Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Anställda på Synskadades riksförbund: ”Folk är rädda”

De jobbar för att synskadade ska må bra och få samma rättigheter som andra. Men innanför organisationens väggar finns larm om kränkningar och vuxenmobbning. 
Lina Björk Publicerad
Fyra siluettfigurer framför Synskadades Riksförbunds kontor.
Larm om dålig arbetsmiljö på Synskadades riksförbund - anställda vittnar om tystnadskultur och kränkningar. Foto: Mats Thorén/Colourbox.

Allas lika värde och delaktighet i samhället är hjärtefrågor för Synskadades riksförbund (SRF). Inom organisationen är upplevelsen en annan. Det som signaleras utåt motsvaras inte alltid av arbetsmiljöklimatet på kansliet, enligt flera källor som Kollega talat med. 

I januari skickades en tillbudsanmälan till arbetsgivaren som rörde stress, kränkningar och trakasserier av en av kansliets medarbetare. Det är en av flera anmälningar som gjorts. 

– Vi försöker att göra våra jobb, samtidigt som vi har en ledning som inte lyssnar på ett ord vi säger. Den psykosociala arbetsmiljön är katastrofal, säger en medarbetare som vill vara anonym.

Kollega har varit i kontakt med flera medarbetare på Synskadades riksförbund, i flera delar av organisationen. Samtliga vill vara anonyma då de är rädda att bli utsatta för repressalier om de medverkar i media. 

Hotades med uppsägning

Händelsen som tillbudsanmälan handlade om utspelade sig på ett möte. De två medarbetarna som var där trodde att det skulle handla om arbetsmiljön på kansliet. I samband med att en ny chef skulle tillsättas hade man haft möten om spelregler på arbetsplatsen och ord som tillit och rättvisa hade kommit upp. Det var detta som skulle diskuteras, trodde medarbetarna. 

Istället informerades det om att eventuell arbetsvägran skulle leda till en erinran och är grund för uppsägning. 

– Det var helt otroligt. I stället för att ta kritiken om dålig arbetsmiljö på allvar så lades ansvaret på medarbetarna. Det var obehagligt och oproffsigt, säger en anställd. 

Det är inte den enda händelse som anmälts. Ytterligare anmälningar har gjorts inom förbundet. De har medarbetarna ännu inte fått någon återkoppling kring. 

Den anmälan om bland annat kränkning som skickades till HR-avdelningen utreddes, men lades sedan ner. Det gick inte att bevisa att några kränkningar skett i lagens mening.

Anställda har varit i kontakt med företagsvården för att hantera ilska och frustration. I ett mejl som Kollega tagit del av föreslås att en medarbetare ska få stöd med tre saker: Tips och verktyg för att koppla bort jobbet, strategier för att hantera ilska och ledsenhet på ett konstruktivt sätt och slutligen att hitta acceptans för den chef och ledning som hen har. 

– Det är härskartekniker. De vill inte ha någon som sitter och gråter på möten, det blir så dålig stämning, säger en anställd. 

Tystnadskultur och utfrysning

De anställda som Kollega pratat med vittnar om en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Kritik får inte framföras i grupp och den som kommer med negativa synpunkter straffas på olika sätt: undanhålls information, blir av med arbetsuppgifter eller blir utfryst. 

För några år sedan samlades kollegor för fika en gång om dagen, pratade om livet och jobbet. Nu värmer de sin matlåda och äter på rummet. 

– Folk är rädda för de ser vad som händer när man säger ifrån. Arbetssituationen blir outhärdlig och då är det lättare att vara tyst, säger samma anställd. 

Organisationen har en visselblåsarfunktion, men den kanalen har medarbetarna inte vågat använda. Enligt personalhandboken har den gått till HR, men detta har senare reviderats. Nu ska den gå till en extern part, för att till slut hamna hos SHR:s jurist.

– Det har varit oklart vem som äger kanalen. Så det blir senare ett utpekande än ett larm, säger en anställd. 

Synnedsättning skapar inlåsningseffekt

På Synskadades riksförbund i Stockholm jobbar ett 50-tal medarbetare. Många av dem har någon form av synnedsättning. Det skapar en inlåsningseffekt, menar en medarbetare som kollega pratat med. 

