Hoppa till huvudinnehåll
Anställningsvillkor

"Plötsligt började etthundrafemtio mördare att jobba hos oss."

Regeringsbeslutet att paramilitärerna skulle lämna in sina vapen och integreras i samhället lät bra, men på Dora Gómez arbetsplats blev de anställda oroliga och rädda.
Eva Karlsson Publicerad 22 mars 2010, kl 08:06
Dora Gómez

 Dora Gómez jobbade på det statliga postverket när hennes intresse för fackliga frågor tog fart för nio år sedan. Numera är verket nerlagt, "som i resten av världen" som hon säger, och colombianska företag och privatpersoner budar sina brev och räkningar till varandra i stället. Dora Gómez och några av hennes forna kollegor har påpassligt startat en egen budfirma med femton anställda som heter Colombiapost. Sedan juni förra året har de tillstånd att agera på marknaden som de stora i branschen och varje förmiddag är hon ute och raggar kunder. På eftermiddagarna, många kvällar och varje lördag jobbar hon fackligt. Hon har nyligen valts till generalsekreterare för hela det privata postfacket.

Men innan hon fick den positionen var hon tvungen att knäcka en korrupt fackklubb och stå emot hot från både arbetsgivare och demobiliserade paramilitärer.

Utbyte med Kanada

För nio år sedan, när Dora Gómez fackliga arbete fortfarande var rätt osynligt, kom en inbjudan från Kanada. Postarbetarna där ville utbyta erfarenheter med sina colombianska kollegor. Tre personer var välkomna och en av dem skulle vara kvinna. Det sista var ett krav. Ordföranden ogillade tanken på att ta med henne, men han hade inget val.

 - På väg till Kanada påminde han mig om att jag var ny och att jag bara skulle svara ja och hålla med om någon frågade mig om något.

Panflöjten i Dora Gómez mobil spelar uppfordrande. Hon ber om ursäkt, hon måste svara. Hon ska till Costa Rica om två dagar, de jobbar för att organisera personalen inom DHL, men det är problem med hennes visum. Vi har stämt träff på IMP, den colombianska kvinnoalliansen för fred, och en assistent kommer med vatten till oss där vi sitter i ett hörn under ett plasttak som förgäves försöker stå emot solen som bränner rakt uppifrån. Dora Gómez reser sig och går en lov runt bordet medan hon pratar. Samtalet avslutas, hon ler mot oss och sätter sig igen. Det verkar lösa sig.

I Kanada fann hon sig plötsligt sitta framför tjugofem medlemmar som ville intervjua henne om hur hon lade upp sitt fackliga arbete.

- Jag sa som det var, att jag var med som utsmyckning. Det gillade inte min ordförande, som blev arg och förolämpade mig vilket tolken inte var sen att förmedla. Då hutade kanadensarna åt honom och sa att "nu är du i Kanada och här lyssnar vi på vad kvinnorna har att säga", säger Dora Gómez och skrattar.

Kvinnorna i det kanadensiska facket visade hur de jobbade och Dora Gómez insåg att hon kunde göra mycket för att förbättra situationen på sin arbetsplats utan pengar och utan att gå via männen. Stärkt av allt det nya skapade hon vid hemkomsten en kvinnoavdelning inom facket.

Korrupt fack

Ordföranden var tvungen att utåt sett visa henne respekt, annars hade han förlorat ännu mer av sitt anseende, men under ytan pågick otrevliga saker som hon snart blev varse. Det fanns en allians mellan arbetsgivaren och topparna i facket, och de höll på att göra slut på företagets tillgångar inför en privatisering.

- Jag var beredd på att bli angripen och hade jag bjudit in representanter från centralorganisationen och andra fackföreningsledare som vittnen, säger Dora Gómez.

Vittnena blev varse att fackordföranden och flera andra på Doras arbetsplats var korrupta, och de korrumperade kastade i sin tur ut Dora Gómez ur klubben.

Nu stod hon utan fackförening och det betydde att hon lätt hade kunnat bli avskedad. Därför var det viktigt att snabbt bilda ett nytt fack. 

- Den dagen föddes fackföreningen för Colombias postarbetare, säger Dora Gómez.

