Det är lite Lord Nelsonvarning över Stefan Löfven. IF Metall expects that every man will do his duty. "Det är det värsta vi sett" och "Hela Sveriges välfärd står på spel", säger han och går med på att man lokalt gör upp om att sänka lönen till 80 procent vid en nedgång i arbetstid.
Unionen har varit hundra procent emot lönesänkningar. Det räddar inga företag, utan fungerar bara som konstgjord andning, har man hävdat. Krisen är inte heller någon strukturkris, utan en efterfråge- och finanskris. Det bästa i det här läget är att försöka hålla konsumtionen uppe, är ett annat fackligt argument.
Men i det här läget spelar det nog ingen roll vad man sagt tidigare.
Det är svårt att tro att tjänstemännen ska kunna hålla emot. Hur skulle det se ut? Här gör arbetarna sin plikt för fäderneslandet, medan tjänstemännen sitter på sina feta bakar och lyfter feta löner.
Det är klart att om valet uttryckligen står mellan sänkt inkomst och att ha jobbet kvar lär svaret vara givet för de flesta. Faktum är att lönesänkningar redan har införts för tjänstemän på somliga företag under begränsade perioder. Uddeholm Tooling och textiltillverkaren Almedahl-Kinna är två företag som gjort det i kombination med antingen utbildning eller kortare arbetstid.
Samtidigt finns en befogad undran över var det ska sluta: varför ska man just ha 80 procent? Varför inte lika gärna 70? Eller kanske 60 om krisen fördjupas ytterligare?
Och skulle man inte kunna kräva större uppoffringar av dem som har högre lön? Exempelvis direktörerna på Volvo AB?
För arbetsgivarna är möjligheter till lönesänkningar naturligtvis mumma. Inte bara för att det möjligtvis skulle kunna rädda företagen, utan också för vad det innebär för framtiden.
Kanske kan det här vara starten för lönesänkningar som metod och inte bara i exceptionella lägen.
Almegas vd Jonas Milton var snabbt ute i media och kommenterade krisuppgörelsen mellan IF Metall och Teknikföretagen. Enligt tidningen Metro ser han en framtid med mer rörliga löner - "betala bra i bra tider, betala sämre i dåliga tider".