En dag i mitten av 1960-talet gick Eva Johansson  in på arbetsförmedlingen för att söka sommarjobb. Hon var snart färdig med sina högskolestudier men hade några tentor kvar. Arbetsförmedlingen tipsade henne om att Patent- och registreringsverket behövde folk. Eva gick dit och eftersom hon hade kemikunskaper blev hon lovad jobb, bara hon tentade klart först.

Eva fixade tentorna, återvände och blev kvar i över 40 år som patentingenjör med inriktning mot läkemedel. Det är många år hos en och samma arbetsgivare så det är lätt att inbilla sig att det var med sorg i hjärtat som Eva gick i pension för några år sedan.

Men när hon efter en fin avtackning lämnade jobbet för sista gången i mars 2010 skedde det under högst odramatiska former.

- Visst var det lite vemodigt att lämna sina kollegor men jag var färdig med jobbet. Det var så skönt att slippa resorna in till Stockholm, säger Eva som bor i Nykvarn, strax utanför Södertälje.

Eva har sina teorier om varför det inte blev en större grej det här med att gå i pension för hennes del. Dels hade hon ett jobb som rent praktiskt inte gick att ta med sig hem. Allt material som hon arbetade med var ofta hemligt och förvarades skyddat i system som endast var åtkomliga på kontoret.

Så jobbet blev aldrig hennes allt.

Dessutom är det ett yrke som är nästan omöjligt att förklara, alla vet vad en sjuksköterska gör. Men vad gör en patentingenjör?

Sista åren var hon dessutom ansvarig för intern­utbildningar av nya medarbetare, vilket var en fantastisk uppgift. Det finns nästan inget roligare än att se nya lära sig, se dem växa, berättar Eva och ler.

Eva visste med andra ord att medarbetarna kunde jobbet när hon slutade.

Samtidigt minskade antalet ärenden och kollegor skulle mista jobben på grund av arbetsbrist. Eva däremot kunde få vara kvar. Men hon kände att det inte fanns anledning för henne att fortsätta när hon ändå snart skulle fylla 65. Låt någon annan ta hennes plats, tänkte hon.

- Jag hade inte så mycket kvar att ge, kände jag. Dessutom, ju mer datoriserat allt blev, desto fler blev förändringarna. Jag hade svårt att hänga med till slut. Fast det hade även yngre medarbetare, säger Eva.

Successivt trappade Eva ner, hon lämnade över arbetsuppgifter till sina två efterträdare och städade skrivbordet. Hon erkänner att den sista tiden gjorde hon ingen nytta alls.

Första månaden som nybliven pensionär minns hon nästan ingenting av. Men hon njöt av morgnarna, att hon slapp passa tider. Några veckor senare var det makens tur att gå i pension.  Tillsammans åkte de till Gotland och öppnade sitt sommarhus. Märkvärdigare än så var det inte.

Och nu då? Hänger Eva i hängmattan, påtar i trädgården och hämtar barnbarnen?

Hon skrattar högt. Nej, hon har inget intresse för trädgårdar och barnbarnen, tre till antalet, hjälper hon och maken till med men de börjar nästan klara sig själva. Och det här med att de skulle ha oceaner av tid, stämmer inte alls.

- Jag förstår inte hur vi hann med barn, heltidsjobb och allt det andra förr.

Hur fick vi tiden att räcka till?

Eva och hennes man är politiskt engagerade och sitter i olika nämnder. Nästa år är det som bekant val så med andra ord väntar knappast lata dagar framöver. Men sedan blir det nog lite lugnare tror Eva.

Men just att ha något som engagerar när yrkeslivet är över är ytterligare en bidragande orsak till att pensionärstillvaron är så givande, menar hon.

- Det är livsfarligt att gå hem utan att ha någon form av aktivitet som väntar.  Jag har vänner som kände skräck vid tanken på pensionen, att inte känna sig behövda. Men jag känner mig behövd.