De senaste tio åren har arbetarna lämnat facket i en strid ström – i dag är bara sex av tio med i en facklig organisation. Samtidigt har tjänstemannaförbunden gått åt motsatt håll. Unionen är kanske det tydligaste exemplet på en organisation som både lyckats få medlemmarna att stanna kvar och som tilltalat nya personer på arbetsmarknaden.
Att tjänstemännens organisationsgrad är högre märks bland annat genom att deras frågor i högre utsträckning än tidigare är på tapeten. Det beror enligt Erik Bengtsson, doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, till stor del på effektiv opinionsbildning.
– Jag upplever att tjänstemännen får upp sina frågor på dagordningen. Till exempel den lyckade lanseringen av begreppet ”livspusslet” och diskussionerna om att inte kolla jobbmejlen på semestern.
Unionens förhandlingschef Niklas Hjert instämmer i den beskrivningen.
– Vi har som förbund ökat våra möjligheter att påverka inte bara i förhandlingar utan även politiskt. Det är viktigt att företräda många, men minst lika viktigt är att ha bra analyser, bra argument och bra förslag. Många av de frågor som är viktiga för våra medlemsgrupper – som balans i livet och det livslånga lärandet – är en central del av debatten i dag.
– Men det finns många utmaningar där det är viktigt att tjänstemän och arbetare har ett samarbete för att nå framgång. Exempelvis för att försvara den svenska modellen.
Den svenska modellen finns inte längre i klassisk bemärkelse
En annan konsekvens är enligt Erik Bengtsson att LO:s inflytande har minskat.
– Tjänstemännen behöver inte ställa krav på inflytande, de får det automatiskt. Under efterkrigstiden hade LO en tung opinionsbildande roll och var viktiga analytiker av samhällsekonomin, på det området har LO marginaliserats.
Den analysen delas av tjänstemännens centralorganisation TCO. Här märker man ett växande intresse för tjänstemännens frågor.
– När en grupp blir större blir det också lättare att belysa dess problem. När vi kan visa med siffror att stressen för dem som jobbar på kontor är ett stort arbetsmiljöproblem som både påverkar sjuktalen och hotar verksamheterna – då lyssnar politikerna. Tjänstemännen är en viktig väljargrupp, säger Samuel Engblom, samhällspolitisk chef.
Att LO fortfarande är en stark röst i den politiska debatten tror Samuel Engblom beror på den nära relationen med det socialdemokratiska partiet som gör dem extra intressanta.
– Medierna kontaktar LO slentrianmässigt, de är ofta en pol i debatter och det blir då enklare för journalister. Vi har ett annat tonläge, även i de frågor där vi tycker ungefär likadant som LO. Vår framtoning genererar mindre medial uppmärksamhet men samtidigt ger det oss en bra dialog med alla partier – utom med SD, som vi inte har någon relation med, säger han.
Trots att det fackliga landskapet har förändrats de senaste åren är facket för väldigt många fortfarande synonymt med LO. Samuel Engblom tror att det handlar om okunskap.
– Förändringen har kommit gradvis och många är inte medvetna om att den vanligaste medlemmen faktiskt är en kvinnlig tjänsteman som tillhör ett partipolitiskt obundet fackförbund.
TCO gör kanske inte så mycket väsen av sig, men är övertygade om att man är starkast när det kommer till att påverka faktiska beslut som rör arbetsmarknaden. Två färska exempel är den nya arbetsmiljöföreskriften som sätter fokus på psykosociala faktorer samt kravet på schyssta villkor vid offentlig upphandling.
– Vår politiska obundenhet gör att man lyssnar på oss oavsett vem som sitter i regeringsställning eller opposition. Och det ger oss möjlighet att förklara för partier att ett beslut inte enbart är en LO-fråga utan även kan ha stor påverkan för tjänstemän, säger Samuel Engblom.
Från arbetsgivarhåll håller man med om att tjänstemännen har fått mer inflytande. Men enligt Anders Weihe på Teknikföretagen är det andra faktorer än organisationsgraden som påverkar styrkeförhållanden och förhandlingsposition.
