Ahmad Srahin är 32 år och levde tills för ett par år sedan ett typiskt liv för en högskoleutbildad man i sin ålder. Han hade en karriär som dataingenjör i Syrien och tack vare sitt arbete bodde och jobbade han periodvis i Abu Dhabi och Kuwait. Som syrier var det aldrig några problem att resa och förutom jobbresorna turistade Ahmad runt om i världen. Men så kom kriget till Syrien och Ahmad bestämde sig för att lämna allt bakom sig – sitt hemland, sin familj och sitt arbete.
– Jag flydde inte för att jag svalt utan för att mitt land inte är fritt. För att jag tappade hoppet om att överleva, säger Ahmad Srahin och berättar att han ofta får frågan hur han, en berest akademiker med Adidasskor på fötterna och en smartphone i fickan, kan vara flykting.
Vägen in i Europa var minst sagt dramatisk. Vid två försök att ta sig från Turkiet till Grekland med båt kantrade båtarna och Ahmad och de andra flyktingarna räddades ur Medelhavet av turkiska flottan. När de i stället, med hjälp av flyktingsmugglare, skulle ta landvägen in i Grekland över bergen övrgav smugglarna dem. I sju dagar vandrade de runt i skogen utan att veta var de befann sig.
Från början hade Ahmad siktet inställt på Tyskland men fick under flykten höra att det var bättre och mer jämlikt i Sverige och så hamnade han här trots att han inte kände någon i Sverige.
Men tiden som asylsökande har varit tuff. I dag bor Ahmad på ett av Bert Karlssons flyktingboenden i Axvall två mil utanför Skara och när vi träffas har han väntat på asyl i 16 månader, trots att syrier enligt svensk lag ska beviljas uppehållstillstånd.
– Jag ångrar inte att jag kom hit men jag förväntade mig att bli behandlad som en människa. Sverige är ett vackert land och människor är välkomnande, men systemet och rutinerna för att komma in i samhället är för långsamma.
Trots att Ahmad talar bra engelska tycker han att det är svårt att kommunicera med svenskar. Han är frustrerad över att han inte fått lära sig svenska i och med att Svenska för invandrare, sfi, bara erbjuds den som redan fått uppehållstillstånd.
– Jag önskar att jag stod här och pratade svenska i dag.
Innan flykten från Syrien hade Ahmad Srahin aldrig varit arbetslös, inte en enda dag i sitt liv. För att känna att han bidrog till samhället även här i Sverige började han jobba gratis som volontär på Myrorna. Men efter fyra månader hade han inte råd längre. Som asylsökande förväntas du klara dig på 24 kronor om dagen och det räcker inte ens till en tur- och returbiljett på bussen till Skara, där Myrorna finns. I dag volontärar han två dagar i veckan hos Svenska kyrkan med att hjälpa andra nyanlända flyktingar, tack vare att kyrkan betalar bussbiljetterna. Andra på boendet fördriver tiden med att dricka te, promenera eller helt enkelt sova bort dagarna.
Ahmad delar rum med fem andra personer på asylboendet som är fullt av människor från olika kulturer, som talar olika språk och bär på olika trauman. Det blir ofta bråk och det finns ingenstans att gå undan eller vara för sig själv, berättar Ahmad och visar bilder från boendet. Det är slitet och en av toaletterna saknar sittring sedan flera veckor tillbaka.
Att Ahmad och andra asylsökande står ut trots den psykiska påfrestningen och det limbo de befinner sig i, tror Ahmad är tack vare människans förmåga att anpassa sig.
– Jag har förlorat min dröm, tappat bort den på vägen och ärligt talat känner jag mig nere. Men jag har inte gett upp.
*Efter lång väntan fick Ahmed Srahin sitt uppehållstillstånd i mitten av december. Han bor kvar på asylboendet i väntan på kommunplacering.
