Att jobba i en ideell organisation är ett av de roligaste jobb man kan tänka sig - men ett jobb som ofta innebär mindre roliga arbetsgivare. Christina Gullström arbetade i 37 år i ett idrottsförbund där både hon och hennes far tidigare var engagerade ideellt.

- Ibland förstår inte de förtroendevalda att de också är arbetsgivare. Men du får så oerhört mycket tillbaka från medlemmarna, säger Christina.

Efter en omorganisation 2005 där två kanslier slogs ihop blev arbetet inte längre lika lustfyllt. Christina, som varit kanslichef i den gamla organisationen, fick en ny chef över sig och hade en del synpunkter på hur saker och ting fungerade. Synpunkter som uppenbarligen inte föll i god jord, för i våras blev hon uppsökt av ett ombud för styrelsen, som förklarade att man ville att hon skulle sluta på grund av samarbetssvårigheter.

- Känslan när jag fick beskedet går inte att beskriva. Det var som om taket rasade ner över mig och arbetsglädjen försvann totalt. Man kan inte vara kvar på en arbetsplats där man känner att man inte är önskvärd, säger Christina Gullström.

Hon tog kontakt med Unionens ombudsman Thomas Fahrenholz som hjälpte henne att förhandla till sig bra avgångsvederlag. Christina får behålla större delen av sin gamla månadslön i åtta år tills hon fyller 67, eftersom hon faktiskt räknat med att jobba så länge. Dessutom fortsätter arbetsgivaren att betala in tjänstepension, ITP, som räknas upp med 3,4 procent varje år tills hon fyller 65.

- Jag trodde aldrig jag skulle få ett nytt jobb, så det var viktigt för mig att få en tryggad ekonomi fram till pensionen.

Det dröjde dock inte länge förrän jobberbjudandena började strömma in. Bland annat har flera kunder som tidigare köpte ekonomiservice av idrottsförbundet velat fortsätta anlita henne på frilansbasis. Christina håller också föreläsningar, åker ut till olika ideella organisationer och talar om arbetsgivaransvar och ekonomi.

- Jag tycker det är oerhört roligt att de vill ha min hjälp. Det är så många som har stöttat mig och att känna mig efterfrågad har fått mig att gå vidare.

Christina Gullström hade också hiskligt mycket semester sparad när hon slutade, och kom överens med arbetsgivaren om att få ut den månadsvis, så summa summarum tjänar hon idag betydligt mer än när hon var anställd.  Och dessutom har hon tid att umgås mer med dottersonen Edwin, som hon hämtar på dagis en gång i veckan, vara på landet, träffa sina föräldrar, ta långa promenader och engagera sig i olika frivilliga uppdrag.

- Ibland tänker jag - herregud, hur kan jag någonsin ha hunnit jobba?

- I början hade jag lite dåligt samvete över att ta idrottsförbundet pengar utan att göra rätt för mig - idrottens pengar ska gå till idrotten, tycker jag. Men folk runt omkring mig har fått mig på andra tankar, säger Christina Gullström.