Att läsa andras berättelser om hur trädgården kom till känns sällan nödvändigt. För mig fungerar trädgårdsböcker främst som uppslagsverk och inspirationskälla där foton av olika miljöer och växtkombinationer ger idéer till min egen trädgård.

Men Hannu Sarenströms träffsäkra, poetiska och underhållande reflektioner över ett 20-årigt trädgårdsliv är omöjliga att ignorera, trots svår konkurrens av en mängd nästan osannolikt vackra foton.

Det är lätt att förälska sig i författarens tankar och formuleringar. Som när han begrundar att så många nya blommor plötsligt fanns där han nyss grävt bort gräset för att anlägga en ny uteplats: "Det fascinerar mig att fröer kan överleva ett slumrande liv i trettio år! Och plötsligt när de får ljus och vatten spirar de och går upp i blom, trots att de för länge sedan borde vara fröpensionärer." När uteplatsen så småningom står klar på sina markplattor konstaterar han:

"Men långt därunder finns en förnyad fröbank som kommer att spira om någon i framtiden gräver just där, och då blir jag också en del av de gamla som går igen, dock tillförde jag fröer av sådant som jag tycker om."

När berättelsen tar slut har man nästan omärkligt också lärt sig mycket om hur man kan lyckas med den egna täppan.