Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
För ganska precis 30 år sedan tågade runt 600 personer i ihållande regn i ett fackeltåg genom Vänersborg. Demonstranternas missnöje riktade sig mot Televerket, eller Telia som det bytte namn till det året, vars beslut att lägga ned det egna tillverkningsföretaget Teli, innebar att 560 anställda skulle mista jobbet.
Thomas Wagnervik och Sophie Kollberg, som båda jobbat på Teli sedan 1970-talet, skulle bli utan arbete till sommaren. Men så blev det inte. I september var de båda, tillsammans med ytterligare tolv kollegor, i stället ägare till ett nytt företag i samma lokaler.
– Facket var starkt och ledningen för Televerket tyckte att det var obehagligt med protesterna, berättar Sophie Kollberg, som började sin karriär som kabelskalare och i dag jobbar som HR-specialist.
Så därför fick en tidigare Televerksdirektör, Sten Zälle, i uppdrag att göra något åt situationen i Vänersborg. Han rekade och kom tillbaka med ett krav. Han ville bygga upp ett företag på sitt sätt, utan toppstyrning och inblandning från Televerket.
Ett fyrtiotal personer som den gamla företagsledningen valt ut, testades av beteendevetare. Av dem fick 14 åka i väg till Fiskebäckskil för att dra upp riktlinjerna för ett nytt företag. Gruppen kom att kallas Nybyggarna.
– När våra arbetskamrater jobbade sin sista dag åkte vi tillbaka till Teli. Det var en omvälvande känsla att träffa alla ledsna arbetskamrater, men det gav samtidigt energi och sporrade oss att fortsätta, även om det fanns de som inte trodde på att vi nybyggare skulle klara uppgiften, säger Sophie Kollberg.
I slutet av september pytsade nybyggarna upp femtusen kronor var för att få ihop till kostnaden för ett aktiebolag. Frågan var vem som skulle bli styrelseordförande. Den personen skulle ju riskera att bli utan a-kassa om det nya företaget skulle gå omkull.
– Sophie var den modigaste av oss, hon steg fram och tog den rollen, minns Thomas Wagnervik, som själv fick en plats i ledningsgruppen.
– Jag insåg ju att det inte skulle bli något av hela idén om ingen gjorde det, säger Sophie Kollberg, som också blev personalchef.
Men det blev alltså av och efter nyår hade sammanlagt 37 personer ur Telis gamla personalstyrka nappat på erbjudandet att börja på företaget Elektronik Partner AB genom att investera 37 000 var i startkapital. Valet av personer föll mycket på vem som kunde göra vad.
– Det var så tyst när vi kom hit. Nu hängde det på oss. Kunde vi hålla ut ett halvår åtminstone kunde vi i alla fall få tillbaka pengarna vi investerat, berättar Thomas Wagnervik
I stället för att tillverka företagsväxlar kom man att tillverka kretskort. Engagemanget bland de anställda var stort och alla gick med på att sänka sina löner för att få verksamheten på fötter.
En av Sophie Kollbergs uppgifter som styrelseordförande var att ta emot sin förra chefs uppsägning.
– Det var en så konstig omställning, den var nästan inte greppbar. Där stod min gamla chef och frågade om jag ville köpa ut hans aktier.
Av det ursprungliga gänget är det bara fem som jobbar kvar i dag, men många av de anställda köpte efterhand in sig i företaget. Inom ett år hade personalstyrkan nästan fördubblats och blev utsett till årets företag i Vänersborg.
– Vi slet som den, men vi hade roligt också. Vi skapade sysselsättning åt oss och andra och det tyckte vi var viktigt. Men vi levde hela tiden med kniven mot strupen och kunde bara se tre månader framåt. Våra större kunder tyckte att vi saknade ekonomiska muskler.
