Vår nya EU-minister Cecilia Malmström var en av dem som mest okritiskt spred budskapet om det första tjänstedirektivets undergörande effekter, skriver Spånt och vill se ökad facklig beredskap för att kunna möte nya liknande förslag.
Ska man genomföra stora förändringar i medborgarnas liv finns två huvudvägar: Antingen utnyttja djupa krislägen då vi accepterar hart när vilka lösningar som helst eller att utlova enorma ekonomiska vinster av något som vi medborgare egentligen inte vill ha. Den senare metoden användes av EU då man för ett par år sedan lanserade Tjänstedirektivet.
Om det genomfördes utlovades att i ett huj skulle levnadsstandarden i Sverige ta ett språng med 20 procent och vi skulle komma ikapp USA utan att behöva slita deras extremt långa arbetstider. Den påstått ineffektiva tjänstesektorn skulle dramatiskt rationaliseras och de anställda som lunkade fram där utan att få känna på konkurrensen skulle möta samma villkor som industrin. De ekonomiska vinsterna uppgavs bli så stora att de var värda risken att hela den svenska arbetsmarknadsmodellen bröts ned av lönedumping.
Direktivet hävdades skulle ta bort ineffektiva och överbetalda tjänstesektorjobb i framförallt de rikare länderna som Sverige. EU kommissionen drev förslaget stenhårt. Den fick rena eftersägare i alla politiska läger bland EU parlamentarikerna. Om förslaget hade genomförts hade i stort sett hela tjänstesektorn berörts och arbetskraft från vilket EU land som helst kommit hit och arbetat under längre tid till ofta usla villkor.
Vår svenska fackliga linje har alltid varit att fri konkurrens ska gälla mellan företag i olika länder, förutsatt givetvis att inte arbetskraften exploateras. Men det borde vara så att inom varje lands gränser ska det landets invånare också bestämma vilka regler och avtal som ska gälla. Så vill säkerligen svenska folket att det ska fungera och så vill nog de flesta EU- medborgare. Frihandel för tjänster borde innebära att man ska kunna handla tjänster utomlands, turista, få kläder uppsydda utomlands, laga sin bil, sina tänder eller annat liknande. Men för de som arbetar inom vårt lands gränser ska som ett minimum svenska löner och arbetsvillkor gälla.
Risken var uppenbar att med det ursprungliga direktivet skulle vi ha fått ett "race to the bottom", där de företag som utnyttjade den allra billigaste arbetskraften skulle slå ut de med mer anständiga löner. I stället för svenska regler på vår arbetsmarknad kunde vi ha fått bortåt 30 olika utländska regler. Utländska företag verksamma här hade inte behövt ha någon lokal representant varför facket saknat motpart att förhandla med.
Det absurda var att hela argumentationen för förslaget var falsk. Ekonomiska studier visade att svensk tjänstesektor var minst lika effektiv som de bästa i EU och det fanns högst obetydliga vinster att hämta från tjänstedirektivet, ja de eventuella vinsterna låg inom felmarginalen och de som lovat jättelika vinster var helt ute och cyklade.
Tjänstesektorerna var inte heller, som de beskrevs, några skyddade verkstäder, utan risken att förlora jobbet är där lika hög som inom industrin. Varje år förlorar mellan 3 och 4 procent av såväl industrins som tjänstesektorns anställda sina arbeten. Konkurrensen mellan tjänsteföretag kan vara knivskarp och det är ju inte finare att ha sin konkurrent i Kina än i nästa kvarter. Alla anställda vet hur hård konkurrensen är inom handel, transport, turism, flyg, massmedia etc. Internet och andra tekniska nyheter skapar helt nya hårdare konkurrensförhållanden i många branscher.
Att effekten av direktivet på tillväxten är så ringa är rimligt. Tillväxt skapas av att man flyttar upp i värdeskalan och lågproduktiva företag ersätts av mer produktiva. Men för många politiker och ledarskribenter är ju drömmen om direktivet det motsatta. Högavlönad svensk verksamhet ersätts av lågproduktiv och lågavlönad utländsk, men då bromsas ju produktiviteten upp och svenska löntagare får sämre löner.
