I dagsljus känns Långholmens hotell och restaurang som en skön oas bara några hundra från den hårt trafikerade Västerbron i Stockholm. Men när mörkret faller så känns platsen inte lika inbjudande, särskilt inte om man känner till Långholmens historia.

Här finns det gamla spinnhuset som en gång var en straffinrättning för fattiga kvinnor och från början på 1800-talet byggdes fängelseverksamheten ut, för att upphöra först 1975. Det var också här den sista avrättningen i landet ägde rum, när rånmördaren Johan Ander avrättades med giljotin den 23 november 1910.

– Det finns nog mycket ångest och sorg i väggarna. Har man lite livlig fantasi och är mörkrädd… jag vill i alla fall ha sällskap när jag rör mig på vissa platser här … Håret i nacken krusar sig ibland, säger Chris Stenberg, arrangemangschef på Långholmens hotell.

Tror egentligen inte på spöken

Bland de anställda på hotellet har tre läger utkristalliserat sig när det kommer till hur man ställer sig till övernaturliga fenomen, berättar Chris Stenberg: hon själv tillhör de som egentligen inte tror på spöken men inte är lika tvärsäkra på sin sak sen man började arbeta på hotellet. Det finns de som inte tror alls och så gänget som inte tycker det är så konstigt att osaliga andar vandrar mitt bland oss.

Victoria Ingasdotter som jobbar med konferenser på hotellet, tillhör den senare kategorin, men det betyder inte att hon skyller på spöken så fort hon hör konstiga ljud från källaren.

– Jag försöker ju hitta rationella förklaringar såklart, men jag har upplevt saker som är svåra att förklara, säger hon.

Hon känner mest harmoni på sin arbetsplats, men när hon släcker lamporna då kommer rysningar och en känsla av att inte vara ensam. Särskilt när hon rör sig i de äldsta delarna av huset, som festvåningen och vinden, som ligger vägg i vägg med spinnhuset. Till förrådet på vinden kommer man numera med hiss och dit är det många som inte vill utan sällskap. När dörrarna öppnas på plan tre kan Victoria inte förmå sig att kliva ut ur hissen.

– Jag kommer inte ut, det går bara inte! Det är som en osynlig vägg framför mig. ”Skärp dig Victoria”, säger jag till mig själv, men det är bara att åka ner och be någon åka med upp igen, säger hon.

En gemensam upplevelse som flera delar är mysteriet med tidtagaruren som ligger i ett rekvisitaförråd på markplan i det gamla spinnhuset. När personalen går in i förrådet har uren ibland börjat pipa – men slutat när de kommit fram till väggen där de hänger.

– Jag har en logisk förklaring att det kanske handlar om magnetism av något slag, men vissa kollegor säger att det är spöken. Jag vet inte, säger Chris Stenberg.

En bra spökhistoria

Vare sig om man tror på spöken eller inte så är en bra spökhistoria underhållande och medarbetarna på hotellet kan berätta många. Stängda dörrar som plötsligt står öppna, prylar som flyttar sig, ljud av fotsteg och dans från festvåningen, trots att personalen gått låsrundan och inte en levande själ synts till. 

Och så historien om mannen utan ben, som nog har lockat mer till skratt än skräck. En diskare gjorde undan det sista en kväll när en herre kom in i lokalen.

– Diskaren trodde att det var en gäst och började prata med honom. Men när mannen går i väg ser diskaren att han saknar ben, säger Victoria Ingasdotter och skrattar. 

Även gäster kan få möta gengångare. För en tid sedan berättade en konferensgäst om en händelse när hon skulle ta sig till sitt hotellrum.

– Hon hade gått upp i fel trappa och känner plötsligt att någon drar henne i kjolen. Jag skojade med henne om att spökena är snälla och hon svarade allvarligt att de kändes lite busiga ändå, berättar Victoria Ingasdotter. 

I en video på Linkedin riktade Gisslén hård kritik mot sina chefer – och ifrågasatte Folkhälsomyndighetens förmåga att hantera en framtida pandemi.

– Med mitt engagemang i denna fråga har jag blivit så pass obekväm för myndigheten att man nu inte vill att jag fortsätter. Jag har därför valt att säga upp mig, förklarade han.

Tre skäl till varför anställda säger upp sig med buller och bång

Statsepidemiologens dramatiska avgång kan i stora stycken sorteras under begreppet revenge quitting – hämnduppsägning – en modell för uppsägning som fått spridning det senaste året. I en artikel i tidskriften Forbes tidigare i år anger psykologen Travers Mark tre skäl till varför anställda väljer att markera sitt missnöje och lämna jobbet med buller och bång:

•  Utbränd på grund av hård arbetsbelastning.

• Förväntningar på arbetsplatsen som inte infriats.

• Låg tolerans för dåliga arbetsvillkor.

Axel Gruvaeus, analytiker och framtidsstrateg på Kairos Future, menar att fenomenet skulle kunna förstås som ett uttryck för en alltmer individualiserad arbetsmarknad.
– Du har höga krav på din arbetsgivare och känner kanske inte en lojalitet som gör att du stannar kvar på jobbet. Om dina förväntningar inte möts kan det leda till att du slutar, säger han.

I ett mer individualiserat samhälle är det fler som bygger sitt varumärke på sociala medier och vill ha kontroll över berättelsen om sig själv. Då kan det också ligga närmare till hands att säga upp sig på ett sätt som märks, menar Axel Gruvaeus.

Quiet quitting eller revenge quitting – vad är skillnaden?

I rapporten ”Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker” visar Kairos Future att det 2023 endast var 18 procent av den arbetsföra befolkningen som tyckte att jobbet är en viktig källa till mening i livet. Andelen har sjunkit stadigt sedan början av 1980-talet.

Den som tycker att arbetet är meningslöst kan i vissa fall välja att jobba kvar, men med ett avtagande engagemang. Då är det snarare quiet quitting än revenge quitting det handlar om.
– Man kanske inte anstränger sig lika mycket eftersom man inte tycker att det lönar sig.

Brist på utvecklingsmöjligheter ökar missnöjet

I rapporten konstaterar Kairos Future att de personer som upplever livet som meningslöst oftare verkar vara fast i jobb som uppfattas som att de inte ger möjlighet att utvecklas.
– Apropå den breda samhällsdiskussionen om kompetensbrist är detta intressant. Möjligheten att utvecklas bör vara en viktig fråga att ta tag i på arbetsmarknaden, säger Axel Gruvaeus.

Flexibilitet som nyckel till att behålla talanger

Revenge quitting kopplas framför allt till yngre anställda, men också till mellanchefer som pressas av krav från både medarbetare och högre chefer. I uppsägningen finns ofta ett tydligt budskap till arbetsgivaren: utveckla verksamheten, lyssna på personalen, var mer flexibel.

Annars väntar en högljudd sorti inför öppen ridå. 

Text: Torbjörn Tenfält