Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Höj lägsta lön - sänk cashday!

På callcentret Transcom i Norrköping är lönerna så låga att många har tomt i plånboken veckan före löneutbetalningen. Ibland arrangerar därför företaget extrajobb på lördagen före löning och betalar ut ersättningen kontant samma dag. Cashday kallas arrangemanget.<br />Är det här en omtänksam arbetsgivare eller är det bara cyniskt?<br />
Publicerad
På arbetsmarknaden är det allt fler som inte klarar sig på sin inkomst. De arbetar full tid, men ersättningen är så låg att den inte räcker till månadens nödvändiga utgifter. Det handlar inte bara om för låga månadslöner. En annan variant är arbetsgivare som erbjuder enbart provisionslön till säljare. I anställningsvillkoren kan ingå att säljare ska ha egen bil, inte få milersättning och stå för telefonkostnaderna.
Ur löntagarnas fackliga perspektiv, men även det samhällsekonomiska, är det nödvändigt att ersättningen för arbete går att leva på. I ett välfärdssamhälle ska man inte behöva ha flera arbeten eller förlita sig på sin partner för att klara hushållets utgifter.
Avtalsrörelsen och kollektivavtalet ska inte bara garantera den enskilde en tillräckligt hög lön. En viktig uppgift är också att upprätthålla konkurrens i näringslivet på lika villkor. Det leder till att företag som inte har förmåga att betala rimliga löner slås ut. På sikt överlever därför enbart bärkraftiga företag, jobben blir tryggare och välfärden stärks.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns också enskilda delar i kollektivavtalen som skulle vara oklokt att rubba så länge vi vill att kollektivavtalen ska vara en vitamininjektion för välfärden. En sådan del är lägstlönerna, den lägsta lön som är tillåten att sätta enligt avtalen.
Lägstlönen kan ses som en dubbel spärr. När den fungerar garanterar lägstlönerna dels att de sämst betalda får en rimlig lön, dels att företag som inte klarar dessa löner inte heller har anställda.
Lägstlönerna riktar sig till unga, oprövade på arbetsmarknaden eller till unga, oprövade på en viss befattning. Därför är gränserna satta för 20-åringar eller 24-åringar. De äldre ska med sina erfarenheter tjäna mer, enligt de intentioner som förhandlarna har haft.
Men i dag finns det företag som missbrukar avtalen och struntar i dessa intentioner bakom reglerna och placerar äldre arbetskraft på lägstlöner eller endast några hundralappar över dem. Trots de usla villkoren får de personal. Det kan delvis förklaras av de stränga a-kassereglerna som tvingar folk att ta jobb till "svältlöner" för att inte bli avstängda. Andra chansar och tror att detta kan vara en väg in i arbetslivet. Och så har vi ungdomar som bor kvar hemma och därför kan leva på mycket låga inkomster.
Det är alltså viktigt med tillräckligt höga lägstlöner, både för den enskilde och för välfärden. Därför har fackliga krav på drygt tusen kronors höjning varit riktiga och viktiga. Och i de avtal som slutits har facket lyckats. Till exempel förhandlade Sif fram en höjning på just 1400 kr inom industrin från den 1 april.
Det är inte heller till nackdel för enskilda eller för välfärden om höjda lägstlöner även trycker upp löner som ligger nära den nivån. När lågavlönade får mer pengar påverkar det välfärden positivt därför att de lägger merparten av sina löneökningar på nyttig konsumtion.
Det finns också en jämställdhetsaspekt i satsning på låga löner. Bland de lågavlönade ryms stora kvinnodominerade grupper. Man kan knappast hävda att det är marknadskrafter som leder till att dessa grupper ska ha låga löner, utan snarare beror det på snedvridna värderingar i arbetslivet.
Därför är det bra för oss alla att LO-förbundet Handels lyckades få ett bättre avtal än industrisidan räknat i procent. Det ger de lågavlönade handelsanställda ungefär lika många kronor i lönelyft som industriarbetarna får, med andra ord ökar inte löneskillnaderna mellan dessa branscher utan minskar något. Och det gynnar de många kvinnorna inom handeln.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.

Arkiv

Metro ansöker om rekonstruktion

Metro Media House har stora ekonomiska problem. Styrelsen uppger att företaget ska begära en rekonstruktion och medarbetarna fick ingen lön utbetald under måndagen.
David Österberg Publicerad 25 mars 2019, kl 15:44
Tomas Oneborg / SvD / TT
Tomas Oneborg / SvD / TT

Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.

I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.

En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.

Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.

Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.

Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.