Efter tre års förhandlingar och maktkamp är direktivet snart verklighet. Det återstår ännu formella beslut i eurpaparlamentet och i ministerrådet. Så ännu kan något medlemsland stoppa processen. Bakom det nya förslaget ligger flera års intensivt arbete av facket och de politiska partier som står nära det. Det ursprungliga direktivet, som många politiker hyllade, är begravet. Det nya är en kompromiss där det viktigaste är att det blir värdlandets villkor, i Sverige våra svenska kollektivavtal, som ska gälla - inte de oftast mycket sämre som arbetstagarna kommer ifrån. Det blir sannolikt också möjligt att kräva att ett företag verksamt i ett annat land har representant där. Det är inget idealt direktiv men ett avsevärt mycket bättre än det ursprungliga.
Några slutsatser inför framtiden:
Misstro alla politiker och ekonomer som utlovar ekonomiska himmelriken och enkla vägar till mycket hög tillväxt! Det finns inga sådana vägar - i alla fall inte för stora löntagargrupper! Ställ frågan vem som gynnas och vem som får betala!
Se upp med nya förslag som påminner om tjänstedirektivet och bygger på principen att ett federalt Europa är värt att de nationella välfärdssystemen offras. Lita inte på att den politiska kontrollen fungerar - vår nya EU minister Cecilia Malmström var ju t.ex. en av dem som mest okritiskt spred budskapet om det första tjänstedirektivets undergörande effekter.
TCO och andra gjorde ett hästjobb och förändrade direktivet. Men både HTF, TCO, Eurofacket och alla de varningsorgan som finns togs på sängen. Ingen verkade heller ifrågasätta de orimliga ekonomiska löftena. Stärk den fackliga beredskapen och analysera förslag mer kritiskt! Byt oftare ut de internationella bevakarna så de inte identifierar sig med dem de ska bevaka!
Tjänstesektorn är framtidens tillväxtsektor. Men om den finns fördomar vitt spridda i samhället. Den ses som mindre effektiv och de anställda påstås inte vara utsatta för konkurrens. De anställda är dock utsatta för samma grad av otrygghet som inom, industrin. Tjänstesektorns fack och arbetsgivare har delvis sig själva att skylla för den negativa bilden. En sektor som ropar på statliga subventioner ger inget förtroende!
Så sammanfattningsvis, se upp med federalisterna i Bryssel och på UD, tro inte på några lättköpta ekonomiska jättevinster av avregleringar och tjänstesektorn är framtiden och, ni som jobbar där, sluta ropa på subventioner!
Roland Spånt, tidigare chefsekonom på TCO
Ska man genomföra stora förändringar i medborgarnas liv finns två huvudvägar: Antingen utnyttja djupa krislägen då vi accepterar hart när vilka lösningar som helst eller att utlova enorma ekonomiska vinster av något som vi medborgare egentligen inte vill ha. Den senare metoden användes av EU då man för ett par år sedan lanserade Tjänstedirektivet.
Om det genomfördes utlovades att i ett huj skulle levnadsstandarden i Sverige ta ett språng med 20 procent och vi skulle komma ikapp USA utan att behöva slita deras extremt långa arbetstider. Den påstått ineffektiva tjänstesektorn skulle dramatiskt rationaliseras och de anställda som lunkade fram där utan att få känna på konkurrensen skulle möta samma villkor som industrin. De ekonomiska vinsterna uppgavs bli så stora att de var värda risken att hela den svenska arbetsmarknadsmodellen bröts ned av lönedumping.
Direktivet hävdades skulle ta bort ineffektiva och överbetalda tjänstesektorjobb i framförallt de rikare länderna som Sverige. EU kommissionen drev förslaget stenhårt. Den fick rena eftersägare i alla politiska läger bland EU parlamentarikerna. Om förslaget hade genomförts hade i stort sett hela tjänstesektorn berörts och arbetskraft från vilket EU land som helst kommit hit och arbetat under längre tid till ofta usla villkor.
Vår svenska fackliga linje har alltid varit att fri konkurrens ska gälla mellan företag i olika länder, förutsatt givetvis att inte arbetskraften exploateras. Men det borde vara så att inom varje lands gränser ska det landets invånare också bestämma vilka regler och avtal som ska gälla. Så vill säkerligen svenska folket att det ska fungera och så vill nog de flesta EU- medborgare. Frihandel för tjänster borde innebära att man ska kunna handla tjänster utomlands, turista, få kläder uppsydda utomlands, laga sin bil, sina tänder eller annat liknande. Men för de som arbetar inom vårt lands gränser ska som ett minimum svenska löner och arbetsvillkor gälla.
