Coronapandemin har slagit hårt mot svensk arbetsmarknad. Arbetslösheten steg kraftigt förra året jämfört med året innan – och ungdomar drabbas hårdast. Under 2020 var arbetslösheten i åldern 15–24 år 24 procent. Året innan var samma siffra 20 procent.

Mattias Engdahl är forskare på IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Han har forskat på ungas inträde på arbetsmarknaden och ser flera skäl till att unga drabbats hårt av pandemin.

– Generellt sett slår ekonomiska nedgångar hårdare mot unga eftersom de oftare är nyanställda, timanställda eller har tillfälliga anställningar. De har också mer begränsad arbetslivserfarenhet. Under coronakrisen drabbades dessutom flera branscher där unga ofta får sina första jobb, som hotell- och servicebranschen och andra tjänstenäringar, säger han.

Marie-Louise Lindahl är 28 år och undersköterska i grunden. Efter ett par år inom vården sadlade hon om och blev säljare på Luna Group, ett företag i verktygsbranschen. Men när coronan kom blev hon i april uppsagd på grund av arbetsbrist. Trots 2,5 år på företaget var hon en av de senast anställda.

– Jag älskade verkligen mitt jobb, så det är klart att det var tufft. Men jag fick superbra hjälp via trygghetsrådet TRR. När man har blivit av med jobbet är det lätt att tappa självförtroendet, säger hon.

Effekten kan hålla i sig i tio år

Jobbsökandet gav resultat. Redan i juni skrev hon på ett nytt anställningskontrakt och vid årsskiftet bytte hon arbetsgivare ytterligare en gång.

– Nu jobbar jag med support, logistik, försäljning och organisation på Tools och trivs jättebra. Det är en provanställning, men jag hoppas verkligen att jag får vara kvar här länge.

Är du rädd för att bli arbetslös igen?
– Lite. Jag vill ju känna mig trygg, ha en inkomst, utvecklas. Men dels har jag tryggheten i min vårdutbildning, dels tror jag att jag skulle kunna få ett nytt jobb igen. Det gäller att vara bred i sitt sökande, att berätta för vänner och före detta kollegor vad man vill och att ha driv.

– Jag tror också att det kan vara bra att tacka ja även till jobb som man kanske inte hade tänkt sig. Man lär sig något på alla jobb och en anställning kan leda till andra anställningar.

För Marie-Louise Lindahl varade inte arbetslösheten länge. Krisen ledde till att hon nu har ett nytt jobb som hon trivs med. Men för många andra unga finns risken att den ekonomiska nedgången får effekter både på kort och på lång sikt, enligt Mattias Engdahl.

– Unga som kommer ut på arbetsmarknaden under en lågkonjunktur riskerar högre arbetslöshet och lägre inkomster under lång tid jämfört med dem som påbörjar sitt arbetsliv i en högkonjunktur. Effekten kan hålla i sig i tio år, ibland ännu längre, säger han.

Det finns flera orsaker till det. En är att lönerna pressas ned när många konkurrerar om jobben, en annan att arbetsgivare är mindre benägna att anställa någon som har varit arbetslös. För högutbildade unga finns dessutom risken att de får ett jobb som de är överkvalificerade för.

– En kris påverkar unga med kort respektive lång utbildning på olika sätt. För den med lång utbildning blir det svårare att hitta ett jobb som han eller hon är kvalificerad för. Risken ökar för att man får ett jobb som inte matchar ens utbildningsbakgrund och som är mindre välbetalt än vad man annars kunde ha fått, säger Mattias Engdahl.

Att vara arbetslös är dessutom en psykisk påfrestning. Det kan i sin tur leda till en svagare ställning på arbetsmarknaden.

När unga väl får jobb är anställningarna i betydligt högre utsträckning tidsbegränsade. Personer som är mellan 15 och 24 år utgör nästan 35 procent av alla tidsbegränsat anställda, enligt statistik från SCB. Många av dem är studenter och jobbar extra på kvällar och helger, men även bland personer i kategorin 25-34 år är det vanligt att inte ha fast jobb. De utgör 29 procent av samtliga tidsbegränsade anställda.

