På Facebook får jag titt som tätt en massa förfrågningar om att gå med i olika åsiktsgrupper eller stödja olika frågor. Hur behjärtansvärda dessa grupper och frågor än är och hur mycket jag än vurmar för såväl calderondelfinernas väl och ve som att de cyniska sjukreglerna ska ändras, låter jag, för det mesta, ändå bli att ansluta mig. Dels för att det finns sjuka personer som roar sig med att hitta på skengrupper med lovvärda ändamål och sedan hux flux när gruppen blivit tillräckligt stor, ändrar syftet, så att familjemedlemmar, framtida arbetsgivare och andra snokande, kan få för sig att jag är pedofil, kannibal, koprofag och jag vet inte vad. Men också för att det räcker gott att fläka ut sina åsikter i denna spalt och går jag någon gång med i en grupp, är det något jag verkligen brinner för.
Men på sista tiden har jag fått en hiskelig massa mejl från olika Facebookgrupper som jag, helt ovetande, tycks vara medlem i. Jag tvivlar på att någon illvillig person har facerejpat mig och svarat ja på förfrågningar om jag vill gå med i grupperna "Vi som växte upp i Årsta" (något som jag intensivt försöker förtränga) och Timeless Knowledge-nånting. Snarare tror jag att vissa vänner, som är mer à jour med Facebooks möjligheter, tvångsanslutit mig till sina favoritprojekt. Begreppet föreningsfrihet är tydligen inte bekant för Facebook och vissa av dess användare.
Vilket öppnar för oanade möjligheter. Tänk bara om facken skulle kunna göra samma sak? Faktum är att oorganiserade idag åker snålskjuts på dem som troget betalar sin fackavgift, så varför skulle inte klubbordförandena helt enkelt kunna adda nyanställda och slippa öda energi på övertalning? Tänk om ombudsmännen slapp ragga medlemmar med löften om Iphones och gratis medlemskap och i stället kunna ägna sig helhjärtat åt det de är bra på - förhandla och hjälpa utsatta?
Självklart skulle personer med starka åsikter om facket, kunna avsluta sitt medlemskap, men alla som en gång lockats in i en bokklubb, "provat på" ett kreditkort eller tvångsanslutits till en Facebookgrupp, vet hur motigt det är att faktiskt få tummen ur.
Återstår det lilla kruxet med föreningsfriheten.
På något sätt vill man inte vara utan den. Trots att jag inte är den som är den när det gäller upphovsrätt, blev jag inte glad när jag upptäckte en av mina artiklar på en SD-riksdagsmans blogg. Skulle absolut inte gilla att bli tvångsansluten till deras parti, eller något annat parti heller för den delen. Och är som sagt var inte tillfreds med att få mejl från gruppen "vi som växte upp i Årsta".
Men ändå - studentkårerna, som fyller en facklig funktion, har i många år varit undantagna föreningsfriheten. Nu har kårobligatoriet avskaffats och alla studentorganisationer är oroliga för ett betydligt sämre studentinflytande. Universiteten har gått in och pyntat för att kårerna ska kunna fortsätta bedriva sin nödvändiga verksamhet vilket är lika galet som om arbetsgivarorganisationerna skulle betala för facken.
Jag tror det var ett misstag att ta bort kårobligatoriet och i väntan på ett fackobligatorium kanske man kan skapa skengrupper med någon oemotståndlig titel, för att locka de motsträviga fripassagerarna. Till exempel "Vi som vill betala en liten summa månadsvis för proffshjälp när vi hamnar i blåsväder, garanterad löneökning och ökad trygghet".
Och sen, när tiden är inne, avslöjar man att medlemskapet i själva verket innebär så mycket, mycket mer.