– Vi som har synnedsättningar har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det går inte bara att säga upp sig. Men det blir en arbetslivsexistentiell kris att uppleva den här på sin egen organisations arbetsplats, säger en medarbetare. 

Anställda har efterfrågat en medarbetarundersökning, där kritik skulle kunna lyftas fram anonymt. En sådan skickades ut i början av mars i år. Resultatet kommer sedan rapporteras till de anställda.

2021 beslutade kongressen, det högst beslutande forumet för föreningens medlemmar, att kansliet skulle stå mer självständigt från styrelsen. Sedan dess har problemet tilltagit enligt de anställda, för att cheferna är dåligt utbildade kring arbetsmiljö. 

– Det var som att hissa segel på en båt, men glömma bort att sätta dit roder och kunnig rorsman, säger en anställd.

Kanslichefen: Vi genomgår en förändringsresa

Ulrika Norelius, porträttbild.
Ulrika Norelius.

Unionenklubben och kanslichefen känner inte igen bilden av en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Däremot är organisationen inne i en förändringsprocess som har orsakat oro, enligt ledningen. 

Den senaste tiden har det skett förändringar på Synskadades riksförbund. Dels blir ledarhundsverksamheten statlig från och med 1 april och kommer att flytta till Myndigheten för delaktighet, vilket skapat en del oro. Dels har man börjat se över arbetssätt inom organisationen. 

– Tidigare har anställda jobbat väldigt självständigt. Nu har vi börjat jobba mer projektorienterat. Det ställer krav på kommunikation och att man talar om var man befinner sig och det tycker några medarbetare har varit jobbigt, säger Ulrika Norelius, kanslichef på Synskadades riksförbund. 

Hon anser inte att det finns en tystnadskultur på Synskadades riksförbund, men tycker att det är tråkigt att det skickats en kränkningsanmälan mot en person i chefsposition och två tillbudsanmälningar rörande arbetsmiljön. 

– Vi utredde dem utifrån de rutiner vi har och kom fram till att ingen kränkning hade skett i lagens mening. Men att någon upplever sig som kränkt på arbetsplatsen är minst lika allvarligt. Vi har tagit fasta på det och företagshälsovården är inkopplad och de inblandade parterna går i samtal för att få bättre förutsättningar att förstå varandra.

Klubben ser allvarligt på anmälningarna

Sofia Abrahamsson, porträttbild.
Sofia Abrahamsson.

Sofia Abrahamsson är arbetsmiljöombud på SRF och Jimmy Pettersson är vice ordförande i Unionenklubben. De ser allvarligt på anmälningarna men tycker ändå att det skötts bra. 

– Det är ett sundhetstecken att anmälningar om felaktigheter faktiskt görs. Sedan är det förstås tråkigt att någon upplever sig felaktigt behandlad, säger Jimmy Pettersson. 

På kansliet finns en arbetsmiljökommitté som har möten en gång i månaden. Man har även avstämningar med Unionenklubben minst varannan vecka. Varje torsdag har hela arbetsplatsen möte, där frågor kan lyftas och dryftas. 

– Vi jobbar väldigt systematiskt med arbetsmiljön. Både på gruppnivå och i stöttning av enskilda medarbetare, säger Sofia Abrahamsson. 

Har klubben medarbetarnas förtroende?

– Ja generellt skulle jag säga det. Att vi har blivit valda förutsätter att vi har visst förtroende. Sedan kanske det går upp och ned från enskilda medarbetare, men vi försöker verkligen göra vårt bästa, säger Jimmy Pettersson. 

Jimmy Pettersson.
Jimmy Pettersson. Foto: SRF.

Medarbetare upplever trakasserier, mobbning och utfrysning trots att ni jobbar med arbetsmiljön. Vad ska ni göra åt det?

– Vi tar det på allvar och kommer att jobba vidare för att komma till rätta med det. Samtidigt kan jag konstatera att vi har låg personalomsättning och trygga anställningar. Men med det sagt är vi inne i en förändringsresa och det kommer att ta tid. Och vi har en bit kvar, säger kanslichefen Ulrika Norelius. 

