Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Fackliga gick i protest mot mobbning

Efter femton månaders mobbning blev Martina uppsagd. Då lämnade också de två mest engagerade i Unionenklubben företaget.
- Jag kan inte vara på en arbetsplats där man behandlar en människa så, säger den förre klubbordförande Kenneth Straschko.
Anita Täpp Publicerad
Johan Bävman
Unionenklubbens ordförande Kenneth Straschko och vice ordförande Anette Gottfridsson, lämnade båda sina anställningar i protest mot mobbing av en kollega. Johan Bävman

Martina har gått arbetslös sedan hon sades upp från teknikföretaget Semcon i våras. Nu försöker hon mest att inte tänka på det hon var med om på arbetsplatsen.

- Jag har pratat mycket med psykologen om det. Att jag var så maktlös och att det var som en nedåtgående spiral under hela den där tiden på grund av dynamiken på jobbet och folket där. Vem som helst i den situationen skulle må som jag gjorde och gör nu, säger hon.

- Jag försöker verkligen tro på att jag är så kompetent att jag kommer att få ett nytt jobb. Men de sa ju att jag inte gjorde något bra jobb. Så nu försöker jag förstå om de tyckte jag var en oduglig jobbare eller en oduglig människa.

När Martina förlorade jobbet i mars hade hon jobbat åt Semcon i fem och ett halvt år. De senaste åren hon jobbat med teknikinformation och utbildningsmaterial i ett projekt. Hon fick fina omdömen av sin gruppchef på kontoret, som ansåg att hon också överträffade de förväntningar som fanns.

Till en början fungerade också samarbetet mellan Martina och projektledaren bra och hon tyckte han var snäll och trevlig.

Andra män lierade sig med honom...

Men i början av 2013 blev projektledaren som förbytt och under de femton månader som sedan följde utsatte han Martina för kränkningar. Hon upplevde att han ville bli av med henne.

Han slutade exempelvis att ge henne information som var viktig för att hon skulle kunna sköta sitt jobb, ringde sent på kvällarna och beordrade henne att utföra en uppgift till nästa morgon, ignorerade hennes åsikter och såg till att själv få äran för det jobb hon utfört.

Martina fick också klart för sig att han baktalade henne bland cheferna för att få henne att framstå som inkompetent. Han förödmjukade henne också ofta inför kollegor, bland annat genom att skrika åt henne.

- Alla andra män som jag jobbade med lierade sig med honom och började också bete sig som honom. En gång var det exempelvis tre personer som skrek åt mig för att de tyckte, eller trodde, att det var acceptabelt, berättar Martina.

- När jag tog upp det här med honom och sa att hans agerande ju måste bero på att han ville få bort mig från jobbet förnekade han det. Men sedan fortsatte han att trycka ner mig hela tiden.

När Martina började må riktigt dåligt av mobbningen vände hon sig till kollegan Anette Gottfridsson, som också var vice ordförande i Unionenklubben, för att få stöd.

- Hon började berätta om hur hon hade det när de hade varit på en projektresa till Ungern där projektledaren och en annan man i projektet hade frusit ut henne fullständigt, vilket hon var jätteledsen för. Och då berättade hon också om de elaka mejl han brukade skicka till henne och hur han skrek åt henne i telefonen, säger Anette.

Anette rådde Martina till att gå till deras gruppchef för att få hjälp.

- Jag tyckte det här var hemskt och tänkte direkt att det här är ett arbetsmiljöproblem som vår chef har ansvar för. Men när Martina till sist gick till chefen för att få hjälp fick hon ingen sådan, säger hon.

Martina skuldbelades för mobbingen.

Det som i stället hände var att både Anette och Unionens klubbordförande Kenneth Stratchko fick försöka stötta och hjälpa Martina allt medan mobbningen fortsatte.

Kenneth kontaktade förtvivlat både flera chefer och personalansvariga för att berätta om den kränkande särbehandling som Martina blev utsatt för och hur dåligt hon mådde i hopp om att de skulle göra något åt situationen. Men inget hände.

- Den enda gången som något hände var när vår gruppchef ingrep efter att projektledaren skickat ett mejl till henne där han påstod en massa elaka saker om Martina. Hon hade då ett samtal med mannen, som lovade bättra sig. Men sedan släppte hon det här och så kunde han fortsätta med sin mobbning, säger Kenneth.

Kenneth berättar att när han tittat på anteckningarna från Martinas utvecklingssamtal med gruppchefen har han upptäckt att denna snart börjar skuldbelägga Martina för mobbningen.

- Hon får som tidigare väldigt bra omdömen vad gäller hur hon utför jobbet men när det gäller mobbningen ger chefen Martina i uppgift att lösa kommunikationsproblemen och konflikten med projektledaren, säger Kenneth.

I januari i år fick han information om att ledningen planerade att säga upp Martina. Kenneth, som var mycket orolig för hur hon skulle ta beskedet, ägnade sedan mycket kraft och tid på att förbereda henne mentalt inför uppsägningen.

