- Som första åtgärd föreslår jag att medarbetaren helt enkelt ber om ett samtal med chefen. Knackar på, säger att man har något att säga från hjärtat som man vill att han ska veta. Om det är ärligt menat lyssnar han gärna, mån som han är om att alla trivas och göra ett bra jobb.

- Jag tror att man kan säga vad som helst om det görs i ett gott syfte. Allt hänger på hur det sägs. Det gäller förstås att vara samlad och också att tänka efter vad ens egen andel i problemet är.

- Ja, faktiskt. Jag tolkar den som vad medarbetare kan göra med en hopplös chef. För mig ett lite förlegat sätt att sätta strålkastaren på cheferna. Alla anställda har det gemensamma målet att utveckla organisationen och få ett bra resultat. Därför brukar jag propagera för medarbetarskap, det gemensamma ansvaret.

- Många gånger orimliga krav i stället för att själva ta ansvar. Skyller ifrån sig och bortser från vår egen andel i att det inte funkar så bra. Jag kallar det projicering. Vi är bra på att lägga saker i knät på andra, tenderar att förminska oss själva och förstora chefen. Som barn inför en förälder. Men chefen är bara människa och har inte svaret på allt.

- Jag har hört medarbetare säga att "det där tycker jag att en chef ska förstå." Och det utan att de har sagt eller visat vad de känner! De förutsätter att det inte går att prata med honom fastän de ens inte har försökt.

- Rädsla ställer till med mycket. Men så rädda behöver vi inte vara, ingen kan sägas upp hur som helst. Och man kan söka hjälp, gå till personalavdelningen och facket om problemet kvarstår.

- Självklart! Om det inte funkar där uppe kan man inte begära att det ska göra det längre ner. Är chefen otydlig blir allt otydligt. Då kan det inte vara fel att gå till honom och säga att det här är vad jag ser och upplever och jag behöver tydlighet och ramar för att göra mitt bästa.