Hon får medhåll av Jimmy Pettersson. 

– Vi måste titta på varför sådana här situationer uppstår. Jag tror att under en förändringsprocess har arbetsgivaren och medarbetare olika syn på hur saker ska göras och vi måste hitta en balans i det. 

Synskadades riksförbund (SRF)

  • Bildades 1889 under namnet De Blindas Förening.
  • Är en ideell intresseorganisation för och av synskadade.
  • Har 11 000 medlemmar, varav 8 000 själva har synnedsättningar.
  • Rikskansliet har cirka 50 anställda. 
  • Består av ett riksförbund, 23 distrikt och 129 lokalföreningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Attention: ”Föräldrarna i ett vakuum när barnet är hemmasittare”

Föräldrar till hemmasittare kläms mellan arbetslivets krav och skolplikten. En del har möjlighet att gå ned i arbetstid – andra tvingas sluta jobba.
Publicerad 21 maj 2026, kl 09:30
Splittbild: porträttfoto av Matilda Berglund Calais på Attention i blå- och vitrandig skjorta (ansiktet maskerat), bredvid genrebild av ett barn bakifrån som sitter på en stoppad stol.
Föräldrar till hemmasittare kan tvingas ta semester, obetald ledighet eller gå ner i tid för att täcka upp när barnet är hemma. Matilda Berglund Calais på Attention beskriver ett ansvarsglapp där arbetsgivaren i praktiken avgör om vardagen går ihop. Samtidigt varnar Unionen för att olovlig frånvaro kan få arbetsrättsliga följder. Foto: Attention/Colourbox.

När ett barn inte klarar att vara närvarande i skolan minskas påfrestningarna till en nivå som barnet orkar med – så kallad anpassad skolgång. Lektion efter lektion plockas bort. Ibland återstår bara ett par, tre lektioner i veckan.

Innan det sker har barn och föräldrar som regel kämpat länge med att förmå barnet att gå normal lektionstid. Kamp och lirkande för att komma upp ur sängen, för att få på kläder, skjutsa, följa, övertala att stanna kvar.

Föräldrar som behöver vara fysiskt närvarande på arbetsplatsen – men samtidigt måste vara hemma med sina barn – börjar med att använda semesterdagarna, sedan tar de obetalad tjänstledighet. Om de får. Och går ned i arbetstid – om de får.

Semesterdagar och obetald ledighet blir första lösningen

Det hänger på arbetsgivarens goda vilja.

Men när ett barn väl fått anpassningar är det skolans beslut att barnet ska vara där endast ett fåtal lektioner i stället för hela skoldagar.

– Föräldrarna lämnas i ett vakuum. Skolan har beslutat att barnet inte behöver vara där. Men det finns ingenting som möjliggör för föräldern att vara hemma med barnet, säger Matilda Berglund Calais på Riksförbundet Attention, som arbetar för personer med NPF och deras anhöriga.

Att ha ett barn som är hemmasittare innebär inte att man har rätt till den ledighet från arbetet som för det mesta behövs. Om barnet har en NPF-diagnos kan man hänvisa till diskrimineringslagen, men i praktiken är det arbetsgivaren som avgör om ledighet eller kortare arbetstid är förenligt med arbetsgivarens behov.

Olovlig frånvaro kan bli arbetsrättsligt ärende

Den som hamnar i ett dilemma och väljer att prioritera barnets behov genom att vara frånvarande utan vab eller godkänd ledighet riskerar att bli uppsagd på grund av olovlig frånvaro – flera av de föräldrar som Kollega har pratat med har oroat sig för det.

Olle Brynja, Unionen, porträttbild.
Olle Brynja. Foto: Peter Knutson.

Olle Brynja, utredare på Unionen, konstaterar att det skydd som finns för anhöriga i diskrimineringslagen är begränsat.

– Det är upp till arbetsgivaren att avgöra vilka anpassningar som är rimliga, exempelvis med hänsyn till ekonomin eller till vad arbetet kräver.

