Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Anställda på Synskadades riksförbund: ”Folk är rädda”

De jobbar för att synskadade ska må bra och få samma rättigheter som andra. Men innanför organisationens väggar finns larm om kränkningar och vuxenmobbning. 
Lina Björk Publicerad
Fyra siluettfigurer framför Synskadades Riksförbunds kontor.
Larm om dålig arbetsmiljö på Synskadades riksförbund - anställda vittnar om tystnadskultur och kränkningar. Foto: Mats Thorén/Colourbox.

Allas lika värde och delaktighet i samhället är hjärtefrågor för Synskadades riksförbund (SRF). Inom organisationen är upplevelsen en annan. Det som signaleras utåt motsvaras inte alltid av arbetsmiljöklimatet på kansliet, enligt flera källor som Kollega talat med. 

I januari skickades en tillbudsanmälan till arbetsgivaren som rörde stress, kränkningar och trakasserier av en av kansliets medarbetare. Det är en av flera anmälningar som gjorts. 

– Vi försöker att göra våra jobb, samtidigt som vi har en ledning som inte lyssnar på ett ord vi säger. Den psykosociala arbetsmiljön är katastrofal, säger en medarbetare som vill vara anonym.

Kollega har varit i kontakt med flera medarbetare på Synskadades riksförbund, i flera delar av organisationen. Samtliga vill vara anonyma då de är rädda att bli utsatta för repressalier om de medverkar i media. 

Hotades med uppsägning

Händelsen som tillbudsanmälan handlade om utspelade sig på ett möte. De två medarbetarna som var där trodde att det skulle handla om arbetsmiljön på kansliet. I samband med att en ny chef skulle tillsättas hade man haft möten om spelregler på arbetsplatsen och ord som tillit och rättvisa hade kommit upp. Det var detta som skulle diskuteras, trodde medarbetarna. 

Istället informerades det om att eventuell arbetsvägran skulle leda till en erinran och är grund för uppsägning. 

– Det var helt otroligt. I stället för att ta kritiken om dålig arbetsmiljö på allvar så lades ansvaret på medarbetarna. Det var obehagligt och oproffsigt, säger en anställd. 

Det är inte den enda händelse som anmälts. Ytterligare anmälningar har gjorts inom förbundet. De har medarbetarna ännu inte fått någon återkoppling kring. 

Den anmälan om bland annat kränkning som skickades till HR-avdelningen utreddes, men lades sedan ner. Det gick inte att bevisa att några kränkningar skett i lagens mening.

Anställda har varit i kontakt med företagsvården för att hantera ilska och frustration. I ett mejl som Kollega tagit del av föreslås att en medarbetare ska få stöd med tre saker: Tips och verktyg för att koppla bort jobbet, strategier för att hantera ilska och ledsenhet på ett konstruktivt sätt och slutligen att hitta acceptans för den chef och ledning som hen har. 

– Det är härskartekniker. De vill inte ha någon som sitter och gråter på möten, det blir så dålig stämning, säger en anställd. 

Tystnadskultur och utfrysning

De anställda som Kollega pratat med vittnar om en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Kritik får inte framföras i grupp och den som kommer med negativa synpunkter straffas på olika sätt: undanhålls information, blir av med arbetsuppgifter eller blir utfryst. 

För några år sedan samlades kollegor för fika en gång om dagen, pratade om livet och jobbet. Nu värmer de sin matlåda och äter på rummet. 

– Folk är rädda för de ser vad som händer när man säger ifrån. Arbetssituationen blir outhärdlig och då är det lättare att vara tyst, säger samma anställd. 

Organisationen har en visselblåsarfunktion, men den kanalen har medarbetarna inte vågat använda. Enligt personalhandboken har den gått till HR, men detta har senare reviderats. Nu ska den gå till en extern part, för att till slut hamna hos SHR:s jurist.

– Det har varit oklart vem som äger kanalen. Så det blir senare ett utpekande än ett larm, säger en anställd. 

Synnedsättning skapar inlåsningseffekt

På Synskadades riksförbund i Stockholm jobbar ett 50-tal medarbetare. Många av dem har någon form av synnedsättning. Det skapar en inlåsningseffekt, menar en medarbetare som kollega pratat med. 