I den förhandlingsframställan som gäller uppsägningen skrev arbetgivaren att orsaken till att man måste säga upp Martina var en konflikt mellan henne och projektledaren som man trots flera samtal inte hittat någon lösning på.

-  Men sedan beskrev de det som att de måste göra en omstrukturering och flytta hennes jobb till en annan ort i stället, vilket arbetsrättsligt är väldigt svårt att göra något åt, säger Kenneth.

Jag trodde bättre om mina chefer.

När Kenneth och en ombudman som var med vid förhandlingen undrade varför Martina inte kunde flytta med jobbet fick de höra att det inte var möjligt eftersom hon dels inte skött sitt jobb men också därför att tjänsten nu skulle delas på två personer och att det då också krävdes en annan kompetens än hon har.

- Vi bad om en arbetsbeskrivning. Men då mådde Martina så dåligt att hon ändå  inte ville vara kvar på Semcon utan bara ha så många uppsägningsmånader som möjligt och godtog sedan den dubbla uppsägningstiden på sex månader som arbetsgivaren erbjöd henne, berättar Kenneth.

Redan i början av året, när det blev känt att ledningen planerade att sparka Martina, bestämde sig Anette Gottfridsson för att säga upp sig.

- Jag hade trott så mycket bättre om mina chefer, som hade varit schysta i övrigt, säger Anette.

Kenneth har också tagit mycket illa vid sig av det som hänt på företaget. När Martina hade sparkats och Anette gått från arbetsplatsen upplevde han också att han själv började behandlas sämre av ledningen.

Det som blev droppen var att Kenneth vid ett telefonsamtal med företagets HR-chef fick sitt livs utskällning som han säger.

Orsaken var ett mejl där Unionenklubben uppmanade gruppchefen att tillsammans med en förtroendevald gå en kurs för att lära sig om mobbning i arbetslivet.

Sådana mejl var kränkande för gruppchefen och fick aldrig skickas igen, meddelade HR-chefen som också berättade att han snart ville ha ett möte och ett allvarligt samtal med Kenneth.

- Jag blev så chockad och ledsen över hans reaktion att jag faktiskt började gråta. Och det var där och då som jag insåg att jag ville bort från företaget, även om jag inte hade något annat jobb att gå till, säger Kenneth.

Mötet med HR-chefen en månad senare resulterade i en uppgörelse där Kenneth gick på dagen med en arbetsbefriad uppsägningstid.

I ett försök att se till att något liknande aldrig händer på Semcon gjorde Unionenklubben en anmälan till Arbetsmiljöverket om kränkande särbehandling på arbetsplatsen.

- Jag tänkte att Arbetsmiljöverket kan göra något åt arbetsmiljön. Om projektledaren är kvar kan han ju göra så här mot någon annan för cheferna är ju också kvar och resonerar på samma sätt. Men Arbetsmiljöverket gör inget åt det.

Om Martina hade velat så hade klubben kunnat driva hennes uppsägning så att den hade gått till central förhandling.

- Men hon orkade inte det. Och dessutom är det oklart vad som hade hänt. Risken är att man bara hade tittat på att företaget ville göra en omorganisation och då har ju arbetgivaren rätt att bestämma. Hade man ändå tittat på bakgrunden, alltså den här fruktansvärda mobbningen som hon blivit utsatt för, så kan det vara svårt att bevisa det i en domstol, säger Kenneth.

Vad är då anledningen till att cheferna och de HR-ansvariga på Semcon ignorerade den mobbning som Martina utsattes för och sedan sade upp henne?

Enligt både Anette och Kenneth så handlar det i grunden bara om pengar.

- Mannen som utsatte Martina för mobbningen var projektledare för en stor affär, med en stor och viktig kund, säger Anette.

I dag går fortfarande både Kenneth, Annika och Martina utan arbete.

Kollega har bett Semcons HR-chef Christian Grönwall att kommentera de uppgifter som kommer fram i intervjuer med berörda. I ett mejl skriver han följande:

”Som arbetsgivare tar vi på största allvar om en medarbetare upplever sig mobbad eller utsatt på något sätt, och uppmanar till dialog med såväl närmaste chef som med kollegor och med fackliga representanter. Eventuella följder fattas sedan i fortsatt dialog i linje med lagar och avtal.

I den dialog som har varit, kopplat till en förhandling kring omorganisation och därmed sammanhängande arbetsbrist som följd, har parterna kommit överens. Unionen har i denna kommunicerat att de inte avser att gå vidare till central förhandling. Som företag avser vi inte att föra detta ärende vidare, eller i övrigt kommentera ärendet, med hänsyn till dem som lämnat företaget och för de medarbetare som är kvar i bolaget.”

Fotnot: Martina heter egentligen något annat

Om företaget

Semcon är ett globalt teknikföretag inom ingenjörstjänster och produktinformation. Koncernen har cirka 3 000 anställda i Sverige, Tyskland, Storbritannien, Brasilien, Ungern, Indien, Kina, Ryssland och Spanien.

