Det är onekligen något särskilt med de gatstenar man själv en gång nött. För mig som infödd stockholmare är Jan Bergmans bok ren och skär nostalgi, i dess mest ursprungliga betydelse. Detta är längtan hem, åter till ursprunget.

Med hjälp av ett överdådigt bildmaterial berättas här om huvudstadens förvandling från liten provinsstad till en något större provinsstad.

Det som slår mig först av allt är ändå hur mycket som inte hänt. Nästan oroande mycket känns oberört av både tid och grävskopor.

Det är dock inte hela sanningen, för visst har staden vuxit, förtätats och förnyats. Och att det inte alltid var till det bättre står klart så här i efterhand, praktexemplet är rivningen av Klara. En stor del av bokens värde är kanske att den hjälper oss att göra det som Jan Bergman förordar i sin inledning: "om man ödmjukt lyssnar till de olika tidernas melodier, då förstår man sin egen tid, och kan forma sin framtid"