Under 1970-talet var Alingsåsbon chef med ansvar för ekonomi, inköp och personal på ett snabbt expanderande företag med hundratalet anställda. Han hade varit där i tio år och stortrivdes även om jobbet kunde kräva att han jobbade åttio timmar i veckan.
Men företaget såldes till en multinationell koncern och 1980 tillsattes en ny vd. Enligt mannens och flera av hans tidigare chefskollegors utsagor i domstolen ledde vd:ns agerande sedan till att alla chefer som kunde lämnade företaget.
Vd:n hade med sig en egen ekonom och enligt samstämmiga uppgifter fråntogs Alingsåsbon successivt allt fler ansvarsområden. Han tilläts inte längre ta egna initiativ, hölls utanför när något nytt var på gång, fick inte den information som han behövde för att utföra sina arbetsuppgifter och fick sedan kritik för att han inte utfört dem.
En tidigare chefskollega berättar om hur han såg Alingsåsbon långsamt brytas ner, för att till sist vara förtvivlad över att han inte fick något som helst gehör för sitt arbete.
I sina vittnesmål till domstolen talar andra om vd:ns hatiska attityd till Alingsåsbon och att en orsak till vd:ns agerande kan ha varit att han upplevde konkurrens från mannen, på grund av dennes kunskap om företaget. Också Alingsåsbon försökte byta arbetsgivare, men blev sjuk innan han lyckades.
Efter fyra år mådde han så dåligt att han var tvungen att söka professionell hjälp vid en psykiatrisk klinik. Ett par år senare, på hösten 1986, bröt han ihop och lades in på kliniken, med allvarliga självmordstankar. Efter en tid fick han diagnosen manodepressiv och har lidit av sjukdomen sedan dess.
Under åren som gått sedan han fick diagnosen har han varit helt eller delvis sjukskriven, för att senare bli sjukpensionär. 1988 avslutades hans anställning vid företaget. Med hjälp av en ombudsman från Sif fick han 250 000 kronor i ersättning för att han slutade "frivilligt".
Mannen hade drabbats av MS, Multipel Skleros, som ung men inte besvärats särskilt mycket av sjukdomen innan hans arbetssituation blev outhärdlig. Nu gjorde den sig påmind med kraft igen och Alingsåsbon tappade så småningom styrkan i benen varför han blev sittande i rullstol. Han har också drabbats av ett par hjärtinfarkter och var nära att avlida förra våren.
Vid sidan av alla sjukdomar har han fört en kamp för att få sin manodepressivitet klassad som arbetsskada och få ersättning för den. Striden har stått mot Försäkringskassan men också mot AFA Försäkring, som han kunnat söka ersättning från i och med att han omfattades av ett kollektivavtal på sin tidigare arbetsplats.
Han tog först hjälp av en privatpraktiserande advokat, senare fick han, genom Sif, hjälp av juristen Eric Sundberg vid LO-TCO Rättsskydd. Tvisterna har handlat om mannen verkligen drabbats av sin sjukdom på grund av förhållandena på arbetsplatsen, om hans oförmögenhet att jobba inte beror på hans MS-sjukdom i stället, liksom vilken lön hans ersättning ska grundas på.
Sedan saken behandlats i länsrätten och kammarrätten liksom TFA-nämnden, som tar beslut om ersättning från AFA Försäkring, har mannen nu slutligen, efter successiva betalningar, fått ut totalt 4,8 miljoner kronor före skatt i livränta och annan ersättning.
- Vd:n slet ut mig på fyra år. Sedan dröjde det tjugo år innan min arbetsskada hade godkänts och jag fått ersättning för det. Men hade jag inte haft ett kollektivavtal så hade jag inte alls fått ut de här pengarna, konstaterar mannen.
De 4,8 miljoner kronorna kan tyckas vara en uppseendeväckande summa. Och den är långt större än de flesta får, enligt juristen Eric Sundberg på LO-TCO Rättsskydd.
- Men i det här fallet har tiden spelat stor roll, eftersom det handlar om en ersättning för många år bakåt. Men framför allt har den höga lön han hade som chef haft betydelse.
Möt Alingsåsbon i en längre artikel i nästa nummer av Kollega, med utgivning den 29 april.