Det hade kunnat sluta på en isig väg i Norge 2005. Mariana Söderman voltade med bilen och spräckte skallen. Hade skadan varit någon millimeter åt ena eller andra hållet hade det varit tack och adjö. Nu blev det inte så, men vägen tillbaka har varit tuff.  Jobbet hon hade på förskola var inte att tänka på, då skadan gjorde henne både ljud- och ljuskänslig. I stället utbildade hon sig till tandsköterska, men även det var stressigt och 2018 fick hon en tia-attack, en kortvarig syrebrist i delar av hjärnan, och hon blev åter sjukskriven. 

Men nu sitter hon på Roséns begravningsbyrå i Linköping. Vid ett tänt ljus, några servetter och en godisskål. Orsaken till det heter Magnus Forss. Han har en liknande historia som hennes, men inte lika dramatisk. 

För 31 år sedan jobbade han som snickare på Peab. Det hade han tänkt göra hela sitt liv, men en gipsskruvdragare ville annat. Vibrationerna i verktyget orsakade värk i händerna och den 16 januari 1995 gav hans läkare honom ett ultimatum: sluta eller få livslång smärta i händerna. Han valde det första. 

–  Det var en identitetskris. Jag kunde inget annat än slå i spik, säger han. 

Efter några månader kom han in i rullorna på Arbetsförmedlingen. Men hans sällskap på utbildningarna gjorde honom nervös. De hade varit arbetslösa så länge. Om han kunde fixa ett eget jobb, kunde Arbetsförmedlingen fixa med lärlingslön då? 

–  Min granne var begravningsentreprenör och jag har alltid varit intresserad av människor i kris. Min pappa dog i en hjärtinfarkt när jag var 15 och jag tjatade mig till att få se honom innan han begravdes. Den händelsen fastnade. Jag frågade min granne om jag kunde få komma och arbetsträna hos honom. Han hade inte möjlighet att ta emot mig så jag gick vidare till Roséns Begravningsbyrå och där blev det napp, säger Magnus Forss.

Men när det var dags för lärlingslönen sa Arbetsförmedlingen nej. Det fanns ingen officiell utbildning för begravningsrådgivare. Trots att Magnus Forss hade fixat ett jobb och begravningsbyrån ville lära upp honom, passade han inte in i mallen. 

–  Jag fick kämpa. Till slut fick jag en ny handläggare som sa: jag kan inte alla regler men jag ska göra vad jag kan för att du ska få jobba kvar. Och så blev det. 

 Arbetsträning krockade med Arbetsförmedlingens fasta tider

Spola 31 år framåt i tiden och Mariana Söderman är i samma situation. En gemensam bekant har presenterat dem för varandra. Mariana Söderman vill arbetsträna och Magnus Forss erbjuder henne att komma till Roséns begravningsbyrå. 

–  Jag sa först nej. Att jobba nära döden var inget jag ville göra. Men sen tänkte jag att man ska övervinna sina rädslor. Så då tänkte jag, varför inte? 

Men sedan 1990-talet har reglerna inte blivit enklare. Arbetsförmedlingen vill ha tydliga ramar och tider för arbetsträning. Mariana Söderman ska jobba mellan 09.00 och 11.00. Oavsett när en begravning börjar. 

–  Det fungerar ju inte. Här försöker vi skapa ett meningsfullt jobb och så är ramarna helt oflexibla. Men även den här gången fick vi vår vilja igenom efter lite bråk, säger Magnus Forss. 

Therese Lindström som är enhetschef på Arbetsförmedlingen svarar så här om hur myndigheten tänker kring flexibilitet. 

– När det gäller arbetsträning har vi 100 procents fokus på den som arbetstränar. Det innebär bland annat att det ska finnas ramar kring arbetstider och arbetsuppgifter. Man kan alltid komma med förslag om arbetsplats att få träna på, men blir det för rörigt så säger vi nej. Inte av elakhet utan för att den som arbetstränar inte ska bli utnyttjad.  

Sedan 1 april är Mariana Söderman anställd av Rosén begravningsbyrå. Hon har haft sin första egna begravning och har omvärderat yrket. Det handlar inte bara om död utan också vad de efterlevande får med sig. En mackägare som får signaturmelodin till tv-serien Macken spelad för sig på orgel, en busschaufför som hon köpte en leksaksbuss och ställde på kistan. 

–  Det ska vara värdigt. Men det som är värdigt för Agda 92 år är nödvändigtvis inte samma som för Adam 22 år, säger Mariana Söderman. 

2 600 begravningar senare: ”Alla är min mormor”

Magnus Forss har haft drygt 2 600 begravningar. Han kammar alltid håret på de döda. Bäddar för dem så att de ligger bekvämt. Den första begravningen han hade var hans mormor. Känslan från den vill han behålla. 

– Jag tänker att alla mina begravningar är mormor. Hur skulle jag vilja att hon blev omhändertagen? Det är någons älskade som ligger i kistan. Och vi har fått förtroendet att ta hand om dem, säger Magnus Forss. 

Går det att ha roligt på jobbet när man arbetar med sorg?

–  Ja, vi skrattar här också. Det är fortfarande en arbetsplats där vi bryr oss om varandra, säger Magnus Forss. 

Men han tillägger att det såklart kan vara tufft ibland. Då försöker han att skilja på sorg och tragedi. Det är sorgligt att en äldre människa dör, men en tragedi när ett barn gör det.  Vid de tillfällena tillåter han sig att gråta. Allt annat är omöjligt. 

Arbetsträningen gav både anställning och en ny väg för arbetsgivaren

För Mariana Söderman har arbetsträningen på Roséns begravningsbyrå lett till flera saker. Först och främst ett jobb, men även en känsla av att få bidra och vara behövd.

–  Är man arbetslös länge så blir man avpolletterad från samhället. Här har jag ett sammanhang, någon som frågar hur jag mår varje dag och ett meningsfullt arbete där jag hjälper människor i en svår situation. 

Men även arbetsgivaren har haft stor nytta av Marianas arbetsträning. 

– Hon har ju varit en stor tillgång. Fler arbetsgivare borde se möjligheterna med att ta in personer som arbetstränar. De kanske inte kan göra saker på samma sätt eller lika snabbt, men gör ändå väldigt stor skillnad, säger Magnus Forss. 

Duon Magnus och Marianas vägar flätades samman av slumpen. Men kanske fanns det en mening med det ändå?

–  Att jag började jobba som tandsköterska gjorde ju att jag fick ta hand om rädda människor. Den erfarenheten bär jag med mig, säger Mariana Söderman. 

Och Magnus har märkligt nog också haft nytta av sitt snickerijobb. 

–  Det har gjort mig praktisk. Jag fixar saker: vill någon bilentusiast ha en bild på sista färden för pappa mot kyrkogården i vår gamla PV från 1951, då tar jag hand om det. När mackägaren i stan dog körde jag förbi hans gamla arbetsplats en sista gång och viskade ”hejdå macken”.