Jag skrattade till, värjde mig mot frågan och svarade:
- Det är väl trevligt att folk tycker saker. Det är väl värre när de inte har några åsikter alls?
- Nej, det är det inte! utbrast min gode vän, åsikter kan bli som en skräphög som hindrar människor att tänka klart.
Han började berätta varför han var så upprörd. Han har ett antal kollegor som han tycker om, men som uttryckt uppfattningar och åsikter som gör att han knappt kan prata med dem längre.
- Varför tycker man saker om invandrare och kulturer som man inte har den minsta kunskap om?
- Varför tycker man saker om "hur kvinnor är" när en femåring begriper att sådana generaliseringar inte går att göra?
- Varför tycker man saker om vad andra människor gör och tänker när man inte har den minsta aning om vad som händer i deras huvuden?
Det slog mig att han har rätt. Många människor använder åsikter och uppfattningar som ett försvar. Om jag bestämt mig för hur saker är så behöver jag ju inte sätta mig in i problemet och behöver inte fundera på lösningar eller min egen roll i olika samspel.
Det slog mig också att det finns en risk i att det blir ett slags mode i att tycka saker. Den som uttrycker tveksamhet eller har modet att säga: jag har inte en aning, riskerar att bli betraktad som menlös och utan egen uppfattning. Ingen tycker om att ha fel men faktum är att de gånger vi blir överbevisade och har fel, det är de gånger vi borde glädjas, för då vi lär oss något nytt.
Det finns ett talesätt om att både Newton och Einstein inte kan ha rätt, men att det är troligt att båda har fel. Einstein har förstås inte helt fel men också hans teori kommer att berikas och utvidgas och en dag kommer man att säga: Jo, i det avseendet hade Einstein fel.
På en mer jordnära nivå efterlyser jag att man i vanliga samtal, i små konflikter, i meningsutbyten oftare tänker: Nåja jag vet att han eller hon har fel, men det har jag också! Tänk vad mycket mer utbyte vi kunde ha av varandras åsikter då!
Dessvärre är det svårare än det låter att ha en sådan uppfattning om kunskap. Att lära sig något nytt innebär alltid att man förlorar lite av sin självkänsla, antingen för att man innan inte hade en aning eller för att man har haft en felaktig föreställning.
Jag frågade min gode vän vad han tänkte göra åt problemet och han svarade att han inte visste. Jag blir bara trött och ledsen, svarade han. Jag kan inte argumentera när jag får svar av typen: Men det vet ju alla hur invandrare är! Som om det fanns naturlagar om hur olika människor är! Det är så dumt att det inte går att bemöta utan att tappa tilltron till mänskligheten.
Vi enades om att vad man kan göra är just det jag beskriver här: Att ifrågasätta var man fått åsikten ifrån snarare än att försöka gå in och motbevisa olika föreställningar. Hellre ställa frågan "hur vet du det?", än att säga "du har fel!"
Det var utifrån min gode väns upprördhet som jag fick idén till den här krönikan. Jag frågade: Men vad vill du att jag ska skriva? Och han svarade: Skriv att folk inte ska tycka så förbannat mycket. Så jag gör väl det då. Jag tycker som han!
- Det är väl trevligt att folk tycker saker. Det är väl värre när de inte har några åsikter alls?
- Nej, det är det inte! utbrast min gode vän, åsikter kan bli som en skräphög som hindrar människor att tänka klart.
Han började berätta varför han var så upprörd. Han har ett antal kollegor som han tycker om, men som uttryckt uppfattningar och åsikter som gör att han knappt kan prata med dem längre.
- Varför tycker man saker om invandrare och kulturer som man inte har den minsta kunskap om?
- Varför tycker man saker om "hur kvinnor är" när en femåring begriper att sådana generaliseringar inte går att göra?
- Varför tycker man saker om vad andra människor gör och tänker när man inte har den minsta aning om vad som händer i deras huvuden?
Det slog mig att han har rätt. Många människor använder åsikter och uppfattningar som ett försvar. Om jag bestämt mig för hur saker är så behöver jag ju inte sätta mig in i problemet och behöver inte fundera på lösningar eller min egen roll i olika samspel.
Det slog mig också att det finns en risk i att det blir ett slags mode i att tycka saker. Den som uttrycker tveksamhet eller har modet att säga: jag har inte en aning, riskerar att bli betraktad som menlös och utan egen uppfattning. Ingen tycker om att ha fel men faktum är att de gånger vi blir överbevisade och har fel, det är de gånger vi borde glädjas, för då vi lär oss något nytt.
Det finns ett talesätt om att både Newton och Einstein inte kan ha rätt, men att det är troligt att båda har fel. Einstein har förstås inte helt fel men också hans teori kommer att berikas och utvidgas och en dag kommer man att säga: Jo, i det avseendet hade Einstein fel.
På en mer jordnära nivå efterlyser jag att man i vanliga samtal, i små konflikter, i meningsutbyten oftare tänker: Nåja jag vet att han eller hon har fel, men det har jag också! Tänk vad mycket mer utbyte vi kunde ha av varandras åsikter då!
Dessvärre är det svårare än det låter att ha en sådan uppfattning om kunskap. Att lära sig något nytt innebär alltid att man förlorar lite av sin självkänsla, antingen för att man innan inte hade en aning eller för att man har haft en felaktig föreställning.
Jag frågade min gode vän vad han tänkte göra åt problemet och han svarade att han inte visste. Jag blir bara trött och ledsen, svarade han. Jag kan inte argumentera när jag får svar av typen: Men det vet ju alla hur invandrare är! Som om det fanns naturlagar om hur olika människor är! Det är så dumt att det inte går att bemöta utan att tappa tilltron till mänskligheten.
Vi enades om att vad man kan göra är just det jag beskriver här: Att ifrågasätta var man fått åsikten ifrån snarare än att försöka gå in och motbevisa olika föreställningar. Hellre ställa frågan "hur vet du det?", än att säga "du har fel!"
Det var utifrån min gode väns upprördhet som jag fick idén till den här krönikan. Jag frågade: Men vad vill du att jag ska skriva? Och han svarade: Skriv att folk inte ska tycka så förbannat mycket. Så jag gör väl det då. Jag tycker som han!
