- När man tittade på mitt liv utifrån så hade jag allt det som man föreställer sig tillhör livet: bra jobb, make, familj, nybyggt hus. Då ska man ju vara lycklig. Jag var inte det. Jag började undra hur det kom sig att jag inte kände glädje, säger Michelle Nanneson.
Hon insåg ganska snart att det inte bara handlade om att hon var lite smådeppig.
- Man undrar varför man ens ska gå ur sängen. Finns det över huvud taget någon mening? Varför ska man leva? När den tanken hänger kvar månad efter månad blir det ganska tungt. Det som höll mig vid liv var en övertygelse om att en mamma inte får ta livet av sig.
Vid den tiden, i början av 2000-talet, jobbade hon som systemingenjör och programmerare på ett dataföretag. Hon kan så här i efterhand inte minnas att hon fick något särskilt stöd av sin dåvarande arbetsgivare.
- Nej, jag skötte det mesta själv via den vanliga sjukvården. Jag kommer ihåg att jag var tvungen att lämna ett intyg på att det var en vanlig förlossningsdepression när min anställning skulle förnyas. De var tveksamma till att anställa mig.
Och när företaget drog ned på personal tillhörde hon de första att tvingas sluta. Om det hängde samman med hennes sjukdom vet hon inte. Men det är inte otänkbart. På grund av depressionen var hon sjukskriven på deltid och inte heller alltid högeffektiv.
- Det var i alla fall tungt att bli uppsagd när man som jag var deprimerad. Det var hårt att inte ha något att komma tillbaka till.
Nästa arbete hon fick, som systemadministratör, var en arbetsprövningsanställning där man tog särskild hänsyn till hennes sjukdom.
- De var medvetna från början att det fanns en nedsättning, och ställde inte samma krav. Man försökte hitta lösningar och var väldigt stöttande. Exempelvis hjälpte man mig när jag hade svårt att prioritera mellan uppgifterna.
Under denna anställning fick Michelle också en diagnos, hon hade adhd, något som hjälpte henne att få kontroll över depressionen. I dag arbetar hon halvtid som konsult, coach och föreläsare med inriktning mot adhd och neuropsykiatri, vilket "fungerar ganska bra", säger hon.
Hur tycker du att kollegorna och chefen bör behandla en medarbetare som har psykiska problem?
- Det bästa är att prata med personen, i viss mån också aktivera. Man behöver nog få delta även om man är sjuk. Egentligen precis som man gör med vem som helst. Ett vanligt samtal gör stor nytta. Bara att någon frågar om man ska hänga med på bio gör nytta, sådant får vardagen att fungera. Eller det kan vara små gester som att kollegor kommer och hälsar på när man är sjukskriven.
- En psykisk sjukdom som depression kräver återhämtning och det behöver få ta tid. Det är viktigt att arbetsgivaren står kvar, eventuellt erbjuder hjälp samt förmedlar hopp och att man behövs.