Arbetsgivare som inte är villiga att göra anpassningar kan ta till helt andra medel, menar han.

– Det finns ofta möjlighet för arbetsgivaren att hitta förevändningar för att göra sig av med någon som uppfattas som besvärlig.

Fackets råd: agera tidigt innan frånvaron infekterar relationerna

Hans främsta råd är att vid problem kontakta facket, men också att vara proaktiv och bevaka att det förebyggande arbetet mot diskriminering fungerar bra Alla arbetsgivare ska jobba förebyggande mot diskriminering, och varje år utvärdera det arbetet.

– Det är tyvärr fortfarande många som inte uppfyller det kravet. Men de flesta arbetsgivare är ambitiösa och vill följa den lagstiftning som finns. Och när man utvärderar det förebyggande arbetet är det ju möjligt att man kommer fram till att personer som har barn med NPF riskerar bli missgynnande, säger Olle Brynja.

Kort sagt behöver medvetenheten öka. Även fackförbunden är relativt obekanta med den problematik som föräldrar till hemmasittare brottas med, eftersom det är ganska sällsynt att de kontaktar facket.

– Min spontana tanke är att det finns en stor okunskap om de rättigheter man har. Men det här är absolut en fråga som behöver tas om hand bättre i arbetslivet.

Matilda Berglund Calais på Attention betonar vikten av att komma in tidigt i processerna, innan hög och oförutsägbar frånvaro har hunnit infektera relationerna.

– Ofta kommer fackförbunden in först i förhandlingar om uppsägning. 

Orosanmälningar ökar pressen när frånvaron blir hög

I de här situationerna finns ofta samtidigt en press som gäller orosanmälningar. Många skolor har som rutin att orosanmäla vid hög frånvaro, eftersom det är ett tecken på att ett barn inte mår bra. Socialtjänsten utreder och kan besluta om insatser i hemmet. Även familjehemsplacering kan bli aktuell när föräldrar inte klarar att stötta barnet till en normal skolgång.

Många av de föräldrar som Kollega har talat med stressas av orosanmälningarna och att få föräldraförmågan ifrågasatt när det egentligen är förutsättningarna som brister.

Anpassad skolgång används allt oftare. Dessutom har flera kommuner börjat med distansundervisning för hemmasittare.

– När skolor beslutar om en åtgärd som innebär att barnet är hemma måste det möjliggöras även för föräldrarna. Eller så måste man på annat sätt säkerställa att barnet har en trygg plats att vara på när det inte är i skolan.

När systemen brister blir föräldern sista skyddsnätet

Matilda Berglund Calais konstaterar att föräldrarna saknar alternativ när alla samhällssystem runt barnet misslyckas – de gör vad som behövs för barnet, oavsett konsekvenserna för dem själva. 

– Ska man vara lite cynisk kan man säga att så länge föräldrarna löser det  behöver det inte bli någon annans problem.

Text: MARIKA SIVERTSSON

Ledighet och VAB när barnet är hemmasittare

UTAN OMVÅRDNADSBIDRAG

Man har rätt att gå ned i arbetstid fram tills barnet fyller tolv år, eller efter avslutat femte skolår om föräldern tar ut föräldrapenning.

Delledighet i form av förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel kan man vara tills barnet fyllt åtta år.

 

MED OMVÅRDNADSBIDRAG

Förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel.

En förälder har rätt till omvårdnadsbidrag om barnet på grund av funktionsnedsättning kan antas vara i behov av omvårdnad och tillsyn under minst sex månader, i viss omfattning till och med den dag barnet fyller 19 år.

 

VAB

Från om och med i år kan föräldrar vabba för möten med skola, förskola eller socialtjänsten som rör barnets 

behov av stöd, eller tillfällen då föräldern behöver lära personal hur barnets vård ska hanteras.

Förutsättningen är att barnet har en sjukdom, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning.

Fram till att barnet är tolv år kan man få vab under som mest 120 dagar per år. Efter 7 dagar krävs intyg från läkare eller sjuksköterska.

Vid fara för barnets liv kan man med läkarintyg vabba obegränsat tills barnet fyller 18 år.

