Sammanhållningen var räddad och nu gäller det att krama om varandra så att arbetsgivarna inte kan dra fördel av sprickor i den fackliga fronten.
Men förspelet till 2007 års avtalsrörelse reser frågor. Är det meningsfullt att ha branschförhandlingar, om branschdelegationerna inte är med och påverkar de övergripande avtalskraven inom industrin? Toppstyrningen inom Svenskt Näringsliv gör att inte heller arbetsgivarförbunden har ett reellt förhandlingsmandat.
Varför ska sif inordna sig i en avtalssamverkan med LO- och Sacoförbund, om det är det största LO-förbundet, IF Metall, som i praktiken bestämmer löneutrymmet? Sif hade inte tillräckligt inflytande över nivåkravet på 3,9 procent. Visst handlar det om att kompromissa - Sif fick gehör för kravet på kraftigt höjda lägstlöner med 1 400 kronor, där IF Metall var under press från LO att i stället satsa på särskilda kvinnopotter. Men då måste kompromissen vara förankrad i de egna leden.
3,9 procents lönehöjning förefaller vara ett blygsamt krav, när FI i sin egen plattform redovisar att produktivitetsökningen i svensk tillverkningsindustri varit så hög som sju procent per år de senaste åren! Detta faktum plus en inflation på 1-2 procent ger ett utrymme på nära nio procent före avdrag för de investeringar som företagen normalt ska göra för att behålla eller öka konkurrenskraften. När företagen i stället för att investera delar ut vinsterna till direktörer och styrelser och aktieägare i ett oförskämt lättsinne är det mycket begärt att löntagarna ska hålla igen och ta ansvar för samhällsekonomi och affärsutveckling.
Så de upproriska delegationernas krav på knappa sex procent kanske inte var så himmelsskriande höga. I alla fall visar de sju procenten i produktivitetsökning att facken tagit ut för lite de senaste åren. Undra på att man nu vill ta skadan igen!
Misstanken infinner sig dessutom att det LO-dominerade Facken inom industrin med sitt modesta lönekrav på 3,9 procent vill spara en slant åt arbetsgivarna för att få fart på de havererade pensionsförhandlingarna. I så fall får tjänstemännen vara med och betala förbättringarna av industriarbetarnas pensionsvillkor.
Nu gäller det att hålla ihop och visa arbetsgivarna att prutmånen är noll. Facken inom industrin har i nio år levererat ökade reallöner till medlemmarna utan att hota jobben eller spä på inflationen. På företag med större betalningsförmåga än 3,9 procent kan vinstdelning vara ett sätt för de anställda att få ut sin rättmätiga del.
BJÖRN ÖIJER