I Phil Strongmans tappning är punken död och begraven. Han utlovar hela den sanna historien, men ger bilden av sig själv som betraktaren som stod bredvid dem som vågade. Det blir synnerligen tråkigt, snarast akademiskt, utan något av den udd som man tycker borde utmärka en bok om en av musikhistoriens viktigaste rörelser. Men nej. Läs hellre Please Kill Me, också om punk, men med intelligens.
Helena Ingvarsdotter
helena.ingvarsdotter@kollega.se