 

Källa: Cecilia Arklid, förbundsjurist på Unionen.

Hemmasittare i siffror – därför är statistiken osäker

* Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert. 

   Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används.    Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.  Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

 Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.

En person sedd bakifrån sitter på en säng och tittar ut genom ett fönster i ett sovrum. Bilden används som illustration till artikel om hemmasittare och press i arbetslivet.
Gliringar och ifrågasättanden följer Katja på jobbet när barnet är hemmasittare. Samtidigt växer arbetsbördan eftersom ingen tar över uppgifterna när hon måste vara borta. Foto: Getty.

Paniken stiger i bilen utanför skolan. Sonen spjärnar emot med alla fyra i öppningen till baksätet, Katja pressar på från insidan. Han måste ut. Skolplikt. Och jobbet kallar. Hon är redan sen. 

Flera år har gått, men Katja blir inte kvitt minnet. Det kommer med känslor av svek och sorg, som en bild som kan poppa upp när som helst.

– Jag har pratat med honom om det, förklarat hur ledsen jag är för det. Och att jag inte förstod bättre då.

Sonen är hemmasittare.

Katja själv är mellanchef på ett mindre företag. Hon kan arbeta mycket hemifrån och ta ledigt för att gå på möten med skola och BUP. Men hemmasituationen påverkar arbetsmiljön oerhört negativt ändå:

– Det kommer gliringar, och min roll ifrågasätts: ”Hur mycket ska du vara borta den här veckan?” ”Jag skulle vilja ta den här avstämningen på tisdag men vet ju inte om du är här …”.

Obetalda ledigheter blir en tacksamhetsskuld i lönesamtalen

I lönesamtalen påminns om generositeten med obetalda ledigheter hon egentligen inte har rätt till, detsamma gäller vid semesterperioder. Inte ska väl hon som tar sig så mycket friheter vara den som får sin önskade semester också?

– Tacksamhetsskulden finns hela tiden i undermeningarna. De anser att de verkligen har gått utanför ramarna för min skull, och det har de också. Jag får mer anpassningar än jag har rätt till.

Det går inte att kombinera med ett heltidsjobb

Rättigheter att vara ledig eller gå ned i arbetstid är kopplade till vab samt omvårdnadsbidrag (se faktaruta). Och i sig har man inte rätt att få någotdera bara för att man har ett barn som inte går till skolan.

När vab inte räcker uppstår gråzoner kring frånvaro

Kollega har intervjuat många fler föräldrar än de som är med i våra artiklar. Två av de övriga har utsatts för granskning på grund av misstanke om olovlig frånvaro från arbetet. 

Den som har mindre generösa arbetsgivare än Katja kan sitta löst: 

– Olovlig frånvaro gör vi oss alla skyldiga till. Har skjutsen till skolan tagit tid på grund av tjafs och motiveringssamtal, så försöker jag ta igen det på kvällen. Men det arbete vi föräldrar gör är så omfattande att det inte går att kombinera med ett heltidsjobb.

Av självbevarelsedrift jobbar hon så fort hon bara kan: 

– Det finns ingen som tar mina uppgifter. Sjukskrivning och vab ökar min arbetsbelastning enormt, högarna växer. 

– Jag har funderat en del över chefens arbetsmiljöansvar i fråga om det, men om jag drar i det fackliga kortet skulle jag inte kunna vara kvar här.

Hon håller huvudet lågt och klamrar sig fast, trots gliringar och negativ särbehandling. För det stämmer som de säger: de går utanför ramarna för hennes skull. Och det är inte alls säkert att en annan arbetsgivare skulle göra det.

Under förra året trodde hon ändå att hon skulle förlora sin anställning. Chefen aviserade att företaget går dåligt och att man eventuellt inte kan bära hennes kostnader längre. Men som det ser ut var det ett skrämskott:

– Jag hade just lyckats få igenom en löneförhöjning, det kan ha varit för mycket. Eftersom jag har insyn i ekonomin vet jag att den inte är dålig. Och jag är kvar fortfarande.

Katja heter egentligen något annat. 

Text: MARIKA SIVERTSSON.