De får en hemläxa som går ut på att de under någon av de dagar tills vi ses nästa gång ska uppfylla partnerns förväntningar och genomföra den där underbara tillsammansdagen, men de får inte berätta vilken dag. Det spännande är, att när jag vid nästa samtal ber dem gissa vilken dag partnern uppfyllt förväntningarna, så gissar de alltid fel!
Det är inte konstigt, för vad övningen går ut på är att vi ska inse att våra förväntningar påverkar vad andra gör. Om jag tror att alla kommer att vara tillmötesgående, uppmärksamma, kloka och glada idag, så är det just det jag kommer att lägga märke till. Dessutom kommer jag själv sända signaler som påverkar hur jag blir bemött. Det intressanta som händer är att man börjar beskriva lösningen istället för problemet.
Vi har blinda fläckar när det gäller vad vi vill. När jag möter arbetsgrupper som har trassliga relationer och frågar hur de skulle vilja ha det så får jag ofta svar av typen:" Det är väl självklart, vi vill att den dåliga stämningen ska försvinna!" Men det är inte alls självklart!
Problem och sätt att vara mot varandra kan inte bara försvinna, de måste ersättas av något. Vi använder alldeles för lite tid till att beskriva hur det borde vara, och när vi väl gör det, blir det ofta för allmänt och med för få exempel.
Jag har en kollega som säger att hon använder ordet "istället" åtskilliga gånger under ett samtal. När någon beskriver ett problem säger Kerstin: "Hur skulle du vilja ha det istället?"
Och även om det låter som en självklar fråga har vi sällan funderat på det. Vi har sällan funderat på vad ett litet framsteg skulle innebära eller vad vi skulle se som goda tecken och förändringar. När det något som vi vill ändra på är det som om vi kräver allt genast. Kollegan som kommer för sent och som slarvar vill vi ska gå igenom en personlighetsförändring och som genom ett trollslag bli den ambitiöse. Istället borde vi lägga märke till de små men goda framstegen.
Någon har sagt att man inte behöver veta varför det brinner för att släcka elden. Jag blev en gång inkallad för att lösa en konflikt i en grupp. Jag fick veta att de knappt talade med varandra. Jag betraktade det som ett hopplöst uppdrag och bestämde mig för att köra hårt. Jag sa att jag inte ville höra vad de gjort mot varandra (jag har god fantasi och kan räkna ut vad vuxna människor gör när de djävlas med varandra), men däremot ville jag att var och en skulle beskriva hur en bra dag skulle se ut:
"Då skulle Nisse säga god morgon och mena det" etc. Jag lämnade dem efter det och sa: Tja, nu vet ni, ni kan välja att uppfylla förväntningarna eller låta bli. När jag kom nästa gång satt de tillsammans inbegripna i ett livligt samtal. Det hade de inte gjort på två år, och mötet med mig blev kort. De sa att de bestämt sig för att lämna det gamla och istället hitta de underbara tillsammansdagarna.
Jag funderade på om de gjorde det för att slippa träffa mig, men det är ju mitt dilemma. Jag får väl göra något annat istället!
Det är inte konstigt, för vad övningen går ut på är att vi ska inse att våra förväntningar påverkar vad andra gör. Om jag tror att alla kommer att vara tillmötesgående, uppmärksamma, kloka och glada idag, så är det just det jag kommer att lägga märke till. Dessutom kommer jag själv sända signaler som påverkar hur jag blir bemött. Det intressanta som händer är att man börjar beskriva lösningen istället för problemet.
Vi har blinda fläckar när det gäller vad vi vill. När jag möter arbetsgrupper som har trassliga relationer och frågar hur de skulle vilja ha det så får jag ofta svar av typen:" Det är väl självklart, vi vill att den dåliga stämningen ska försvinna!" Men det är inte alls självklart!
Problem och sätt att vara mot varandra kan inte bara försvinna, de måste ersättas av något. Vi använder alldeles för lite tid till att beskriva hur det borde vara, och när vi väl gör det, blir det ofta för allmänt och med för få exempel.
Jag har en kollega som säger att hon använder ordet "istället" åtskilliga gånger under ett samtal. När någon beskriver ett problem säger Kerstin: "Hur skulle du vilja ha det istället?"
Och även om det låter som en självklar fråga har vi sällan funderat på det. Vi har sällan funderat på vad ett litet framsteg skulle innebära eller vad vi skulle se som goda tecken och förändringar. När det något som vi vill ändra på är det som om vi kräver allt genast. Kollegan som kommer för sent och som slarvar vill vi ska gå igenom en personlighetsförändring och som genom ett trollslag bli den ambitiöse. Istället borde vi lägga märke till de små men goda framstegen.
Någon har sagt att man inte behöver veta varför det brinner för att släcka elden. Jag blev en gång inkallad för att lösa en konflikt i en grupp. Jag fick veta att de knappt talade med varandra. Jag betraktade det som ett hopplöst uppdrag och bestämde mig för att köra hårt. Jag sa att jag inte ville höra vad de gjort mot varandra (jag har god fantasi och kan räkna ut vad vuxna människor gör när de djävlas med varandra), men däremot ville jag att var och en skulle beskriva hur en bra dag skulle se ut:
"Då skulle Nisse säga god morgon och mena det" etc. Jag lämnade dem efter det och sa: Tja, nu vet ni, ni kan välja att uppfylla förväntningarna eller låta bli. När jag kom nästa gång satt de tillsammans inbegripna i ett livligt samtal. Det hade de inte gjort på två år, och mötet med mig blev kort. De sa att de bestämt sig för att lämna det gamla och istället hitta de underbara tillsammansdagarna.
Jag funderade på om de gjorde det för att slippa träffa mig, men det är ju mitt dilemma. Jag får väl göra något annat istället!
