Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Utfrysning på jobbet inbyggt i organisationer

Organisationer kan bära skulden för att personer blir utfrysta på jobbet. Forskaren Anneli Matsson vill att företag river ner stigmat kring exkludering och utmanövrering på arbetsplatser.
Oscar Broström Publicerad
Kvinna står i förgrunden med fyra personer i bakgrunden.
Ostracism eller utfrysning kan vara inbyggd del i organisationer. Foto: Shutterstock

Att medarbetare blir utfrysta och exkluderade på arbetsplatser ses ofta som problem på individnivå.

Men det här fenomenet – även kallat ostracism – kan hellre vara ett resultat av organisatoriska brister. Det menar Anneli Matsson, som skrivit en avhandling i ämnet.

– Vanligtvis brukar man fokusera på trakasserier, buffligt beteende eller aggressiva påhopp. Ostracism är mer subtilt. Det handlar om att undvika en person, att frysa ut och osynliggöra människor. Det jag kommit fram till, i korta drag, är att exkludering och utmanövrering kan ses som en pragmatisk process, ett sätt att tysta medarbetare för att lösa problem.

Matsson har i sin avhandling fokuserat på en enhet på ett stort svenskt sjukhus. Hon tror dock att klimatet kring exkludering ser likadant ut, oavsett om det gäller privat eller offentlig sektor.

 Tidigare forskning har visat att särbehandling i offentlig sektor sker frekvent, men det man kan säga är att organisationer inte finns i ett vakuum. Villkoren för offentlig sektor är samma som den privata, med NPM (New Public Management), när det kommer till hur ledning och organisationer styrs.

Problem puttas ner i organisationen

Anneli Matsson valde att fokusera på det här ämnet efter att ha kommit i kontakt med problemet under sin tid som verksam i företagshälsovården.

Hon märkte då att organisatoriska problem får individanpassade lösningar.

– Det är dags att börja titta på organisationen. Vad är det som händer i verksamheten som möjliggör och rättfärdigar att det sker, som ser till att problemen inte försvinner.

Gemensamt för många organisationer i dag är, enligt Matsson, att problem ”puttas ner i organisationen”. Det blir folket nära golvet som förväntas lösa problemen, hellre än att de lyfts högre upp.

 Det finns en praxis i dag att arbetsmiljön delegeras till första linjens chefer. Om arbetsmiljön ska hanteras på första linjens nivå kommer det inte ske några förändringar på organisatorisk nivå.

Det kan dessutom finnas riktlinjer och företagspolicys högre upp i verksamheten som bidrar till exkludering och utfrysning. Ett exempel från sjukhuset var en varumärkespolicy som var överordnad allt annat och gav uttryck för ett ”perfektionsideal”. När verksamheten ville ge sken av att organisationen var perfekt blev det svårt för människor längre ned i leden att lyfta problem och påvisa ojämlikhet.

 Därför utvecklas tystnadsstrategier. Det skapas censur. Vad pratar vi om här och vad pratar vi inte om här?

Rätta in dig i ledet annars hamnar du utanför?

 Precis.

”Skapar psykiskt lidande”

I avhandlingen skriver Matsson att social utsatthet i arbetslivet har ökat, men att rättsskyddet och arbetsskadeförsäkringsskyddet för de som särbehandlas är svagt.

Problemet behöver synliggöras, menar Matsson, och pekar på riskerna för den som drabbas.

 Det är välbelagt hur den psykosociala hälsan påverkas av exkludering och ostrasism. Det skapar psykiskt lidande. En annan dimension är försörjning. Om man manövreras ut har man svårt att få positiva referenser, vilket kan leda till att det blir svårt att ta sig till nya jobb. Det finns alltså en socioekonomisk aspekt i det här också, som kan få långtgående konsekvenser och leda till utslagning i arbetslivet.

Vad kan man göra inom en organisation för att motverka ostracism?