Hittills har de med osäkrast anställningar också haft minst trygghet vid arbetslöshet

Att ha ett fast jobb, en så kallad tillsvidareanställning, ger trygghet. Den innebär att man vet när och var man ska jobba, att man har ett skydd mot godtyckliga uppsägningar, att inkomsten är stadig och att man har möjlighet att hyra en bostad eller att ta ett banklån.

Och längtan efter trygghet visar sig tydligt i statistiken: En majoritet av dem med tidsbegränsade jobb vill hellre ha en fast anställning. I åldern 25-34 år vill så många som 70 procent hellre ha ett fast jobb. 

Men att helt få bort tidsbegränsade anställningar är omöjligt, enligt Martin Wästfelt, Unionens förhandlingschef.

– Människor måste till exempel kunna vara föräldralediga eller sjukskrivna och en arbetsgivare måste ha möjlighet att ta in vikarier. Vi tycker också att det kan vara berättigat att få testa en person i en provanställning eller täcka upp vid en arbetstopp, säger han.

Den fackliga kritiken handlar i stället om att många tvingas till tidsbegränsade anställningar år efter år.

– Det är för många som har en osäker anställning och för många arbetsgivare som tricksar med anställningar för att undvika tillsvidareanställningar. Det får inte vara så att man hamnar i ständiga tidsbegränsade anställningar.

– Vi tycker inte heller att det är rimligt att personer sitter hemma och väntar på att arbetsgivare ska höra av sig vid behov – då står man ständigt till arbetsgivarens förfogande. I praktiken kan man kanske tacka nej till att jobba en dag, men de reella möjligheterna att säga nej finns inte eftersom man är rädd för att inte få fler erbjudanden, säger han.

Illustration: Linnea Blixt

Sett över längre tid har tidsbegränsade anställningar blivit allt vanligare. I mitten av 80-talet var runt 12 procent av arbetskraften utan fast anställning. Andelen ökade under slutet av 90-talet och under de senaste tio åren har siffran legat på omkring 17 procent. Dessutom har osäkerheten i anställningarna ökat.

Enligt en rapport från tankesmedjan Arena idé, som finansieras av svenska fackföreningar, har de tryggaste formerna av tidsbegränsade anställningar – vikariat och provanställningar – blivit ovanligare, medan de otryggaste formerna – tim- och behovsanställningar – har blivit vanligare.

Då står man ständigt till arbetsgivarens förfogande

Otryggheten orsakas av osäkerhet kring när och var arbetet ska utföras, högre risk för att anställningen ska avbrytas och mindre sannolikhet för att anställningen ska övergå i en fast anställning.

– Arbetsgivarna hävdar ofta att tidsbegränsade anställningar är en väg in på arbetsmarknaden. Och det stämmer om man ser till längre vikariat, längre projektanställningar och provanställningar. Men ser man på korta visstidsanställningar finns inte de effekterna, säger Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, Tjänstemännens centralorganisation.

Strax före jul slöt arbetsgivare och fackförbund den så kallade las-överenskommelsen. Om den blir verklighet tror båda sidor att situationen för unga och andra med tidsbegränsade anställningar blir bättre.

Enligt överenskommelsen försvinner allmän visstid (exempelvis timanställningar) och ersätts med särskild visstid. En sådan anställning ska gå över i en fast anställning efter 12 månader. I dag tar det 24 månader.

– Det kommer fortfarande att finnas arbetsgivare som gör allt för att slippa tillsvidareanställa, men det kommer att bli svårare eftersom man i så fall måste byta personal mycket oftare, säger Samuel Engblom.

Dessutom ska inhyrd personal erbjudas fast jobb efter mer än två år på samma kundföretag.

Rätten till kompetensutveckling ska också stärkas, oavsett anställningsform.

– Alla kan inte vara tillsvidareanställda, men vi vill göra skyddet för tidsbegränsat anställda så likt som möjligt. De ska också ha tillgång till omställningsstöd. Hittills har de med osäkrast anställningar också haft minst trygghet vid arbetslöshet, säger Martin Wästfelt.