Så när norska Electronics
Manufacturing Group fick nys om företaget och runt millennieskiftet ville köpa det med krav på att vara ensam ägare, var det ingen som tvekade att sälja sina aktier.
Engagemanget finns kvar på Norautron än i dag, försäkrar alla vi träffar. Sammanhållning och solidaritet sitter i väggarna. Känslan av att alla på företaget, oavsett var man jobbar, är lika mycket värda.
– Det finns värdegrunder vi inte har satt ord på, men som funkar här, säger Thomas Wagnervik.
Nuvarande vd Martin Röing försäkrar att engagemanget sticker ut och relativt nyanställde Hugo Andersson bekräftar tesen om allas lika värde genom att läxa upp den vd eller chef som dristar sig till att gå ut i produktionen utan kläder som skyddar mot statisk elektricitet.
– Ja, det har blivit en grej. Jag är självutnämnd ESD-polis (elektrostatisk urladdning) eftersom jag brukar vara den första som reagerar när någon från kontoret glömmer sig. Statisk laddning kan förstöra kretskort och det är inget som syns, det kan märkas först efter år. säger Hugo Andersson, monteringstekniker.
Enes Jusic, ställföreträdande produktionsledare, berättar att han blev stående utanför chefens kontor, oförmögen att gå in när han erbjöds jobb på företaget 1995 efter en kort praktik.
– Jag kom hit som flykting från Bosnienkriget och där vågar man inte prata med cheferna. Sophie var den som hjälpte mig till rätta, hon hjälpte mig mycket, säger Enes Jusic och kysser fingertopparna för att demonstrera vad han anser om sina chefer i dag.
Men cheferna har faktiskt inte alltid varit värda slängkyssar. Under en period togs det in chefer som inte alls begrep sig på den sammanhållning och de värdegrunder som rådde.
– När det kom en chef utifrån som ville införa mycket konstiga grejer då insåg vi att vi måste bilda klubb, säger Mikael Flink, ordförande på Unionenklubben.
I dag är arbetsgivaren mer lyhörd och det finns en god samsyn kring värderingar, enligt klubben. Lönerna är dock ett kapitel för sig.
– Lönerna på vissa företag i Trollhättan är rena fantasin för oss. Men vi tävlar ju mot Asien och förstår att vi inte kan begära samma lön som i Trollhättan. Samtidigt blir det svårt att få kvalificerat folk om lönerna är för låga, säger Mikael Flink.
De två senaste åren har elektronikföretaget, som i dag tillverkar alltifrån laddstationer för elbilar till elektronik som används vid pacemakeroperationer, växt så det sprakat om det. Såväl omsättning som personalstyrka har fördubblats. Det är dock inte lika lätt som tidigare att få nyanställda att gå med i facket konstaterar Mikael Flink.
– De yngre ifrågasätter hela fackliga biten.
Thomas Wagnervik suckar åt konstaterandet:
– Ordet solidaritet är väl nästan struket ur ordlistan.
Han har börjat förbereda sig för sin pension med blandade känslor.
– Det känns konstigt att lämna något man varit med och skapat. Samtidigt har det inte varit någon dans på rosor precis. Den ständiga oron som fanns första tiden, mitt i all entusiasm, ledde till att flera av oss blev utbrända, det är priset vi betalade.
– Men när man kommer hit tänder man på alla cylindrar, här finns ju massor kvar att göra. Det är svårt att sluta när det sker nya saker hela tiden, säger han.
Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.
– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.
Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.
Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt.
Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.
Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.
Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.
I början av året var det dags igen.
Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.
Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.
– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.
Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.
Nu har det mattats av.
Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.
Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.
Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.
På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.
– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.
Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.
Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.
– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.
Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.
Kan man säga nej till att bli utköpt?
– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.
