För ganska precis 30 år sedan tågade runt 600 personer i ihållande regn i ett fackeltåg genom Vänersborg. Demonstranternas missnöje riktade sig mot Televerket, eller Telia som det bytte namn till det året, vars beslut att lägga ned det egna tillverkningsföretaget Teli, innebar att 560 anställda skulle mista jobbet.

Thomas Wagnervik och Sophie Kollberg, som båda jobbat på Teli sedan 1970-talet, skulle bli utan arbete till sommaren. Men så blev det inte. I september var de båda, tillsammans med ytterligare tolv kollegor, i stället ägare till ett nytt företag i samma lokaler.

– Facket var starkt och ledningen för Televerket tyckte att det var obehagligt med protesterna, berättar Sophie Kollberg, som började sin karriär som kabelskalare och i dag jobbar som HR-specialist.

Så därför fick en tidigare Televerksdirektör, Sten Zälle, i uppdrag att göra något åt situationen i Vänersborg. Han rekade och kom tillbaka med ett krav. Han ville bygga upp ett företag på sitt sätt, utan toppstyrning och inblandning från Televerket.

Nybyggare laddade för nytt företag

Ett fyrtiotal personer som den gamla företagsledningen valt ut, testades av beteendevetare. Av dem fick 14 åka i väg till Fiskebäckskil för att dra upp riktlinjerna för ett nytt företag. Gruppen kom att kallas Nybyggarna.

– När våra arbetskamrater jobbade sin sista dag åkte vi tillbaka till Teli.  Det var en omvälvande känsla att träffa alla ledsna arbetskamrater, men det gav samtidigt energi och sporrade oss att fortsätta, även om det fanns de som inte trodde på att vi nybyggare skulle  klara uppgiften, säger Sophie Kollberg.

I slutet av september pytsade nybyggarna upp femtusen kronor var för att få ihop till kostnaden för ett aktiebolag. Frågan var vem som skulle bli styrelseordförande. Den personen skulle ju riskera att bli utan a-kassa om det nya företaget skulle gå omkull.

– Sophie var den modigaste av oss, hon steg fram och tog den rollen, minns Thomas Wagnervik, som själv fick en plats i ledningsgruppen.

– Jag insåg ju att det inte skulle bli något av hela idén om ingen gjorde det, säger Sophie Kollberg, som också blev personalchef.

Men det blev alltså av och efter nyår hade sammanlagt 37 personer ur Telis gamla personalstyrka nappat på erbjudandet att börja på företaget Elektronik Partner AB genom att investera 37 000 var i startkapital. Valet av personer föll mycket på vem som kunde göra vad.

– Det var så tyst när vi kom hit. Nu hängde det på oss. Kunde vi hålla ut ett halvår åtminstone kunde vi i alla fall få tillbaka pengarna vi investerat, berättar Thomas Wagnervik

I stället för att tillverka företagsväxlar kom man att tillverka kretskort. Engagemanget bland de anställda var stort och alla gick med på att sänka sina löner för att få verksamheten på fötter.

En av Sophie Kollbergs uppgifter som styrelseordförande var att ta emot sin förra chefs uppsägning.

– Det var en så konstig omställning, den var nästan inte greppbar. Där stod min gamla chef och frågade om jag ville köpa ut hans aktier.

Kniven mot strupen

Av det ursprungliga gänget är det bara fem som jobbar kvar i dag, men många av de anställda köpte efterhand in sig i företaget. Inom ett år hade personalstyrkan nästan fördubblats och blev utsett till årets företag i Vänersborg.  

– Vi slet som den, men vi hade roligt också. Vi skapade sysselsättning åt oss och andra och det tyckte vi var viktigt. Men vi levde hela tiden med kniven mot strupen och kunde bara se tre månader framåt. Våra större kunder tyckte att vi saknade ekonomiska muskler.

Så när norska Electronics
Manufacturing Group fick nys om företaget och runt millennieskiftet ville köpa det med krav på att vara ensam ägare, var det ingen som tvekade att sälja sina aktier.

Engagemanget finns kvar på Norautron än i dag, försäkrar alla vi träffar. Sammanhållning och solidaritet sitter i väggarna. Känslan av att alla på företaget, oavsett var man jobbar, är lika mycket värda.

– Det finns värdegrunder vi inte har satt ord på, men som funkar här, säger Thomas Wagnervik.

Nuvarande vd Martin Röing försäkrar att engagemanget sticker ut och relativt nyanställde Hugo Andersson bekräftar tesen om allas lika värde genom att läxa upp den vd eller chef som dristar sig till att gå ut i produktionen utan kläder som skyddar mot statisk elektricitet.

ESD-polis kollar klädseln

– Ja, det har blivit en grej. Jag är självutnämnd ESD-polis (elektrostatisk urladdning) eftersom jag brukar vara den första som reagerar när någon från kontoret glömmer sig. Statisk laddning kan förstöra kretskort och det är inget som syns, det kan märkas först efter år. säger Hugo Andersson, monteringstekniker.

Enes Jusic, ställföreträdande produktionsledare, berättar att han blev stående utanför chefens kontor, oförmögen att gå in när han erbjöds jobb på företaget 1995 efter en kort praktik.

– Jag kom hit som flykting från Bosnienkriget och där vågar man inte prata med cheferna. Sophie var den som hjälpte mig till rätta, hon hjälpte mig mycket, säger Enes Jusic och kysser fingertopparna för att demonstrera vad han anser om sina chefer i dag.

Men cheferna har faktiskt inte alltid varit värda slängkyssar. Under en period togs det in chefer som inte alls begrep sig på den sammanhållning och de värdegrunder som rådde.

– När det kom en chef utifrån som ville införa mycket konstiga grejer då insåg vi att vi måste bilda klubb, säger Mikael Flink, ordförande på Unionenklubben.

I dag är arbetsgivaren mer lyhörd och det finns en god samsyn kring värderingar, enligt klubben. Lönerna är dock ett kapitel för sig.

– Lönerna på vissa företag i Trollhättan är rena fantasin för oss.  Men vi tävlar ju mot Asien och förstår att vi inte kan begära samma lön som i Trollhättan. Samtidigt blir det svårt att få kvalificerat folk om lönerna är för låga, säger Mikael Flink.

Växer så det sprakar

De två senaste åren har elektronikföretaget, som i dag tillverkar alltifrån laddstationer för elbilar till elektronik som används vid pacemakeroperationer, växt så det sprakat om det. Såväl omsättning som personalstyrka har fördubblats. Det är dock inte lika lätt som tidigare att få nyanställda att gå med i facket konstaterar Mikael Flink.

– De yngre ifrågasätter hela fackliga biten.

Thomas Wagnervik suckar åt konstaterandet:

– Ordet solidaritet är väl nästan struket ur ordlistan.

Han har börjat förbereda sig för sin pension med blandade känslor.

– Det känns konstigt att lämna något man varit med och skapat. Samtidigt har det inte varit någon dans på rosor precis. Den ständiga oron som fanns första tiden, mitt i all entusiasm, ledde till att flera av oss blev utbrända, det är priset vi betalade.

– Men när man kommer hit tänder man på alla cylindrar, här finns ju massor kvar att göra. Det är svårt att sluta när det sker nya saker hela tiden, säger han.