Häromdagen när jag på väg till jobbet vandrade ensam på perrongerna på Stockholms centralstation hörde jag förtvivlade ylanden som, inbillade jag mig, kom från några baracker invid spår 1 under Kungsbron. Varifrån skulle de annars komma? Kanske drev någon ett hunddagis på denna osannolikt mörka och ruffiga plats. Eller så rörde det sig om något abnormt ljudfenomen - vinden som tjöt genom någon ventil eller så. Fast det lät onekligen mer som hundra hundar ylade i otakt.

När jag någon dag senare återigen hörde ylanden, frågade jag en man som städade trapporna upp till Kungsbron om han också hörde något, eller om ljuden bara fanns i mitt huvud.

- Jo, fåglar, nickade mannen instämmande och jag drog slutsatsen att antingen så var mannens svenska inte så bra och att han blandat ihop orden för fåglar med hundar, eller så fanns det någon muterad fågelart som jag inte kände igen och vars kvitter lät som hundyl.

Eller så höll jag helt enkelt på att bli tokig.

Men så en ovanligt tyst morgon hörde jag dem också - fåglarna. De kvittrade i kör med hundarna och förmodligen med en och annan tjattrande apa också. Mystiken tätnade. Nu när jag var tämligen säker på att ljuden inte bara fanns i mitt huvud, delade jag med mig av erfarenheterna på jobbet.

- De utländska gästarbetarna som bygger på husen vid Kungsbron kanske har husdjur i byggbarackerna, föreslog en kollega.

Jag tvivlade - jag lutade mer åt den egna teorin om ett illegalt zoo eller en depå för blivande ingredienser till mer eller mindre exotiska maträtter på mer eller mindre nogräknade restauranger.

Så i morse tog jag en liten omväg in under Kungsbron och möttes av en malplacerad doft av orkidéer! Samt de numera bekanta djurlätena och en skylt som förklarade att detta var en installation av något slag för att uppmärksamma de obskyra stadsbilderna eller nåt annat trivialt. En del mysterier är roligare olösta.

En gåta som alltjämt sätter myror i huvudet på mig är varför mycket alltid vill ha mer. Finns det verkligen ingen gräns för snikenheten? Hur kan företagsledare, som tjänar mer i månadslön än vad en vanlig tjänsteman tjänar under sin livstid, plus bonusar i tid och otid, ändå gapa efter mer och samtidigt ynka sig över de anställdas krav? Varför bryr de sig om ytterligare miljoner eller miljarder när de redan har så mycket pengar att de kan torka sig i röven med tiotusenkronorssedlar och ändå ha tillräckligt över för att köpa exakt vad de vill återstoden av livet?

Och var i all friden ska jag handla billiga stearinljus och glödlampor nu, när Ikea hamnat överst på min sorgligt långa svarta lista?

Jag antar att svaren på de frågorna bara kan lösas genom att jag blir snuskigt rik jag också. Exakt hur det ska gå till förblir en gåta (särskilt som utgifterna för stearinljus kommer att öka). Möjligen kan jag öppna ett illegalt zoo och börja leverera exotiskt kött till mer eller mindre nogräknade restauranger.