– Vi som har synnedsättningar har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det går inte bara att säga upp sig. Men det blir en arbetslivsexistentiell kris att uppleva den här på sin egen organisations arbetsplats, säger en medarbetare. 

Anställda har efterfrågat en medarbetarundersökning, där kritik skulle kunna lyftas fram anonymt. En sådan skickades ut i början av mars i år. Resultatet kommer sedan rapporteras till de anställda.

2021 beslutade kongressen, det högst beslutande forumet för föreningens medlemmar, att kansliet skulle stå mer självständigt från styrelsen. Sedan dess har problemet tilltagit enligt de anställda, för att cheferna är dåligt utbildade kring arbetsmiljö. 

– Det var som att hissa segel på en båt, men glömma bort att sätta dit roder och kunnig rorsman, säger en anställd.

Kanslichefen: Vi genomgår en förändringsresa

Ulrika Norelius, porträttbild.
Ulrika Norelius.

Unionenklubben och kanslichefen känner inte igen bilden av en tystnadskultur på Synskadades riksförbund. Däremot är organisationen inne i en förändringsprocess som har orsakat oro, enligt ledningen. 

Den senaste tiden har det skett förändringar på Synskadades riksförbund. Dels blir ledarhundsverksamheten statlig från och med 1 april och kommer att flytta till Myndigheten för delaktighet, vilket skapat en del oro. Dels har man börjat se över arbetssätt inom organisationen. 

– Tidigare har anställda jobbat väldigt självständigt. Nu har vi börjat jobba mer projektorienterat. Det ställer krav på kommunikation och att man talar om var man befinner sig och det tycker några medarbetare har varit jobbigt, säger Ulrika Norelius, kanslichef på Synskadades riksförbund. 

Hon anser inte att det finns en tystnadskultur på Synskadades riksförbund, men tycker att det är tråkigt att det skickats en kränkningsanmälan mot en person i chefsposition och två tillbudsanmälningar rörande arbetsmiljön. 

– Vi utredde dem utifrån de rutiner vi har och kom fram till att ingen kränkning hade skett i lagens mening. Men att någon upplever sig som kränkt på arbetsplatsen är minst lika allvarligt. Vi har tagit fasta på det och företagshälsovården är inkopplad och de inblandade parterna går i samtal för att få bättre förutsättningar att förstå varandra.

Klubben ser allvarligt på anmälningarna

Sofia Abrahamsson, porträttbild.
Sofia Abrahamsson.

Sofia Abrahamsson är arbetsmiljöombud på SRF och Jimmy Pettersson är vice ordförande i Unionenklubben. De ser allvarligt på anmälningarna men tycker ändå att det skötts bra. 

– Det är ett sundhetstecken att anmälningar om felaktigheter faktiskt görs. Sedan är det förstås tråkigt att någon upplever sig felaktigt behandlad, säger Jimmy Pettersson. 

På kansliet finns en arbetsmiljökommitté som har möten en gång i månaden. Man har även avstämningar med Unionenklubben minst varannan vecka. Varje torsdag har hela arbetsplatsen möte, där frågor kan lyftas och dryftas. 

– Vi jobbar väldigt systematiskt med arbetsmiljön. Både på gruppnivå och i stöttning av enskilda medarbetare, säger Sofia Abrahamsson. 

Har klubben medarbetarnas förtroende?

– Ja generellt skulle jag säga det. Att vi har blivit valda förutsätter att vi har visst förtroende. Sedan kanske det går upp och ned från enskilda medarbetare, men vi försöker verkligen göra vårt bästa, säger Jimmy Pettersson. 

Jimmy Pettersson.
Jimmy Pettersson. Foto: SRF.

Medarbetare upplever trakasserier, mobbning och utfrysning trots att ni jobbar med arbetsmiljön. Vad ska ni göra åt det?

– Vi tar det på allvar och kommer att jobba vidare för att komma till rätta med det. Samtidigt kan jag konstatera att vi har låg personalomsättning och trygga anställningar. Men med det sagt är vi inne i en förändringsresa och det kommer att ta tid. Och vi har en bit kvar, säger kanslichefen Ulrika Norelius. 

