Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
I hundra år har de verkat, inte i lönndom, men väl utanför strålkastarljuset. Utan dem skulle det råda totalt kaos och förvirring. Det skulle också vara en betydligt farligare värld, utan tjänstemännen på SIS. Det handlar inte om den brittiska underrättelsetjänsten, utan om svenska SIS – Svenska institutet för standarder.
Utan de idoga tjänstemännen på SIS, skulle vi leva i en dammsugarpåsedystopi, alltså en värld där det kryllar av saker som inte är kompatibla, som dammsugarpåsar som bara passar i en viss dammsugare.
Det är de drygt 170 tjänstemännen på SIS som sätter standarden. Eller i alla fall ser till att den blir satt, som den gemensamma lösningen på ett återkommande och irriterande problem.
– Vem som helst, förutom privatpersoner, kan komma med förslag till en standard, säger Anette Eriksson, projektledare med ansvar för skor och fritidsbåtar och tillika ordförande på SIS Unionenklubb.
Hon håller som bäst på att undersöka möjligheten att ta fram en standard för en konsumentsko efter ett förslag från Trafikverket som vill minska antalet halkolyckor för gångtrafikanter.
– Det har gjorts en förstudie om greppvänliga sulor och man har hittat en provningsmetod som gör att skor kan märkas efter hur hala de är. Mitt jobb blir att samla skobranschen och andra aktörer, som försäkringsbolag och pensionärsföreningar, i en kommitté och kolla hur de ställer sig till märkning. Vi försöker se till att alla intressenter kommer till tals och kommer överens och ser till att standarder som tas fram inte strider mot svenska lagar.
Gör skobranschen tummen ner, kanske det inte blir någon standard – det behövs enighet och projektledarna på SIS fungerar som en sorts konsensusmäklande diplomater som ofta framgångsrikt lyckas förena konkurrerande intressenters viljor. SIS får ändå igenom drygt 1500 nya och reviderade standarder per år och Anette Eriksson kommer inte att ge sig med de halktestade skorna i första taget, försäkrar hon.
Projektledarna på SIS driver eller deltar tillsammans med svenska experter i internationella kommittéer. Anettes kollega Mia Lindberg berättar om försöken att få till en gemensam europeisk standard för huvor på barnkläder:
– I nordiska länderna vill vi att huvorna ska lossna lätt av säkerhetsskäl, till exempel om man fastnar i ett träd. Men i andra länder anser man att det är säkrare att huvorna sitter fast om föräldern behöver greppa tag i ett barn som är på väg ut i trafiken, säger Mia Lindberg.
De nordiska länderna lyckades inte få igenom sin synpunkt, så det blev ingen europeisk standard gällande det, utan arbetet resulterar i en så kallad teknisk specifikation, som är något mindre omfattande än en standard.
Lorena Olivares, även hon projektledare, lyckades bättre när tobaksbranschen enades om en standard som fastställer nikotinhalten i tobaksfria nikotinprodukter.
– Standarden spreds snabbt till andra länder och nu ska den presenteras på ISO-nivå, alltså globalt, förklarar Lorena Olivares.
Arbetet som projektledare innebär således en hel del resande. Men under pandemin kom allt fler kommittémöten att ske digitalt. Det gick väldigt bra att ställa om, anser Mia Lindberg, som inte saknar resorna nämnvärt.
– Jag känner mig färdig med det internationella affärsresandet, säger hon.
Men färdig med jobbet som projektledare är hon inte på långa vägar:
– Alla tänker på standarder som något tråkigt, men det här jobbet är så roligt, försäkrar Mia Lindberg och kollegorna intygar att det stämmer.
– Det är väldigt spännande och man lär sig något nytt hela tiden. Men det största drivet hos oss är nog att vi bidrar till samhällsnytta, säger Anette Eriksson och Lorena Olivares.
SIS samverkansprocesser och konsensuskultur spiller över även internt. Att få internationella grupper att fungera gör att man även försöker leva som man lär.
– Under tidigare år har dialogen med arbetsgivaren varit lite si och så ibland, men det senaste årets samverkan har varit kanonbra, säger Anette Eriksson.
– Vi har haft några skakiga perioder, men den senaste kulturkartläggningen visar att medarbetarna tycker att SIS är på rätt väg, säger Lorena Olivares.
1922. Året då Industriförbundet och Ingenjörsvetenskapsakademien bildar SIS. A4-pappret blir den första svenska standarden. SIS sätter standard för nästan allt mellan himmel och jord (utom standarder för eltekniska saker som tas fram av SEK Svensk Elstandard).
5000. Antalet experter i SIS standardiseringskommittéer.
1059. Antalet organisationer som är medlemmar i SIS, som är en icke-vinstdrivande ideell medlemsorganisation med uppdrag av regeringen.
5. Antalet år varefter en översyn görs om standarden behöver förnyas, om den fortfarande håller måttet eller behöver revideras.
1947. Året då den internationella standardiseringsorganisationen ISO bildas. Den europeiska motsvarigheten heter CEN och bildades 1961.
26 – valören i kronor på de frimärken som tagits fram för att uppmärksamma SIS 100-årsjubileum.
170 000. Antalet standarder i världen,
70. Antalet medlemmar i Unionenklubben på SIS.
170. Antalet anställda på SIS, varav 100 jobbar med standarder.
1838. Så mycket kostar det i kronor att köpa ett exemplar av SIS mest sålda standard – Ledningssystem för arbetsmiljö (ISO 45001)
0. Kostnaden för standarden för pensionstermer (SS 40000:2021).
Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.
– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.
Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.
Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt.
Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.
Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.
Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.
I början av året var det dags igen.
Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.
Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.
– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.
Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.
Nu har det mattats av.
Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.
Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.
Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.
På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.
– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.
Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.
Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.
– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.
Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.
Kan man säga nej till att bli utköpt?
– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.