– Det första man behöver göra är riskanalyser av den organisatoriska arbetsmiljön. Vi måste göra oss av med stigmat kring särbehandling. I många organisationer finns policys kring att ”här accepterar vi inte sådant”, vilket då syftar till olika former av oacceptabelt beteende från enskilda individer, men så kallad nolltolerans fungerar inte, för det enda som händer är att det går under ytan. Vi behöver se särbehandling som ett komplext problem som sker i ett organisationspolitiskt landskap.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Från quiet quitting till revenge quitting

När statsepidemiologen Magnus Gisslén i slutet av sommaren sa upp sig med dunder och brak följde han en ny trend i arbetslivet – revenge quitting. Han använde uppsägningen för att visa sitt missnöje med arbetsgivaren.
Publicerad 3 oktober 2025, kl 06:01
Quiet quitting och revenge quitting som nya arbetslivstrender i Sverige. Tecknad bild på man med slips som slår sönder sitt skrivbord.
Fenomenet revenge quitting sprider sig på arbetsmarknaden när anställda öppet markerar missnöje med dåliga arbetsvillkor. Illustration: Colourbox.

I en video på Linkedin riktade Gisslén hård kritik mot sina chefer – och ifrågasatte Folkhälsomyndighetens förmåga att hantera en framtida pandemi.

– Med mitt engagemang i denna fråga har jag blivit så pass obekväm för myndigheten att man nu inte vill att jag fortsätter. Jag har därför valt att säga upp mig, förklarade han.

Tre skäl till varför anställda säger upp sig med buller och bång

Statsepidemiologens dramatiska avgång kan i stora stycken sorteras under begreppet revenge quitting – hämnduppsägning – en modell för uppsägning som fått spridning det senaste året. I en artikel i tidskriften Forbes tidigare i år anger psykologen Travers Mark tre skäl till varför anställda väljer att markera sitt missnöje och lämna jobbet med buller och bång:

•  Utbränd på grund av hård arbetsbelastning.

• Förväntningar på arbetsplatsen som inte infriats.

• Låg tolerans för dåliga arbetsvillkor.

Axel Gruvaeus.
Axel Gruvaeus. Foto: Kairos Future.

Axel Gruvaeus, analytiker och framtidsstrateg på Kairos Future, menar att fenomenet skulle kunna förstås som ett uttryck för en alltmer individualiserad arbetsmarknad.
– Du har höga krav på din arbetsgivare och känner kanske inte en lojalitet som gör att du stannar kvar på jobbet. Om dina förväntningar inte möts kan det leda till att du slutar, säger han.

I ett mer individualiserat samhälle är det fler som bygger sitt varumärke på sociala medier och vill ha kontroll över berättelsen om sig själv. Då kan det också ligga närmare till hands att säga upp sig på ett sätt som märks, menar Axel Gruvaeus.

Quiet quitting eller revenge quitting – vad är skillnaden?

I rapporten ”Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker” visar Kairos Future att det 2023 endast var 18 procent av den arbetsföra befolkningen som tyckte att jobbet är en viktig källa till mening i livet. Andelen har sjunkit stadigt sedan början av 1980-talet.

Den som tycker att arbetet är meningslöst kan i vissa fall välja att jobba kvar, men med ett avtagande engagemang. Då är det snarare quiet quitting än revenge quitting det handlar om.
– Man kanske inte anstränger sig lika mycket eftersom man inte tycker att det lönar sig.

Brist på utvecklingsmöjligheter ökar missnöjet

I rapporten konstaterar Kairos Future att de personer som upplever livet som meningslöst oftare verkar vara fast i jobb som uppfattas som att de inte ger möjlighet att utvecklas.
– Apropå den breda samhällsdiskussionen om kompetensbrist är detta intressant. Möjligheten att utvecklas bör vara en viktig fråga att ta tag i på arbetsmarknaden, säger Axel Gruvaeus.

Flexibilitet som nyckel till att behålla talanger

Revenge quitting kopplas framför allt till yngre anställda, men också till mellanchefer som pressas av krav från både medarbetare och högre chefer. I uppsägningen finns ofta ett tydligt budskap till arbetsgivaren: utveckla verksamheten, lyssna på personalen, var mer flexibel.

Annars väntar en högljudd sorti inför öppen ridå. 

Text: Torbjörn Tenfält