Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

Susanne på Volvo: "Tar en dag i taget"

För lite mer än en vecka sedan permitterade Volvo CE i Eskilstuna runt 2 000 medarbetare. Susanne Karlsson är en av dem som fick gå hem. Just nu är hon inte orolig för att förlora jobbet utan väljer att ta en dag i taget.
Petra Rendik Publicerad
Fredrik Sandberg/TT, Privat
Susanne Karlsson på Volvo Construction Equipment i Eskilstuna är permitterad sedan förra veckan. Fredrik Sandberg/TT, Privat

Susanne Karlsson, 58 år, har varit ute på en promenad med sin mamma ”för det är sådant man kan göra när man är permitterad”.

– Och nu håller jag ju ungefär samma fart som mamma med sin rullator, säger Susanne som är nyopererad.

I förra veckan fick hon ont i magen. Det var blindtarmen, inte så lägligt i dessa tider men det gick undan med operationen och ganska snart blev hon hemskickad. Den korta tiden hon var på lasarettet hann hon ändå uppleva att ingenting är sig likt. Tältet utanför entrén där patienterna med symptom blir testade, tuffa hygienkrav och vårdpersonal med plastvisir för ansiktet.

Men pandemins framfart hade redan drabbat Susanne några dagar tidigare. Hennes arbetsgivare, Volvo Construction Equipment, beslutade att pausa majoriteten av sin verksamhet till följd av coronakrisen. Drygt 2 000 anställda fick veta att de från och med 23 mars skulle stanna hemma.

Susanne blev inte direkt chockad. Artiklar för att kunna tillverka axlar och växellådor hade slutat att komma från det hårt drabbade Italien och på grund av smittorisken jobbade många redan hemifrån en tid innan permitteringen blev ett faktum.

– Det har ju i princip tagit stopp överallt så det var väntat. Men jag blev lite överraskad att det gick så fort, vi fick veta på en fredag att vi inte får komma till jobbet på måndagen. Arbetsgivaren skötte det hela väldigt bra men det var en konstig känsla.

När beskedet kom befann sig Susanne på kontoret tillsammans med några få kollegor. Det blev en lång fikapaus för att ventilerar känslor och det blev en ännu längre fredag än tänkt från början.

– Vi ville ju jobba klart så mycket som det gick.

För det är i nuläget ingen som vet när produktionsstoppet hävs. Det enda Susanne vet, i denna stund, är att hon är permitterad på 60 procent och får behålla 92,5 procent av lönen.

– Jag är hemma i sex veckor, jobbar fyra och får löneavdrag tio veckor. Om läget stabiliseras och produktionen sätter fart kan jag bli inkallad med 24 timmars varsel.

Susanne hoppas på det bästa, att hon snart kan vara tillbaka på jobbet igen. När vet hon inte, ingen vet. Kanske i maj, kanske tidigare eller senare. Ovissheten måste hon lära sig att handskas med. Hon och alla andra.

Susanne är i nuläget inte speciellt orolig för att förlora jobbet. Volvo är ändå Volvo och Susanne har jobbat där i många år som konstruktör, men hon har kompisar på mindre företag som förlorar allt. Och alla de som sitter på dyra bolån, det är värre för dem resonerar Susanne.

– Jag känner mig lugn nu, men råder samma kaos om sex veckor … ja då kan det bli jätteallvarligt. Då kanske det inte räcker med permitteringar.

Det har bara hunnit gå lite mer än en vecka sedan Susanne gick hem från jobbet. Kanske är det en anledning till att oron inte tagit fäste. Inte heller tristessen. Hon är mest förundrad över all fritid hon plötsligt har. Hon har en sportbil, den kommer hon köra mycket. Kören som hon sjunger i är det inte tal om nu men hon passar på att lära sig spela gitarr på egen hand. Hon skojar om att det hon upplever nu är en försmak på pensionen. Men sedan blir hon allvarligare

– Aldrig hade jag trott att jag som tjänsteman på Volvo skulle bli permitterad. Jag kan bara hoppas att det vänder. Just nu finns inget annat att göra än att ta en dag i taget.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Anställda över 50 är en guldgruva”