Att få den registrerad var dock ett problem. Myndigheterna drog på beslutet för de ville inte ha några protester vare sig mot privatiseringen eller mot paramilitärerna, som från 2003 och framåt skulle få en chans att anpassas i samhället. Statliga företag var skyldiga att ta emot sin kvot vilket skapade mycket rädsla hos medarbetarna.   

Hotades för sin kritik

- Etthundrafemtio personer började hos oss. De flesta var demobiliserade paramilitärer, några kom från gerillan, och de flesta var män och vi visste att många av dem var mördare. De började sälja droger på arbetsplatsen. När jag fick höra att de trakasserade andra anställda kände jag mig tvingad att gå till ledningen och anmäla dem.

Men ledningen som hade ett ont öga till Dora Gómez och hennes kamp för rättvisa gjorde inget mer än att avslöja hennes namn för paramilitärerna. Det ledde till att hon och andra i det nya facket blev hotade. Kanada hjälpte klubben med både moraliskt och ekonomiskt stöd och Dora Gómez och hennes kollegor kunde fortsätta att arbeta i hemlighet i hennes lägenhet. Nu började de även titta på möjligheterna att organisera privatanställda i postbranschen. Snart skulle de ju själva inte vara statsanställda längre.

Turerna med privatiseringen, som antog formen av en nedläggning tills alla anställda var borta, var komplicerade. 810 personer hade slutat självmant efter ett erbjudande om en mindre summa pengar, 1 200 blev kvar tills de för fyra år sedan tvingades ut på en fotbollsplan av kravallpolis: ni och ni och ni är avskedade, adios! Den decimerade skaran på 300 personer jobbade kvar till den slutliga dödsstöten i december 2008.

Panflöjten börjar låta och tar högre och högre toner tills Dora Gómez svarar. Det är kvavt härinne, men medan energinivån har dalat i våra kroppar tycks den ha stigit i hennes. Ändå är hennes dagar fyllda av arbete, från sex på morgonen till sent på kvällen, sex dagar i veckan.

- Just nu försöker vi organisera brevbärare, som jobbar som frilans, och sedan kommer vi att bli en starkare kraft att räkna med, säger hon när hon avslutat samtalet.

Hur hög är medlemsavgiften?

- Vi tar inte ut någon avgift från medlemmarna. Det beror på att vi inte vill bli sammankopplade med det gamla facket som roffade åt sig pengarna. Vi får en del bidrag och anordnar loppmarknader och liknande.

Känner du att du har fått offra mycket?

- Si, mucho. Jag har inte hunnit med min familj. Min son jobbar här i Colombia och min dotter bor i USA. Jag hinner inte besöka vare sig dem eller mina syskon, men de har alltid förstått mig och stöttat henne.

Vad har det fackliga arbetet gett dig?

- Mycket smärta och tårar. Av oss tre som jobbade närmast varandra är det bara jag kvar. En har fått asyl i Kanada och den andra har dött i en hjärtinfarkt. Men ändå måste man fortsätta kampen. Utmaningen är att så ett frö som kan växa vidare.

- Mitt mål är att vi har organiserat fler folk tills jag går i pension om två år. Då ska jag vila och resa. Nu när jag reser ser jag bara hotellrum, flygplatser och möteslokaler. Min dröm är att se Europa med barnbarnen.  

Anställningsvillkor

Så får man äldre att stanna kvar på jobbet

Mer än hälften av tjänstemännen över 50 vill gå i pension i förtid. Här är några högst subjektiva tips på hur man ska få äldre att stanna på jobbet.
Johanna Rovira Publicerad 15 maj 2024, kl 06:01
Pension eller arbeta vidare? Så får du äldre att stanna kvar på arbetet. Till vänster ett cyklande äldre par, till höger en senior kvinna på kontor.
Pension eller jobba vidare? Nyckeln till att behålla erfaren personal är uppskattning och anpassning. Locka äldre arbetstagare med förmåner och flexibilitet. Förbättrar du arbetsmiljön så får du också äldre att stanna. Colourbox.

Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.

Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.

Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.

Visa äldre anställda uppskattning 

En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?

Flexiblare arbetsuppgifter

Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på,  kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.

Anpassning efter ålder

Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning. 

Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.

Åldersmedveten kultur

För att få  mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara.  Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.

Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.

Bra arbetsmiljö åt alla 

Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.

Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom  50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.

Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.