Men vi backar till maj 2024. Då blev Ira Sjölund, från Stockholm, arbetslös efter att ha jobbat med både projektledning, administration och ekonomi. Ett år senare räknas hon som långtidsarbetslös och får aktivitetsstöd via Försäkringskassan. För att få sin ersättning måste hon söka ett antal jobb varje månad. Det har aldrig varit något problem, förrän i december förra året. Då hittade läkarna en tumör på hennes bukspottskörtel, som måste opereras bort.
För att inte göra fel ringde Ira Sjölund till Arbetsförmedlingen och frågade vilka regler som gäller när man blir sjuk. Exempelvis om hon behöver söka jobb under tiden hon väntar på operation och när sjukanmälan ska lämnas in.
– Jag kunde inte sjukanmälan mig i förtid utan måste göra det dagen jag skrevs in för operation. De hanterade mitt ärende genom att läsa information från hemsidan något jag själv kunde ha gjort. Min situation visar ett systemfel där regler och processer fortsätter som vanligt även när man är i en kris och där synen på arbetslösa riskerar att bli omänsklig.
Vid jul mådde Ira Sjölund så dåligt att hon ringde sin psykolog, som skrev ut ett sjukintyg från den dagen första operationen var inbokad. Men intyget gällde från mitten av december och inte från när hon fick beskedet och världen vändes upp och ned.
– Arbetsförmedlingen sa att jag inte var sjuk mellan första och 15:e december och borde sökt jobb då. Jag fick reda på tumören den 4:e och efter det blev det kaos i livet, men det tas ingen hänsyn till mitt psykiska mående.
Eftersom operationsdatumet har flyttats fram flera gånger har Ira Sjölund varit tvungen att fortsätta söka jobb. Varje gång hon har ringt Arbetsförmedlingen har hon fått en ny handläggare, som enligt henne antingen lämnat motstridiga eller otydliga besked.
Andreas Malmgren är verksamhetscontroller på Arbetsförmedlingen. Han beklagar att Ira Sjölund inte känner att hon fått den hjälp hon behövt från myndigheten. Eftersom han inte är bekant med hennes ärende svarar han generellt på vad som gäller när man blir sjuk som arbetssökande.
– Är man inskriven som arbetssökande och begär ersättning för att man deltar i ett program så medför det ett krav på att söka lämpliga arbeten. Handlingsplanen är individuell och antalet jobb kan variera. Blir du sjukskriven så är det Försäkringskassan som betalar ut sjukpenning, säger han.
Tar Arbetsförmedlingen någon hänsyn till psykisk ohälsa och att du inte är i stånd att söka jobb, utan att för den skull vara sjukskriven?
– Det går alltid att ringa till oss om man behöver stöd. Är man exempelvis inskriven i ett program kan man göra nya bedömningar som gör att man undantas från att söka arbete. Vi försöker alltid att utgå från den arbetssökandes situation, säger Andreas Malmgren.
Ira Sjölund tror inte att hon är ensam om att hamna mellan stolarna efter ett sjukdomsbesked. Hon efterfrågar en tydligare samordning av rutiner vid sjukdom och kriser, samt att kraven på den arbetssökande pausas under akuta medicinska processer.
– Det här är inget enskilt fall och det måste till en förändring. Jag skulle inte önska min värsta fiende att gå igenom vad jag varit med om.
I slutet av december blev Ira Sjölund opererad för sin tumör. Hon är sjukskriven nu, men i början av februari får hon veta om tumören innehöll cancer och hon måste få mer behandlingar. Mellan de datumen kommer hon att behöva söka jobb igen för att inte mista sin ersättning.
– Jag är fortfarande mitt i kampen. Jag försöker återhämta mig men måste samtidigt hantera myndighetskrav för att inte hamna i en ännu värre situation.
– Min önskning är att de som sätter reglerna ska förstå hur verkligheten ser ut när livet kraschar. Det behövs en politisk översyn av reglerna. För någon måste börja ta ansvaret. Jag vill jobba, men i det här läget är systemet ett hinder i stället för stöd.
Källa: Försäkringskassan