Ditt driv försvinner inte för att du uppnår en viss ålder. Det menar Richard Lööw, chef som anställde Susann Johansson och tre andra 50-plussare under det senaste året.
Johanna Rovira Publicerad 13 maj 2025, kl 06:01
Man och kvinna i undervisningsrum
Richard Lööw beskriver sin medarbetare Susann Johansson som ett pålitligt urverk från Schweiz och anser att anställda över 50 är guld värda. Foto: Per Knutsson

Yrkeshögskolan SKY ligger inhyst i gigantiska lokaler i ett industriområde i Örebro. Här jobbar 16, inom kort 18, personer med att rådda korta kurser såväl som längre yrkesutbildningar för blivande drifttekniker, inköpare, logistiker med flera. Sedan augusti i fjol jobbar även Susann Johansson här som administratör och koordinator. 

När hon fick jobbet hade hon varit arbetssökande i över ett år för första gången i sitt 58-åriga liv, efter att ha lämnat ett fast jobb hon kände sig färdig med samt ett längre vikariat. 

Tiden som arbetslös var, som flera andra beskrivit i Kollegas artiklar om ålderism, mycket tuff. 

– Jag var väldigt målinriktad och skickade många spontanansökningar. Jag försökte hålla motivationen uppe, men det var jobbigt att tiden bara gick. Det kändes som ett slöseri att inte få bidra när man jobbat hela livet. Det är klart att min ålder kom in som en aspekt, men jag känner mig ju inte gammal, säger Susann Johansson. 

– Tror du inte att det hade varit skillnad om du haft ett jobb när du började söka? Det finns ju ett visst stigma i att vara arbetssökande, inflikar Rickard Lööw, Susanns chef på SKY. 

Obegripligt välja bort äldre

Richard Lööw tror att tidsgap i cv:t kan få dem som anställer att hemfalla åt gissningar och spekulationer om varför en sökande är arbetslös. Och att det kan vara lättare att ha fördrag med att yngre är arbetslösa. För han kan inte begripa varför arbetsgivare annars skulle välja bort äldre kandidater. 

– Så klart man kan ha en viss teoretisk kandidattyp i huvudet när man utlyser ett jobb, men när man sedan går igenom ansökningarna upptäcker man ju att de över 50 är en guldgruva. 

50-plussarna har oftast redan gjort allt det där som kan stjäla fokus från jobbet, menar han. Dessutom så är chansen att de stannar kvar betydligt större. 

– Hur många andra kan man räkna med att ha här i tio år? Driv handlar ju inte om ålder, du blir inte mindre driven för att du fyller 60. Dessutom behöver jag ju inte lära Susann att komma till jobbet, säger Rickard Lööw. 

Pålitligt urverk

Susann Johansson ler något förläget när Richard Lööw beskriver henne som ett pålitligt urverk från Schweiz, med erfarenhet och arbetsmoral som gör det oerhört lätt för honom som chef. Hon har en egen fundering på varför äldre, trots alla uppenbara fördelar, ratas på arbetsmarknaden. 

– Det blir alltmer vanligt att anlita rekryteringsbyråer och min bild är att rekryterarna själva är ganska unga. Det tror jag kan vara ett hinder för oss seniorer, säger hon. 

Richard Lööw har hittills inte använt sig av rekryteringsföretag – han ville bygga grunden till sitt lag själv och menar att man inte kan slarva med sammansättningen av personal om man har en vision att skapa världens bästa yrkeshögskola. Men han funderar på att ta rekryteringshjälp i delar av processen framöver, eftersom det kostar oerhört mycket i tid och energi att anställa.  

Under det senaste året har han anställt ytterligare tre personer över 50 år. 

– Det är ingen medveten strategi, utan mer tillfälligheter. Vi har en bra mix i gruppen mellan 25 och 59 år, säger han. 

Lönen ej orsaken

Båda avfärdar tanken att höga löneanspråk skulle ha något med ålderismen på arbetsmarknaden att göra: 

– Jag tycker nog att unga är ganska bra på att komma med höga löneanspråk de också, säger Richard Lööw.

– Det kanske är en fördom, men jag tror att vad gäller löneanspråk är det större skillnad mellan män och kvinnor, än mellan unga och äldre, säger Susann Johansson.