Hon får medhåll av Jimmy Pettersson. 

– Vi måste titta på varför sådana här situationer uppstår. Jag tror att under en förändringsprocess har arbetsgivaren och medarbetare olika syn på hur saker ska göras och vi måste hitta en balans i det. 

Synskadades riksförbund (SRF)

  • Bildades 1889 under namnet De Blindas Förening.
  • Är en ideell intresseorganisation för och av synskadade.
  • Har 11 000 medlemmar, varav 8 000 själva har synnedsättningar.
  • Rikskansliet har cirka 50 anställda. 
  • Består av ett riksförbund, 23 distrikt och 129 lokalföreningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hemmiljö med Jeanette Lilja i soffa och filt. Illustrerar situationen när barnet blir hemmasittare och vardagen stannar hemma.
Hemmasittande kan göra hemmet till en plats där skolan aldrig börjar. För Jeanette Lilja blev barnets skolfrånvaro en kamp som till slut slog hårt mot arbetslivet. Foto: Carolina Byrmo.

Där Jeanette Lilja sveper fram, där lyser kollegorna upp. Hon är medarbetaren som alltid kommer sprudlande in på sin arbetsplats med morgonens bredaste leende.

Hon har en magisterexamen i kognitionsvetenskap och har i ungefär 15 år lett projekt inom digital kundservice i telekombranschen. Hela tiden med en odiagnostiserad adhd. Det var delvis en professionell välsignelse, eftersom det var lätt för henne att se mönster och hitta de mest effektiva arbetssätten.

– Jag var jätteuppskattad, också de sista åren då jag var helt slut inombords. Det var ingen på min arbetsplats som visste hur jag mådde. Inte förrän jag en dag utmattad föll ned på en stol och storgrät.

När barnet blir hemmasittare

Det var med det andra barnet som sammanbrottet kom. Den yngsta dottern visade sig tidigt ha ärvt sin mammas svårigheter. Plus några till. Dottern är nu elva år och ett av de uppskattningsvis 19 000 barn i Sverige som inte klarar av att komma till skolan, det som brukas kalls hemmasittare.

En vanlig uppskattning – grundad i en undersökning från Karolinska institutet – är att tre fjärdedelar av de barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.

– Min dotter har ingen diagnos i dagsläget, men har drag av adhd, autism och kravkänslighet, berättar Jeanette Lilja.

Ärftligheten för NPF är stark, den ligger på omkring 80 procent. Av de barn som är hemmasittare har de flesta med andra ord en förälder med NPF, utredd eller ej. Det är en dubbel belastning som alltså är vanlig, och ofta dold.

Det höjer oddsen för att lyckas både på jobbet och hemma:

– Min dotter behöver kunna låna av mitt lugn. Men jag har ju själv ett nervsystem som är extremt lätt att trigga. Och ingen energi att hantera känslomässiga sammanbrott.

Hemmakontor med dator och inspelningsutrustning, videomöte på skärm. Kopplas till att arbeta flexibelt när barnet är hemmasittare.
Efter att ha lämnat sin anställning började Jeanette berätta öppet om sin situation – bland annat i en podd. Att kliva fram kändes riskfyllt, men hon orkade inte leva bakom en fasad. Foto: Carolina Byrmo.

Tillvaron som hemmasittarförälder inleddes för Jeanette Liljas del med flera års kamp för att få dottern i väg till förskolan, och sedan till skolan. De långa morgnarna av lirkande och mutande avtog så småningom – dottern gick inte längre över tröskeln.

– Hon har en extremt stark vilja, som orsakar låsningar i många olika situationer. Så var det redan i förskolan. I skolan kunde hon gömma sig under bänken och vägra komma fram. Det kunde vara kläder som skavde. Stressen gjorde alla mindre problem tusen gånger värre.

Hon beskriver stressen som extrem. Men ambitionen att vara sitt bästa jag både på jobbet och som förälder kunde Jeanette Lilja inte släppa. Gradvis blev situationen alltmer ohållbar.

Morgnarna som tog slut: lirkande, mutande – och till sist tvärstopp

– Jag räckte inte till, fick inte ihop pusslet. Jag gick helt och hållet på adrenalin. Jag ville förändra situationen, men förstod inte hur jag skulle göra, det kändes bara omöjligt. Läkaren sade: ”Det första du behöver göra på morgonen när du lämnat barnen är att vila.”

