Under tiden det tog för hans ärende att gå vidare till domstol har han haft det där ögonblicket i tankarna. Hur han ombads lämna sina nycklar, passerkort och dator till personalchefen. Och hur han leddes till dörren, som en simpel brottsling. Arbetskamraterna som tyst tittade upp över sina datorskärmar, oförstående. Han ville gå tillbaka, få en chans att säga hejdå och tala om hur det verkligen låg till.
Ilija Cunevski vet inget annat än SKF. Han började på kullagerfabriken direkt efter högstadiet, först som metallarbetare, sedan som tjänsteman. För tio år sedan blev han sjuk och började jobba halvtid med interna kvalitetsrevisioner. Han tog fram informationsmaterial, planerade och undersökte om företaget hade åtgärdat brister som kommit fram. Det gick bra, till 2011 när hans avdelning fick en ny chef.
– Jag fick snabbt känslan av att hon tyckte att jag hade för få arbetsuppgifter trots att jag gjorde allt enligt min arbetsbeskrivning som jag hade haft de senaste sju åren. Men jag jobbade halvtid och kunde inte hitta på nya uppdrag. Det är ju upp till chefen, säger Ilija Cunevski.
De anställda på SKF har möjlighet till flextid, vilket betydde att Ilija kunde välja att börja klockan sju på morgonen eller klockan nio om det fungerade bättre, så länge han gjorde sina timmar. Men plötsligt var det inte längre tillåtet att välja sin arbetstid och han fick inte längre använda internet.
– Vi hade jobbat fritt innan men nu var vi tillbaka till 1960-talet. Jag är en vuxen man som kan ta ansvar. Chefen förminskade mig och begränsade mig i mitt arbete vilket ledde till att jag på ett möte sa att vi inte går på dagis.
Chefen uppfattade Ilijas kommentar som ett hot. Hon ansåg också att han hade arbetsvägrat då han inte dykt upp på ett avtalat möte, trots att hon visste att han jobbade med en revision den eftermiddagen.
Jag gick vidare för att visa att jag hade rätt.
I november kallades han in till SKF:s ”tysta rum” där han ombads att lämna ifrån sig alla arbetsredskap och sedan lämna byggnaden. SKF skulle utreda om Ilija brutit mot företagets etiska riktlinjer.
– Jag frågade om jag skulle få komma till tals och då sa personalchefen ja. Men efter en vecka var allt klart. Jag var avskedad.
Direkt efter beskedet begav sig Ilija till Unionens klubblokaler, som ligger ett stenkast från SKF. Han hade aldrig haft kontakt med facket tidigare, men nu skulle han gå vidare med sitt ärende. Ända upp till domstol.
– Tiden efter att jag blivit avskedad var tuff. Det värsta var att bli anklagad för något jag inte gjort. Så jag valde att gå vidare för att visa att jag hade rätt. Först en månad efter avskedandet fick jag via Unionen reda på orsaken till avskedandet.
SKF erbjöd Ilija först tre, sedan sex månadslöner för att lägga ned sitt ärende. Men han stod på sig och vann sedan på alla punkter i Arbetsdomstolen 2013. Men det blev en dyrköpt seger. Han fick skadestånd och retroaktiv lön på sammanlagt cirka 250 000 kronor, men sitt jobb fick han inte tillbaka och arbetskamraterna som han så gärna ville förklara sig för har inte hört av sig.
– Jag grät av lättnad när jag vann efter 20 månader. Det var så nedvärderande att få sluta på sättet som jag gjorde. Men jag har inte varit tillbaka på SKF. Ingen hörde av sig när jag slutade och frågade vad som hade hänt. Ingen ringde när jag vann och frågade hur jag mådde. Efter 37 år på företaget trodde jag att folk skulle bry sig mer om en människa, så då kan jag strunta i att gå tillbaka och säga hejdå.
Kollega har sökt SKF, som avböjer att kommentera enskilda fall.