Semcon

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Sveriges mest udda yrke? Johan är tunnbindarmästare

På högstadiet nekades Johan Thorslund att göra en tunna i träslöjden – det var alldeles för svårt. I dag är han Sveriges enda tunnbindarmästare och exporterar hantverkstunnor till dryckesförädling.
Joachim Stokstad Publicerad 26 juni 2026, kl 06:02
Johan Thorslund är tunnbindarmästare på Thorslundkagge som gör ektunnor till dryckesförädling. Ett tidskrävande hantverk med lång historia. Foto: Fredrik Stehn

Johan Thorslund, hur hamnade du i detta 2 500 år gamla yrke?

– I träslöjden i nian skulle vi få göra ett valfritt projekt under en termin. Jag ville göra något som ingen annan gjorde och valde en trätunna. Men läraren sa nej, det var för svårt. Det triggade något i mig, så senare läste jag på om tunnbinderi och hittade en 80-årig mästare på Gotland. Efter det praktiserade jag på ett ölbryggeri i Storbritannien och besökte binderier i Europa. I gymnasiet skapade en skola i Norrköping en skräddarsydd utbildning i ämnet, med mig som enda elev.

Har du konkurrenter i Sverige?

– Det finns ett till tunnbinderi, men där görs främst trädgårdstunnor, inte tunnor för drycker som är min specialitet. Jag är den första i Sverige som har fått mästarbrev i det på 50 år.

Vad är det bästa med yrket?

– Komplexiteten. Att allt man gör hänger ihop. En glipa på en halv millimeter kan göra en tunna obrukbar.

Johan Thorslund, tunnbindarmästare Thorslundkagge. Foto: Fredrik Stehn

Får du fortfarande nya utmaningar?

– Min vision, som jag funderat på i 25 år, var länge att vi skulle lyckas få en dubbelt oval tunna – som var mitt gesällprov – i produktion. För några år sedan lyckades jag anpassa våra maskiner för det.

Hur ser processen från ekstock till färdig tunna ut?

– Den optimala eken är 150 år och växer rak och hög i granskog. Jag betalar ibland upp till fyra gånger mer än andra uppköpare, eftersom kvaliteten är så avgörande. Ändå är utbytet bara 25 procent – resten går till att värma fabriken. Ekarna kapas på längden och klyvs till tårtbitsform. Sedan sågas de till stavämnen, som får ligga utomhus i två–tre år, för att mogna och laka ur bitterämnen, innan de tas de in i fabriken.

– Efter det ska de bearbetas så att de är bredast på mitten och har rätt vinkel på sidorna. Nu läggs ämnena ihop till på millimetern exakt rätt bredd, reses till en spretande tunna, dras ihop med en vajer och värms upp över eld,  för att kunna böjas. Spåret där botten ska sitta tätas med en deg av rågmjöl och vatten. När metallband runt tunnan är på plats provtrycks den. Det tar runt en dag för en person att få till en tunna.

Vad är det som är så speciellt med just ek som träslag?

– Det har aromegenskaper som gör att det lämpar sig för att förädla drycker.

Vad kostar en tunna?

– Från 3 000 till 12 000 kronor, beroende på storlek. Finns från 3 till 225 liter.

Hur ofta händer det att en tunna inte håller måttet?

– Det händer, då får man gå tillbaka och göra om.

Vilka kunder har ni?

– Främst dryckesproducenter, men även privatpersoner som till exempel vill hälla köpt whisky i en mindre tunna för att förändra dryckens karaktär. På senare år har vi alltmer visningar, rundturer och provningar, exempelvis av whisky och rom. Man pratar nästan enbart om hur länge en dryck har lagrats på tunna, mer sällan om vilken sorts tunna. En och samma whisky smakar helt olika beroende på tunnan.

OM THORSLUNDKAGGE

VAR: I Högsjö, 1,5 mil från Vingåker.

ANSTÄLLDA: Sju, inklusive Johan Thorslund.

PRODUKTION: 500–1 000 tunnor per år. Thorslundkagge tillverkar ektunnor för dryckesförädling. Plus en del trädgårdstunnor för vatten eller växter. Dessa tillverkas bland annat av begagnade vinfat.

EXPORT: Till 14 länder runt om i världen.

De största tunnorna är på 225 liter och väger runt 50 kilo. De minsta är på fem liter och säljs till privatpersoner. Det tar drygt tre år från träd till tunna.

Få exemplar av ekar lämpar sig för att bli tunnor. Ändå kan man bara använda 25 procent av den ek som köps in. Men resten används för att värma fabriken. 

Ek kan innehålla upp till 400 arom- och smakämnen av olika karaktär som under lagring bidrar till dryckens smak och bouquet. Svensk ek ger annan karaktär än fransk och amerikansk.

Den äldsta maskinen i Thorslunds tunnbinderi har runt 100 år på nacken. Maskinerna är inköpta runt om i Europa.