Den vanligaste medlemmen är en kvinnlig tjänsteman som tillhör ett partipolitiskt obundet fackförbund
– För oss är IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer lika viktiga. Eftersom 75 procent av lönesumman ligger på tjänstemannasidan är avtalen där mer väsentliga ur ekonomisk synpunkt. Men det är viktigt att alla gruppers lönekostnader är internationellt gångbara för att kunna behålla verksamheten i landet.
Föga förvånande delar LO inte bilden att tjänstemännen har störst inflytande. Att Socialdemokraterna sitter i regeringsställning innebär en stor fördel, enligt Berit Müllerström, andre vice ordförande i LO.
Men hon är glad över att TCO växer.
– Rent generellt tycker vi att det är bra att människor organiserar sig, oavsett om man är tjänsteman eller arbetare. Totalt blir hela fackföreningsrörelsen stark om alla tre centralorganisationerna är starka, säger hon.
Det ändrade styrkeförhållandet har enligt Erik Bengtsson vid Lunds universitet redan påverkat spelreglerna på arbetsmarknaden.
– Den svenska modellen finns inte längre i klassisk bemärkelse – den brakade ihop när det blev dragkamp mellan privat och offentlig sektor. Sedan dess har det skapats en ny modell som är en effekt av tjänstemännens närvaro. Vi lever inte längre i ett socialdemokratiskt Sverige med ett system där LO har ledartröjan, säger han.
Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, håller med.
– Jag tycker att pratet om den svenska modellen i grunden är trams. Vill man definiera den som att arbetsmarknaden regleras av parterna och inte av lagstiftaren, då upphörde den svenska modellen redan på 70-talet.
Han syftar på de lagar som staten infört sedan 1970-talet, som exempelvis lagen om anställningsskydd, las, och medbestämmandelagen, mbl, som medförde begränsningar i parternas makt över arbetsmarknaden.
Under 2000-talet steg arbetslösheten mer bland arbetarna
Men det är inte alla som håller med om att den svenska modellen är död. För Unionens förhandlingschef Niklas Hjert är den högst levande.
– I alla fall om man menar att vi som parter reglerar villkoren på arbetsmarknaden. Men man ska inte glömma att den är utsatt för kraftiga hot, dels från svenska politiker som vill lägga sig i lönebildningen, dels från EU-regleringar som påverkar Sverige.
I dag väljer alltså fyra av tio arbetare att inte vara med i facket. Om organisationsgraden fortsätter att sjunka kan kollektivavtalens legitimitet börja ifrågasättas, eftersom så få ställer upp bakom idén. På längre sikt kan det leda till fler konflikter.
– Innehållet i avtalen riskerar att vattnas ur om utvecklingen fortsätter, för hur mycket kan de reglera när en förhandlingspart är försvagad? Det finns inte längre en sammanhållande front som förr, när nästan alla var med i facket, säger forskaren Erik Bengtsson.
DYR A-KASSA FICK FLER ATT LÄMNA FACKET
När den borgerliga regeringen 2007 beslutade att avgifterna till a-kassan skulle differentieras valde många – både arbetare och tjänstemän – att lämna facket. Många tjänstemän återvände sedan.
Under slutet av 00-talet steg arbetslösheten mer bland arbetarna. Det ledde till stora avgiftsskillnader mellan olika a-kassor, vilket i sin tur ledde till att arbetarnas och tjänstemännens organisationsgrad utvecklades olika.
Ytterligare en orsak är att antalet tjänstemän ökar medan antalet arbetare minskar. Framför allt tappar industrin på arbetarsidan, medan antalet ingenjörer hela tiden blir större.
Inom privat sektor föll arbetarnas organisationsgrad med 15 procentenheter – från 74 till 59 procent – åren 2006 och 2016, samtidigt som tjänstemännens nedgång under samma period återhämtades helt och åter hamnade på 69 procent.
Fakta
- 90 % av alla löntagare i Sverige har kollektivavtal
- Unionen är TCO:s största fackförbund, med 640 000 medlemmar.
- Totalt har TCO 1 383 300 medlemmar. Tillsammans med Saco är tjänstemännen drygt två miljoner.
- Bara 6 av 10 inom LO-yrkena är i dag med i facket. Totalt har organisationen 1 446 000 medlemmar.
- Från 2006 till 2016 minskade den fackliga organisationsgraden bland arbetare från 77 % till 62 %. Motsvarande siffra för tjänstemän har gått från 77 till 74 %.
