Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Värst var det därinne.
Patrik Stendahl pekar på en låg tegelbyggnad strax utanför stängslet runt det stora industriområdet på Ortviken i Sundsvall.
Det var där han, i augusti 2020, som produktionsledare för en avdelning på pappersbruket, i tur och ordning behövde tala med alla sina 31 medarbetare.
De hade just fått besked om att de snart skulle förlora jobbet, då arbetsgivaren – skogskoncernen SCA – beslutat lägga ned all produktion av tryckpapper i Ortviken.
– Då var det nattsvart, och en chock på alla plan. Dels för mig själv, men också för alla andra som jag jobbat med i så många år, säger Patrik Stendahl.
– Hemskt var också att ledningen meddelat att ett fåtal av alla 800 anställda ändå skulle få stanna kvar. Vilket så klart alla jag pratade med hoppades skulle gälla dem.
De svenska pappersbruken har en lång historia och har gett många arbetstillfällen. Men omstruktureringar och ny teknik har gjort att de stadigt blivit färre.
Enligt statistik från SCB, Statistiska centralbyrån, halverades nästan antalet anställda inom pappers- och massaindustrin mellan 1993 och 2021. Från cirka 47 000 till 26 000 anställda.
Orsaken till beslutet om nedläggning av tryckpappersproduktionen på Ortviken var att den inte längre var tillräckligt lönsam. Eftersom allt färre läser papperstidningar har efterfrågan på tryckpapper länge minskat.
Och när pandemin var ett faktum, och i och med den snabba digitalisering som den medförde, sjönk efterfrågan dramatiskt. Enligt SCA:s uppgift med mellan 35 och 40 procent på ett halvår.
Bara ett drygt halvår efter beskedet om nedläggningen i Ortviken beslöt också skogskoncernen Stora Enso att lägga ned pappers- och massaproduktionen i Kvarnsveden i Borlänge, varpå 440 anställda miste jobbet.
Att pappersbruket på Ortviken var satt under hård press var något som många i Sundsvall kände till. Ändå var nedläggningsbeskedet oväntat och blev ett hårt slag för Sundsvallsborna.
Bruket var en av regionens största arbetsgivare. Eftersom det funnits på Ortviken i 63 år var det också något som många hade en personlig anknytning till. Om man inte själv jobbade eller hade jobbat där så hade ofta någon i släkten eller bland vännerna gjort det.
Eftersom många äldre medarbetare hade jobbat på pappersbruket under hela sitt vuxna liv så fanns också en oro för att många nu skulle drabbas av långtidsarbetslöshet eller kanske aldrig komma i arbete igen.
Men när Patrik Stendahl en dag i december visar runt på Ortviken kan han konstatera att det ändå gått mycket bättre än han först befarade.
– Nu byggs ju ändå mycket nytt upp här. Och förvånansvärt många av de jag känner har också fått jobb igen, säger han.
Det är en bild som bekräftas av Mia Berglund, som var HR-chef på pappersbruket då det lades ned.
– Alla som var drygt 60 erbjöds avgångspension. Och bland de övriga har en del fått andra jobb inom SCA, på bilbatterifabriken Northvolt i Skellefteå eller på Scania i Södertälje. Andra har fått arbete här i Sundsvall, exempelvis inom kriminalvården eller på kemikaliefabriken Nouryon, säger hon.
Det var också på kemikaliefabriken som Patrik Stendahl först hamnade.
Efter drygt 25 år på Ortviken, där han med åren avancerade till att ha flera ledarroller, fick han knappt ett halvår efter nedläggningsbeslutet jobb som produktionsledare på Nouryon.
Men han längtade hela tiden tillbaka till Ortviken. Så när han hörde att textilåtervinningsföretaget Renewcell skulle starta produktion där hörde han genast av sig till företaget – och fick jobbet som produktionsledare.
Så nu är han alltså tillbaka. Och det faktiskt på exakt samma plats i den stora industrilokalen där han vid nedläggningen var produktionsledare för en avdelning som arbetade med pappersmaskin 1.
Det här känns som hemma för mig
Den är, liksom de flesta andra av de gamla maskinerna, nedmonterad och har sålts, för produktion eller för att användas som reservdelar. I deras ställe byggs i stället Renewcells maskiner upp. Företaget har hyrt in sig i lokalen, som SCA fortfarande äger.
– Det här känns som hemma för mig. Så jag är jätteglad över att jag fick jobbet. Det är ändå här jag har mitt hjärta och får mest nytta av min kompetens eftersom den process jag nu blir ansvarig för liknar den gamla pappersprocessen ganska mycket.
Renewcell är ett företag som sägs ligga i framkant när det gäller den så kallade cirkulära ekonomin (se faktaruta). Och i det här fallet handlar det alltså om att återvinna textilier.
Företaget har satsat 1,2 miljarder kronor på produktionsanläggningen i Ortviken. Ett beslut som bland annat grundades på att här redan var anpassat för cellulosateknologi, som vid produktion av papper, vilket Renewcells produktion också bygger på.
Att ledningen visste att det i Sundsvall också fanns mycket kompetens på detta område, bland de 800 som förlorat jobbet, lär också ha spelat in.
