Moa Matthis har skrivit en biografi över Maria Eleonora som växt till att även vara en essä över 1600-talet och då framför allt över tidens syn på förhållandet mellan könen.

Maria Eleonora var furstinna från Brandenburg, gift med Gustav II Adolf och mor till drottning Kristina. Efter kungens död 1632 stängde hon in sig på Nyköpingshus, klädde gemaken i svart kläde, även fönstren, och grät bredvid makens kista med hans hjärta i ett skrin. Detta har tagits som intäkt för att hon var en vanvettigt hysterisk kvinna som förmyndarregeringen gjorde rätt i att förbjuda kontakt med dottern. Tillvaron blev så outhärdlig att Maria Eleonora i en noggrant planerad operation flydde Sverige, men tvingades tillbaka efter några år.

Moa Matthis utmanar bilden av den hysteriska änkedrottningen knäsatt vid det förra sekelskiftet i skuggan av dr Freud. I stället vidgar hon skildringen till ett försök att ge en bild av 1600-talets syn på förhållandet mellan könen. Matthis tes är att änkedrottningens ändlösa utbrott av sorg är det enda maktmedel hon hade att ta till. Det var hennes sätt att förhandla sig till vad hon ville ha som hjältekonungens änka.

Med rätta pekar Matthis på att den tidigare bilden av Maria Eleonora är färgad av de historietolkningar som gjordes vid sekelskiftet 1900. Men när jag håller med Moa Matthis om att hennes tolkning förefaller rimligare kan jag naturligtvis vara lika fångad i min tids historiesyn. Frågan är om det finns något som är sant genom alla tider eller om varje historisk sanning alltid tolkas genom en gnutta samtid.

Oavsett vilket har Moa Matthis skrivit en läsvärd bok med stimulerande intellektuellt tuggmotstånd.