Risken var uppenbar att med det ursprungliga direktivet skulle vi ha fått ett "race to the bottom", där de företag som utnyttjade den allra billigaste arbetskraften skulle slå ut de med mer anständiga löner. I stället för svenska regler på vår arbetsmarknad kunde vi ha fått bortåt 30 olika utländska regler. Utländska företag verksamma här hade inte behövt ha någon lokal representant varför facket saknat motpart att förhandla med.
Det absurda var att hela argumentationen för förslaget var falsk. Ekonomiska studier visade att svensk tjänstesektor var minst lika effektiv som de bästa i EU och det fanns högst obetydliga vinster att hämta från tjänstedirektivet, ja de eventuella vinsterna låg inom felmarginalen och de som lovat jättelika vinster var helt ute och cyklade.
Tjänstesektorerna var inte heller, som de beskrevs, några skyddade verkstäder, utan risken att förlora jobbet är där lika hög som inom industrin. Varje år förlorar mellan 3 och 4 procent av såväl industrins som tjänstesektorns anställda sina arbeten. Konkurrensen mellan tjänsteföretag kan vara knivskarp och det är ju inte finare att ha sin konkurrent i Kina än i nästa kvarter. Alla anställda vet hur hård konkurrensen är inom handel, transport, turism, flyg, massmedia etc. Internet och andra tekniska nyheter skapar helt nya hårdare konkurrensförhållanden i många branscher.
Att effekten av direktivet på tillväxten är så ringa är rimligt. Tillväxt skapas av att man flyttar upp i värdeskalan och lågproduktiva företag ersätts av mer produktiva. Men för många politiker och ledarskribenter är ju drömmen om direktivet det motsatta. Högavlönad svensk verksamhet ersätts av lågproduktiv och lågavlönad utländsk, men då bromsas ju produktiviteten upp och svenska löntagare får sämre löner.
Efter tre års förhandlingar och maktkamp är direktivet snart verklighet. Det återstår ännu formella beslut i eurpaparlamentet och i ministerrådet. Så ännu kan något medlemsland stoppa processen. Bakom det nya förslaget ligger flera års intensivt arbete av facket och de politiska partier som står nära det. Det ursprungliga direktivet, som många politiker hyllade, är begravet. Det nya är en kompromiss där det viktigaste är att det blir värdlandets villkor, i Sverige våra svenska kollektivavtal, som ska gälla - inte de oftast mycket sämre som arbetstagarna kommer ifrån. Det blir sannolikt också möjligt att kräva att ett företag verksamt i ett annat land har representant där. Det är inget idealt direktiv men ett avsevärt mycket bättre än det ursprungliga.
Några slutsatser inför framtiden:
Misstro alla politiker och ekonomer som utlovar ekonomiska himmelriken och enkla vägar till mycket hög tillväxt! Det finns inga sådana vägar - i alla fall inte för stora löntagargrupper! Ställ frågan vem som gynnas och vem som får betala!
Se upp med nya förslag som påminner om tjänstedirektivet och bygger på principen att ett federalt Europa är värt att de nationella välfärdssystemen offras. Lita inte på att den politiska kontrollen fungerar - vår nya EU minister Cecilia Malmström var ju t.ex. en av dem som mest okritiskt spred budskapet om det första tjänstedirektivets undergörande effekter.
TCO och andra gjorde ett hästjobb och förändrade direktivet. Men både HTF, TCO, Eurofacket och alla de varningsorgan som finns togs på sängen. Ingen verkade heller ifrågasätta de orimliga ekonomiska löftena. Stärk den fackliga beredskapen och analysera förslag mer kritiskt! Byt oftare ut de internationella bevakarna så de inte identifierar sig med dem de ska bevaka!
Tjänstesektorn är framtidens tillväxtsektor. Men om den finns fördomar vitt spridda i samhället. Den ses som mindre effektiv och de anställda påstås inte vara utsatta för konkurrens. De anställda är dock utsatta för samma grad av otrygghet som inom, industrin. Tjänstesektorns fack och arbetsgivare har delvis sig själva att skylla för den negativa bilden. En sektor som ropar på statliga subventioner ger inget förtroende!
Så sammanfattningsvis, se upp med federalisterna i Bryssel och på UD, tro inte på några lättköpta ekonomiska jättevinster av avregleringar och tjänstesektorn är framtiden och, ni som jobbar där, sluta ropa på subventioner!
Roland Spånt, tidigare chefsekonom på TCO
