På arbetsmarknaden är det allt fler som inte klarar sig på sin inkomst. De arbetar full tid, men ersättningen är så låg att den inte räcker till månadens nödvändiga utgifter. Det handlar inte bara om för låga månadslöner. En annan variant är arbetsgivare som erbjuder enbart provisionslön till säljare. I anställningsvillkoren kan ingå att säljare ska ha egen bil, inte få milersättning och stå för telefonkostnaderna.
Ur löntagarnas fackliga perspektiv, men även det samhällsekonomiska, är det nödvändigt att ersättningen för arbete går att leva på. I ett välfärdssamhälle ska man inte behöva ha flera arbeten eller förlita sig på sin partner för att klara hushållets utgifter.
Avtalsrörelsen och kollektivavtalet ska inte bara garantera den enskilde en tillräckligt hög lön. En viktig uppgift är också att upprätthålla konkurrens i näringslivet på lika villkor. Det leder till att företag som inte har förmåga att betala rimliga löner slås ut. På sikt överlever därför enbart bärkraftiga företag, jobben blir tryggare och välfärden stärks.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns också enskilda delar i kollektivavtalen som skulle vara oklokt att rubba så länge vi vill att kollektivavtalen ska vara en vitamininjektion för välfärden. En sådan del är lägstlönerna, den lägsta lön som är tillåten att sätta enligt avtalen.
Lägstlönen kan ses som en dubbel spärr. När den fungerar garanterar lägstlönerna dels att de sämst betalda får en rimlig lön, dels att företag som inte klarar dessa löner inte heller har anställda.
Lägstlönerna riktar sig till unga, oprövade på arbetsmarknaden eller till unga, oprövade på en viss befattning. Därför är gränserna satta för 20-åringar eller 24-åringar. De äldre ska med sina erfarenheter tjäna mer, enligt de intentioner som förhandlarna har haft.
Men i dag finns det företag som missbrukar avtalen och struntar i dessa intentioner bakom reglerna och placerar äldre arbetskraft på lägstlöner eller endast några hundralappar över dem. Trots de usla villkoren får de personal. Det kan delvis förklaras av de stränga a-kassereglerna som tvingar folk att ta jobb till "svältlöner" för att inte bli avstängda. Andra chansar och tror att detta kan vara en väg in i arbetslivet. Och så har vi ungdomar som bor kvar hemma och därför kan leva på mycket låga inkomster.
Det är alltså viktigt med tillräckligt höga lägstlöner, både för den enskilde och för välfärden. Därför har fackliga krav på drygt tusen kronors höjning varit riktiga och viktiga. Och i de avtal som slutits har facket lyckats. Till exempel förhandlade Sif fram en höjning på just 1400 kr inom industrin från den 1 april.
Det är inte heller till nackdel för enskilda eller för välfärden om höjda lägstlöner även trycker upp löner som ligger nära den nivån. När lågavlönade får mer pengar påverkar det välfärden positivt därför att de lägger merparten av sina löneökningar på nyttig konsumtion.
Det finns också en jämställdhetsaspekt i satsning på låga löner. Bland de lågavlönade ryms stora kvinnodominerade grupper. Man kan knappast hävda att det är marknadskrafter som leder till att dessa grupper ska ha låga löner, utan snarare beror det på snedvridna värderingar i arbetslivet.
Därför är det bra för oss alla att LO-förbundet Handels lyckades få ett bättre avtal än industrisidan räknat i procent. Det ger de lågavlönade handelsanställda ungefär lika många kronor i lönelyft som industriarbetarna får, med andra ord ökar inte löneskillnaderna mellan dessa branscher utan minskar något. Och det gynnar de många kvinnorna inom handeln.