I stället tog hon ett djupt andetag och drog på peppande musik på högsta volym i bilen på väg till jobbet. För att boosta dopaminet, göra sig redo att sprudla.

– Professionellt stod jag alltid på kanten till en ravin. Jag satt hemma på kvällarna och grinade i panik, i total visshet om att jag inte kommer att klara det. Ändå levererade jag.

När hemmasittande påverkar jobbet: så mår föräldrarna

10 procent av alla skolelever i Sverige har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Riksförbundet Attentions skolrapport 2025 visar hur föräldrarnas arbetsliv och hälsa påverkas av skolsituationen. (Rapporten gäller alltså barn som har en NPF-diagnos och inte enbart hemmasittande barn.)

 

* 63 % uppger att den psykiska hälsan har påverkats.

* 55 % uppger att de är utmattade.

* 40 % uppger att den ekonomiska situationen har försämrats.

* 35 % har gått ned i arbetstid.

* 30 % är eller har varit sjukskrivna.

* 12 % har känt sig tvungna att byta arbete/arbetsplats.

* 8 % har slutat arbeta helt.

 

Hon var omtyckt, men hon kom sent och gick tidigt för att få livet att gå ihop. Ibland kunde kollegor fråga ”jobbar du halvtid?” eller ge andra kommentarer som sved. Men det tyngsta var skuldkänslorna, de åt upp henne inifrån.

Arbetslivet fortsatte – på adrenalin och skuld

– Jag kände mig som en dålig människa om jag arbetade hemma. Eller inte gjorde mina timmar. Det fanns ingen på arbetsplatsen som fattade – men det hade kanske ändå inte haft någon betydelse. Jag hade inte tagit emot särbehandling.

Det var inte Jeanette Lilja som förstod att det tagit stopp. Det var chefen. Han skickade hem henne till en sjukskrivning som i praktiken kom att pågå i sex år.

– Jag grät på jobbet, bröt ihop ofta. Var alltid stressad och trött. Jag klarade inte att föra processen framåt – och det var ju jag som var projektledare. Men jag pressade på och tänkte att så här är väl livet för alla.

De första två veckornas sjukskrivning grät hon. Kände sig misslyckad och det gjorde ont. Snart nog påbörjade hon en adhd-utredning och fick sedan all hjälp vården kunde ge.

– Men det visade sig vara svårt att reda ut vad som lett till utmattningen. Diagnosen, jobbet, föräldraskapet? Jag var högfungerande, men mådde ändå så dåligt. Det var överväldigande även för dem som skulle hjälpa mig.

Hon gick under de sex åren av och på med sjukskrivning, adhd-mediciner och återgång i arbete. Inget fungerade riktigt bra. Till sist fick Jeanette Lilja lämna sin anställning med nio månaders avgångsvederlag.

Jeanette Lilja i hemmiljö på golv med arbets-/pysselmaterial. Kopplar till flexibilitet och pauser i ett anpassat arbetsliv.
Föräldrar till hemmasittare tvingas ofta bygga om hela vardagen. Jeanette anpassade både arbetstider och upplägg för att orka och kunna vara hemma när det behövs. Foto: Carolina Byrmo.

Hon startade en adhd-podd tillsammans med en kompis, där hon berättade om sin tillvaro.

– Jag höll på att kräkas innan första avsnittet, jag tänkte att arbetslivet var kört, att jag aldrig skulle få ett jobb igen. Men jag var beredd att ta risken. Jag klarade inte att leva bakom en fasad längre.

Jobb fick hon ändå, flera stycken. Jeanette Lilja är lättrekryterad, som hon säger själv. Men alla anställningar slutade ganska snabbt i sjukskrivning.

Lösningen var att sluta kämpa och i stället känna efter när allt känns bra: då är miljön rätt. Där finns energi för henne.

– Jag började förstå att det handlar om dopamin och signalsubstanser. Min hjärna behöver roliga saker, att jag lär mig nytt.

