandling av dessa, så kallad kognitiv terapi, bygger på liknade frågor och att möta det man är rädd för. Då gör man det under kontrollerade former och med tekniker som gör av man kan slappna av.
Någon klok person har sagt att vägen ut genom skräcken går genom skräckens centrum och med det menat att man måste göra det man är rädd för. Jag har sett hur arbetsplatser dominerats av rädsla. Det har legat en konflikt eller en obehaglighet i botten som alla är för rädda att prata om och som lett till att det byggts upp hinder, låsta dörrar och tabun.
Lika obehaglig som en sådan stämning kan vara lika befriande är den när den bryts genom att någon gör det alla fruktat. Att det bygger på missuppfattningar är inte ovanligt. Nej fler borde göra som den lilla pojken, trots sin rädsla rycka upp dörren och rusa ut, det skadar heller inte att lipa åt den som skrämt honom.
