Man möter kvinna. Det är temat för de sex historier som Swartz berättar. I flertalet av dem handlar det om tillfälliga möten, typ man på genomresa träffar en kvinna vars språk han inte förstår.
Nej, det handlar inte om kärlek. Knappast ens om erotik. Över berättelserna vilar något märkligt anonymt som delvis hänger samman med huvudpersonernas namnlöshet. I stället kallas de genomgående för "mannen" och "kvinnan". Delvis har det nog också med obestämdheten i tid och rum att göra. Visst, de flesta av berättelserna utspelar sig i storstäder vid olika tidpunkter av förra seklet. Men att nämna kafé Sperl, Westbahnhof och Staatsoper innebär inte automatiskt att Wienkänslan infinner sig.
Därtill kommer de en smula ålderdomliga ordvändningarna som lägger sig som ett filter mellan läsare och text.
Tillsammans skapar det här en stämning av lojhet och utdragenhet. Efter avslutad läsning lägger man boken ifrån sig och undrar om det var det som var själva poängen.