Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Att medarbetare blir utfrysta och exkluderade på arbetsplatser ses ofta som problem på individnivå.
Men det här fenomenet – även kallat ostracism – kan hellre vara ett resultat av organisatoriska brister. Det menar Anneli Matsson, som skrivit en avhandling i ämnet.
– Vanligtvis brukar man fokusera på trakasserier, buffligt beteende eller aggressiva påhopp. Ostracism är mer subtilt. Det handlar om att undvika en person, att frysa ut och osynliggöra människor. Det jag kommit fram till, i korta drag, är att exkludering och utmanövrering kan ses som en pragmatisk process, ett sätt att tysta medarbetare för att lösa problem.
Matsson har i sin avhandling fokuserat på en enhet på ett stort svenskt sjukhus. Hon tror dock att klimatet kring exkludering ser likadant ut, oavsett om det gäller privat eller offentlig sektor.
– Tidigare forskning har visat att särbehandling i offentlig sektor sker frekvent, men det man kan säga är att organisationer inte finns i ett vakuum. Villkoren för offentlig sektor är samma som den privata, med NPM (New Public Management), när det kommer till hur ledning och organisationer styrs.
Anneli Matsson valde att fokusera på det här ämnet efter att ha kommit i kontakt med problemet under sin tid som verksam i företagshälsovården.
Hon märkte då att organisatoriska problem får individanpassade lösningar.
– Det är dags att börja titta på organisationen. Vad är det som händer i verksamheten som möjliggör och rättfärdigar att det sker, som ser till att problemen inte försvinner.
Gemensamt för många organisationer i dag är, enligt Matsson, att problem ”puttas ner i organisationen”. Det blir folket nära golvet som förväntas lösa problemen, hellre än att de lyfts högre upp.
– Det finns en praxis i dag att arbetsmiljön delegeras till första linjens chefer. Om arbetsmiljön ska hanteras på första linjens nivå kommer det inte ske några förändringar på organisatorisk nivå.
Det kan dessutom finnas riktlinjer och företagspolicys högre upp i verksamheten som bidrar till exkludering och utfrysning. Ett exempel från sjukhuset var en varumärkespolicy som var överordnad allt annat och gav uttryck för ett ”perfektionsideal”. När verksamheten ville ge sken av att organisationen var perfekt blev det svårt för människor längre ned i leden att lyfta problem och påvisa ojämlikhet.
– Därför utvecklas tystnadsstrategier. Det skapas censur. Vad pratar vi om här och vad pratar vi inte om här?
Rätta in dig i ledet annars hamnar du utanför?
– Precis.
I avhandlingen skriver Matsson att social utsatthet i arbetslivet har ökat, men att rättsskyddet och arbetsskadeförsäkringsskyddet för de som särbehandlas är svagt.
Problemet behöver synliggöras, menar Matsson, och pekar på riskerna för den som drabbas.
– Det är välbelagt hur den psykosociala hälsan påverkas av exkludering och ostrasism. Det skapar psykiskt lidande. En annan dimension är försörjning. Om man manövreras ut har man svårt att få positiva referenser, vilket kan leda till att det blir svårt att ta sig till nya jobb. Det finns alltså en socioekonomisk aspekt i det här också, som kan få långtgående konsekvenser och leda till utslagning i arbetslivet.
Vad kan man göra inom en organisation för att motverka ostracism?
– Det första man behöver göra är riskanalyser av den organisatoriska arbetsmiljön. Vi måste göra oss av med stigmat kring särbehandling. I många organisationer finns policys kring att ”här accepterar vi inte sådant”, vilket då syftar till olika former av oacceptabelt beteende från enskilda individer, men så kallad nolltolerans fungerar inte, för det enda som händer är att det går under ytan. Vi behöver se särbehandling som ett komplext problem som sker i ett organisationspolitiskt landskap.
Lagsporten uppfanns för 3,5 miljarder år sedan. Då bestämde sig två celler för att för första gången i jordens historia börja samarbeta. De tog på sig samma lagtröja och evolutionen exploderade. Plötsligt kunde det skapas högre livsformer och vips så fanns det både civilisation och melodifestival. Men för att vi skulle överleva behöver vi mer än syre, sömn och makaroner. Vi behöver relationer, skriver poeten och föreläsaren Bob Hansson i sin nya bok, där han tittat på vad forskningen säger om snälla människor.
– Forskning visar att en snäll människa är bättre på sitt jobb, är en bättre ledare, partner och förälder och anledningen är enkel: för att uppnå framgång behövs samarbete och för ett lyckat samarbete krävs snällhet, säger han.
Att vara vänlig och kunna samarbeta sker dock inte i en handvändning. Det kräver övning och det sker varje dag. Ta bekräftelse till exempel. Har du gett ett förslag på ett möte som möts av tystnad eller blickar som riktar sig bort? Chansen för att du ska komma med en idé på nästa möte minskar rejält. Eller att du hälsar på någon men får ett snäsigt svar tillbaka. Det påverkar oss, får oss att krypa ihop och undra om det är något fel.
Bob Hansson kallar det för pupilltid, alltså hur vi möter någons blick och bekräftar att den är värd att lyssna på.
–Snällhet genomsyrar allt det. Det är när jag känner mig sedd, när jag har fokus på någon annan än mig själv. När jag visar att jag ser dig och lägger energi på att lyssna.
Vi tillbringar oerhört mycket tid med våra kollegor. Ibland mer tid än med vår familj. När relationerna fungerar på jobbet är vi mer produktiva och mår bättre.