Hon hittade sin plats när hon började använda sina egna erfarenheter till att hjälpa andra människor som har NPF. Sedan tre år tillbaka coachar hon klienter med adhd och autism att fungera bättre i livet.

Numera styr hon själv över timmarna hon arbetar.

– Jag har paus mellan klienterna och den sista tar jag emot klockan två. Jag finns tillgänglig för min dotter. Sedan händer det att det inte räcker, att jag får lov att omboka klienter. Men det fungerar för mitt barn.

Det egna nervsystemet mår numera också bättre.

– Jag behöver få arbeta när energin finns. På ett kontor är jag slut efter klockan två på eftermiddagarna.

Text: MARIKA SIVERTSSON.

Så många är hemmasittare i Sverige

Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert.

Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används. Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.

Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.

Arbetsmiljö

Prevents vd: ”Viktigt att chefen vågar fatta beslut”

Susanna Ribrant är vd för Prevent, experterna på arbetsmiljö. Hon har nu varit chef längre än hon inte varit det. Och insett vad en sådan bör vara bra på – liksom beteenden som är mindre bra.
Sandra Lund Publicerad 6 maj 2026, kl 06:01
Blond kvinna med mörka glasögon och svarta kläder sitter i en orange soffa. Hon ser glad ut.
Susanna Ribrant har varit chef i över 13 år. Det började som en fråga. ”Hur svårt kan det vara", tänkte jag. Foto: Anders G. Warne

Finns ett gemensamt drag för att bli en bra chef?

– Att vara lyhörd och nyfiken men samtidigt handlingskraftig. 

Finns det drag man ska passa sig för?

– Att vara undfallande, undvika det svåra. Ledarskap handlar ofta om att navigera och vara handlingskraftig i det osäkra. 

Vilket är det största arbetsmiljöproblemet för chefer?

– I önskan att ge andra en god arbetsmiljö är det lätt att tappa sin egen. Att man ska vara en tillgänglig och coachande chef är glädjande nog ledord numera, men det gäller att leva som man lär. 

Hur klarar man att vara tillgänglig för alla? 

– Tid för dialog måste frigöras, särskilt om man leder tjänstemän. Dialog är att både lyssna och agera. Men den tid man önskar för det tror jag många upplever som en utmaning. 

Finns det någon gräns för tillgänglighet?

– Dialogen är nyckeln. Även att säga nej kräver ju att man lyssnat först, övervägt och sedan går till handling. Det är en väldigt viktig del i ledarskapet, att kunna vara beslutsfattande i det svåra. 

Många chefer upplever en ensamhet – har du tips?

– Det är väldigt ensamt, en del av chefsrollen innebär ensamhet. Med det sagt ska man inte vara ensam. Det går ofta att hitta bollplank, ibland på oanade ställen. Jag har varit på arbetsplatser där de bästa bollplanken funnits utanför den ledningsgrupp som jag befunnit mig i. 

Prevents svarta logga på en glasdörr
Prevent är samägt av arbetsmarknadens parter. Foto: Anders G. Warne

Hur undviker man som chef en toxisk arbetsmiljö?

– Att inte undvika det som skaver, att inte skjuta det på framtiden. Då riskerar man att det utmynnar i något allvarligare. Det finns verktyg och stöd. En chef kan inte vara rustad för alla typer av svåra situationer. 

Kan man som chef strunta i det, låta vuxna sköta sitt?

– Det som händer på arbetet är chefens ansvar. Man kan inte lösa allt, men man kan prata om det. Hellre prata för mycket om det än att undvika det. Man faller tillbaka till att sträva efter principerna: vänlighet och saklighet. 

Hur förbereder man ett svårt samtal som ny chef?

– Man kan inte själv veta hur ett sådant samtal byggs upp. Det finns stödmaterial, att hitta något att vila i inför. Så att man sedan lyssnar på vad som faktiskt sägs, vad det är man får av medarbetaren.

Började på Grönan

Gör: Sedan två år vd för den ide ella organisationen Prevent, som förmedlar kunskap om arbetsmiljö. Prevent ägs av LO, PTK och Svenskt Näringsliv. 

Ålder: 48. 

Utbildning: Jurist. 

Första jobb: På Gröna Lund. 

Bor: I Stockholm.