Länge trodde jag att tiden sprungit ifrån Paul Austers författarskap. Varje ny bok som kom kändes allt mer konstruerad, allt tråkigare, allt plågsammare att ta sig igenom. Det var som om själva fundamentet, det labyrintiska, tagit överhanden och kvävt berättelsen. Kanske var det inte längre fruktbart att skriva böcker som byggde på ständiga perspektiv- och tidsförskjutningar, böcker som ofta tycktes handla om författare som skrev böcker om författare som skrev böcker.
Till min glädje hade jag fel. I Osynlig fungerar maskineriet. Handlingen är typiskt Paul Auster, så invecklad att jag inte ens funderar på att återberätta den, men här har han hittat en alldeles egen, mycket skör ton som slår an något inom mig. Det är storartat och magiskt. Och fullständigt omöjligt att sätta fingret på.
