Vi står alla ensamma på jorden. Ingen bryr sig om oss. Inte ens chefen ger oss beröm, visar en enkät som Du&jobbet gjort. Vi längtar efter mer uppskattning, konstaterar tidningen.

Det är nog sant: vi behöver alla bli sedda, att känna att vi betyder något. Åtminstone borde vi få våra 15 minuter i rampljuset. Ett sätt kan vara att få en släng av den nya folksjukdomen kränkthet.
Och det är nästan lättare gjort än sagt.

Runt om i landet drabbas folk av olyckor och orättvisor. På den underbara bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse finns exempel på hur illa det kan gå. I Sävsjötrakten har vildsvin förstört en gräsmatta, i Ludvika säljer de äcklig skinka och i Sandviken tvingas gravida stå på bussen.
Inte konstigt att folk känner sig kränkta.

Kränkthet är en sant demokratisk sjukdom. Den saknar ekonomiska och sociala skrankor. Den drabbar direktörer som kritiseras för att ha snott åt sig rekordbonusar, likväl som arbetslösa som tvingas söka jobb.
Inte heller spelar ålder, kön, sexuell läggning eller härkomst någon roll. Barn, pensionär, bög, hetero, kvinna, man eller mittemellan - kränkt blir man hur som helst.
Ingen kommer undan. Alla ska med.

Vårt behov av kränkthet är omättligt, för att travestera Dagerman, en författare som kunde haft anledning att känna sig kränkt - han fick ju aldrig Nobelpriset.