Hur förklarar man bäst kärleken till sin son, eller dotter för den delen? Kanske genom att skriva en bok, där man ber om ursäkt för alla dumheter man kommer att göra, och alla gånger man kommer att genera sitt nu blott tvååriga barn under dess fortsatta levnad? Det är i alla fall så Fredrik Backman gör. Han sätter fingret på karaktärsdragen som är gemensamma för i stort sett alla ängsliga samtidsföräldrar som så gärna vill framstå som coola och i den mån det låter sig göras - dölja sin hönsiga sida, men ofta misslyckas så kapitalt. Trots att boken är tänkt att läsas av en betydligt större publik än den egna familjen, sjuder den av ömma känslor och kärlek till både sonen och frun. Men missta sig inte här. Det är inte en kärleksroman. Det här är underhållning. Jag kommer på mig med att skratta högt vid flera tillfällen. Men, och det är ett stort men, det blir lite tjatigt till slut. 200 sidor hade med fördel kunnat koncentreras till hälften. Tror jag.