Ändå tenderar vi att lägga rätt lite energi på våra arbetskamrater. Vi går till jobbet för att få en lön och sedan gå hem. Är det ett kul jobb är det en bonus. Men att skapa en snällhetskultur på jobbet går rätt fort, med små handlingar.
– Starta en enmansgerilla i snällföring. Öppna dörren till någon, hämta en kopp kaffe, bjud på en pralin, möt blickar och le till okända människor. Gå in till din chef och berätta att din kollega gjort något bra. Och som chef eller kollega belöna snällheten.
Hurdå?
– Synliggör den. Varför inte ha en stor jävla plastbanan. Gå runt med den till personer som är snälla, det är ju skitkul. Forskningen är tydlig på den punkten, snabba tydliga belöningar av snällhet får den att öka.
Bob Hansson menar att det även är intelligent att vara snäll. När man gjort studier på vilka team som fungerar bäst blev svaret att det är de team som hjälper varandra. De som frågar om råd, bollar idéer och ventilerade sådant de inte förstod. De grupper som misslyckas är de som vill lösa allt själva.
Men att ha ett klimat där det går att ställa frågor och ”visa sig dum” kräver också att det finns några andra variabler, psykologiskt trygghet och tillit till exempel. Om stämningen i ett rum är vänlig så är den också tillåtande för att blotta svagheter.
– Jag blir bättre på att lösa en uppgift om jag inte känner mig stressad och trängd. Men det handlar inte om att allt ska vara bekvämt. Du ska bli utmanad, du ska bli arg, du ska känna att saker blir obekväma - för det är så vi lär oss. Men du ska kunna lära dig i en trygg miljö.
Snällhet är även en grogrund för kollektiv intelligens. Du kan lägga hur mycket energi som helst på att anställa intelligenta personer utan att få till fungerande team. För att få personer att fungera i grupp har forskningen enats om att det behövs åtminstone två parametrar: empati alltså förmågan att läsa av andra människor och att man håller sitt eget kakhål stängt ibland och låter andra tala.
– Om en person babblar igenom möten så sjunker den kollektiva intelligensen. Och i en grupp där snällhet och empati är eftersatt skapas en gruppdynamik där medarbetarna slutar att lära sig saker.
Ska vi bara gå runt och vara snälla mot andra hela tiden? Nej, inte bara mot andra. Lika viktigt är det att vara snäll mot sig själv, enligt Bob Hansson, som till vardags även håller ”snällhetskurser”.
– Det handlar om att reflektera över vad jag gör bra, vad jag behöver för att växa, vad mitt hjärta längtar efter och när jag känner mig som mest stark. Det är kanske inte mycket pengar jag behöver eller titeln chef. Men jag är en glad jävel, hur mår du själv?
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.
In August, an internal email was sent to Ericsson employees informing them of new guidelines. Instead of a 50 percent office presence, employees were now required to be in the office 60 percent of the time, or three days a week.
This was not met with enthusiasm, especially since the company had just reduced its office space by two buildings in Kista. According to Per Östberg, the Union's club chairman at Ericsson, the increased office presence requirement has caused some concerns.
– There are enough places for everyone to have a workspace. However, there are not enough private rooms where one can take meetings or phone calls, he says.
– It causes some stress among those who have global contacts and need to find a room as soon as they arrive at work.
One of those who often has trouble finding a room is developer Anna Sjöberg. On the days she goes to the office in Kista, she books her workspace via an app. However, phone rooms or meeting rooms cannot be booked.
– In the app, it looks like the office is full of people, but when you get there, everyone is in the meeting rooms, and the open landscape is empty. I always have to arrive at work early to find a room when I have meetings, it can be stressful, she says.
Anna Sjöberg works with international contacts and sites in other parts of the country. Where she physically sits doesn't really matter.
– When I am at the workplace, my colleagues are often in other meetings, so I don't really see the point of going in more often. Besides, I get more done when I'm at home. However, I can understand if they want to create an "Ericsson spirit" for new employees on site.
According to Ericsson's press department, which responds via email, the employer believes that even though there is an "office first" policy, it is still up to each manager, team, and employee to determine how and where they work best.
– Ericsson's hybrid guideline has always provided the opportunity to come to an agreement through dialogue on how and where one works best and that everyone understands the importance and benefits of meeting, from both an individual and team perspective.
At the same time, more people are expected to come to the office, you have reduced your office space in the past year. How does that add up?
– Ericsson's office strategy is based on creating the right premises that provide the right conditions for the business to perform its work. Ericsson has many square meters of office space and is constantly working to develop our offices. We believe we have plenty of office space for those who want to work in the office.
Will you monitor that employees spend 60 percent of their working time in the office?
– The policy should be seen as a recommendation rather than a strict requirement where we want our employees to understand the importance of meetings between people. Ericsson trusts its employees.
Hybrid work as an effect of the coronavirus pandemic
The view on hybrid work has changed after the coronavirus pandemic. Being able to work flexibly has become a benefit that employers can offer. To get employees to want to return to the office, the employer must be able to offer something more than a seat and a desk, believes Union's club chairman Per Östberg.
– Ericsson tried to save money by removing coffee machines on some floors. That's not how you get people to come back to the office, for example. But they had to backtrack on that, there were protests, he says.
For developer Anna Sjöberg, the community with colleagues is what would make her come to the office more.
– If the employer organized activities that created a sense of community among colleagues, it would feel meaningful to go to the office.
This text has been translated with the help of AI.