Produktionen, som grundas på teknik som forskare vid KTH har tagit fram, beräknas dra igång i sommar. Enligt planen kommer företaget då att ha runt 85 heltidsanställda, av vilka de flesta har jobbat på pappersbruket.
– Det baseras på att vi kommer att kunna ta hand om 60 000 ton textilavfall per år, vilket vi tror att vi slutligen kommer behöva 100 anställda till. Och den produktionskapaciteten kan vi ganska snabbt dubbla, till 120 000 ton, vilket enligt vår beräkning skulle betyda totalt 135 heltidsanställda, säger Harald Cavalli-Björkman, marknads- och kommunikationschef på Renewcell.
– Sedan hoppas vi så klart att vi ska kunna öka produktionskapaciteten och anställa ännu fler.
Även om de här arbetstillfällena inte täcker de 800 tjänster som försvann när pappersbruket lades ned, så är det ändå en bit på vägen, påpekar Patrik Sandahl.
Och han tror på en fortsatt god utveckling, med nya företag som hyr in sig i SCA:s lokaler och bidrar med fler arbetstillfällen.
Ett 50-tal har redan skapats i och med att SCA efter nedläggningen beslöt att flytta en annan slags massaproduktion till Ortviken, som man nu också har utökat. Den massan används bland annat som mellanskikt i olika hygienartiklar och förpackningskartonger, vilket det råder stor efterfrågan på till följd av all e-handel.
Men framför allt tror Patrik Stendahl på Renewcell.
– Klädåtervinning ligger absolut rätt i tiden och eftersom vi är först i världen med vår teknik så kan det här bli hur stort som helst, säger han.
Yrkeshögskolan SKY ligger inhyst i gigantiska lokaler i ett industriområde i Örebro. Här jobbar 16, inom kort 18, personer med att rådda korta kurser såväl som längre yrkesutbildningar för blivande drifttekniker, inköpare, logistiker med flera. Sedan augusti i fjol jobbar även Susann Johansson här som administratör och koordinator.
När hon fick jobbet hade hon varit arbetssökande i över ett år för första gången i sitt 58-åriga liv, efter att ha lämnat ett fast jobb hon kände sig färdig med samt ett längre vikariat.
Tiden som arbetslös var, som flera andra beskrivit i Kollegas artiklar om ålderism, mycket tuff.
– Jag var väldigt målinriktad och skickade många spontanansökningar. Jag försökte hålla motivationen uppe, men det var jobbigt att tiden bara gick. Det kändes som ett slöseri att inte få bidra när man jobbat hela livet. Det är klart att min ålder kom in som en aspekt, men jag känner mig ju inte gammal, säger Susann Johansson.
– Tror du inte att det hade varit skillnad om du haft ett jobb när du började söka? Det finns ju ett visst stigma i att vara arbetssökande, inflikar Rickard Lööw, Susanns chef på SKY.
Richard Lööw tror att tidsgap i cv:t kan få dem som anställer att hemfalla åt gissningar och spekulationer om varför en sökande är arbetslös. Och att det kan vara lättare att ha fördrag med att yngre är arbetslösa. För han kan inte begripa varför arbetsgivare annars skulle välja bort äldre kandidater.
– Så klart man kan ha en viss teoretisk kandidattyp i huvudet när man utlyser ett jobb, men när man sedan går igenom ansökningarna upptäcker man ju att de över 50 är en guldgruva.
50-plussarna har oftast redan gjort allt det där som kan stjäla fokus från jobbet, menar han. Dessutom så är chansen att de stannar kvar betydligt större.
– Hur många andra kan man räkna med att ha här i tio år? Driv handlar ju inte om ålder, du blir inte mindre driven för att du fyller 60. Dessutom behöver jag ju inte lära Susann att komma till jobbet, säger Rickard Lööw.
Susann Johansson ler något förläget när Richard Lööw beskriver henne som ett pålitligt urverk från Schweiz, med erfarenhet och arbetsmoral som gör det oerhört lätt för honom som chef. Hon har en egen fundering på varför äldre, trots alla uppenbara fördelar, ratas på arbetsmarknaden.
– Det blir alltmer vanligt att anlita rekryteringsbyråer och min bild är att rekryterarna själva är ganska unga. Det tror jag kan vara ett hinder för oss seniorer, säger hon.
Richard Lööw har hittills inte använt sig av rekryteringsföretag – han ville bygga grunden till sitt lag själv och menar att man inte kan slarva med sammansättningen av personal om man har en vision att skapa världens bästa yrkeshögskola. Men han funderar på att ta rekryteringshjälp i delar av processen framöver, eftersom det kostar oerhört mycket i tid och energi att anställa.
Under det senaste året har han anställt ytterligare tre personer över 50 år.
– Det är ingen medveten strategi, utan mer tillfälligheter. Vi har en bra mix i gruppen mellan 25 och 59 år, säger han.
Båda avfärdar tanken att höga löneanspråk skulle ha något med ålderismen på arbetsmarknaden att göra:
– Jag tycker nog att unga är ganska bra på att komma med höga löneanspråk de också, säger Richard Lööw.
– Det kanske är en fördom, men jag tror att vad gäller löneanspråk är det större skillnad mellan män och kvinnor, än mellan unga och äldre, säger Susann Johansson.
